Jag ingår i team lummig trädgård

”Min plan för trädgården den här sommaren är att den ska vara en plats att bara VARA i”, sa jag till maken någon gång i maj. Något han påminde mig om när jag låg på alla fyra och drog upp maskrosor för någon vecka sedan. ”Jo, men jag måste bara ta bort dem för att SEN kunna vara…” svarade jag.

Är inte det typsikt? Att man liksom måste diska allt, torka alla ytor, plocka undan alla ritpennor, borsta bort alla smulor för att sen ta sig en lugn fika i köket. Eller är det bara jag…?

Men, jag vill ändå försvara mig lite i att jag faktiskt vill ha en trädgård att bara vara i. Jag har gärna en lummig trädgård där det är lite vilt, lite skavt och naturligt. När jag odlar och planterar så gör jag det hellre i stora krukor, kärl och lådor än att skapa rabatter. Kanske det är mitt funktionella funkisälskande jag som gillar det bättre? Men det ger i alla fall mig bättre koll på det som odlas. Och kan flytta runt sakerna så det liksom går att möblera om. Det gillar jag.

Men om vi backar bandet lite – varför vill jag ens ha en trädgård? Jo, vi behöver ett rum för oss att vara i som är tillåtande. Då vill jag att det ska vara så naturligt som möjligt. Och ha platser där vi både kan dra oss undan och ha sociala träffar med många vänner.

Den här hängmattan är så älskad av oss alla. Lekplats för de små, läsplats för storebror och vilopaus för mig. Och att se den gunga i vinden är bland det mest perfekta att skapa mindfulness.

När jag var liten hade min farfar och farmor sommarhus utanför Salstjöbaden och jag har väldigt få minnen därifrån då de dog när jag var  4 men jag minns en tavla. Kanske att pappa visade mig den efter deras bortgång men den tavlan är precis så jag ser på mig själv.

Tavlan var en bild på två trädgårdar bredvid varann. I den ena var det vildvuxet och mellan två träd hängde en hängmatta. I den låg ett par och kramade varann och hade stora leenden. På andra sidan häcken hos grannen var det perfekta rabatter och det paret låg på knä i var sin hörna med små saxar och jobbade. Varför mina farfärldrar hade den var för att de var helt klart paret i hängmattan. Sådana bohemer! Vet inte om farfar skulle vetat var han ens borde letat om man bad honom hämta en hammare.

Jag har bildgooglat mig blå efter den bilden men hittar inte tyvärr. Vill vara den där livsnjutaren i hängmattan jag med. Vill ha den tavlan på min vägg också.

Och som sagt odla i lådor gör att jag har allt samlat och kan fokuser på några få ställen. Vi har ingen jättetomt så det skulle ändå inte gå att ha värsta planteringarna men detta är mycket mer min melodi.

Ser fram emot att få ligga på filt, titta på molnen och njuta av den lilla markplätt som är vår. Inte känna stora krav på att ta hand om något levande. Har fullt sjå med att hålla barn och katter vid liv, ha ha.

Och den här lille livsnjutaren visar vägen. Ingen kan mysa som han.