Först vill jag ge mitt största TACK för all ovärderlig respons på inlägget igår. Att få höra och veta att ni är med mig och förstår den förändring i bloggen jag tänker göra. Känns fantastiskt att veta att ni månar om mig och uppskattar det jag gör. All den kärleken och möjligheten att kunna få betalt gör ju att jag kommer kunna ge ännu mer tillbaka till er. Så TACK igen för detta. Wow, vad kul vi ska ha denna höst och vi ska inte prata om julen för jisses – här ska det bloggas!!!
Jag funderade på att våga skriva inlägget medan jag och dottern tog en promenad ner till stranden innan middagen igår. Det finns inte så mycket mer vemodigt än en sandstrand än när solbadarna lämnat slänten ner mot vågorna. Den strand som denna sommar varit alldeles för välbesökt, här var det ingalunda några 1-2 meter tyvärr. Men med värmen i augusti var det svårt för de boende här omkring att hålla sig borta från de svalkande baden. Vi slutade lägga filtar på stranden utan tog bara dopp faktiskt.
När vi går där så hoppar några söta, pigga sädesärlor framför oss. Små flyttfåglar som ännu inte farit söderut. Vilket då påminner om de fåglar som dock har lämnat oss. Inga svalor svävar och sjunger över oss längre, koltrasten är inte vaken när vi andra sover och inga små nykläckta ungar piper efter sina föräldrar som kämpar att mata dem 24/7. Himlen har tystnat.
Ett litet vemod drar över mitt hjärta som det alltid gör så här års. Den tanken som alltid är värst: gav jag mina barn en sommar att minnas? Och vet ni – det svaret har aldrig varit tydligare för det är ett klart JA på den. Varför? Jag har nog aldrig varit så närvarande som denna sommar. Kombinationen av ett lugnare tempo, kapsäcksresa i 4,5 veckor på västkusten tillsammans och en helt (nästan) mobilfri semester. Vi var i nuet tillsammans.
Jag kan nu absolut kliva över till hösten. Jag är redo. Och även redo att ta ett helt nytt tag i min jobbsituation. Energin har nog aldrig varit så hög i september som i år.
Återigen: TACK!!! Att du är här, läser och stöttar betyda allt.
