Vi har renoverat fönstren på vårt funkishus från 1940 och det har inte varit en helt rolig upplevelse. Men som med allt så tar man sig igenom och ut på andra sidan.
Det stökigaste med detta var att jag skulle producera alla bilder till min julbok (med en deadline på 8 veckor!) i huset där jag fotograferar allt själv med dagsljus (OM F**ng G) och att det var en jäkla pandemi som skvalpade runt samtidigt. Och maken fyllde 50! Och så en vardag med tre barn där allt ska rulla. Det gjorde så klart att det inte bara var en sak som stressade.
För att minnas detta så samlar jag bilder här som ska ta fram när jag känner att jag har det tufft. This to shall pass eller vad man nu säger.
Fönster för fönster plockades bort och ersattes med dessa stora paraplyer. Och vi sa hej då till vårens första strålar. Tre månader senare fick vi ljuset i hemmet åter.
Som att leva inne i en mozzarella. Vårens vackra starka sol kom aldrig in.
För att få in lite ljus så öppnade jag ytterdörren, som här och det ljus som landar på pionerna. ute var det maj och strålande sol. Inne var det novembermörkt.
Lite lite ljus sipprade in från toalettfönstret och det tog jag för att fotografera en bild till boken. Helt otroligt galet när jag idag tänker på det.
Det var ett konstant kaos. Jag sov så dåligt under den här perioden för jag låg efter med allt. Boken, jobbet och sedan vardagen med allt. Jag klappar mig själv på axeln faktiskt idag.
Försommarvackert? Inte riktigt men där ute ska det vara sol…
Nu hoppas jag det dröja många år tills vi ska vara med om en sådan här huschock igen.
