Äntligen på norra Gotland och hos svärfar å fru. Två år sedan och nu ska vi ta igen allt det vi saknade under pandemisommaren 2020. Som att bada i kalkbrott och äta middag i solnedgången bakom ladan. Två ting barnen och jag också längtat efter.
Det finns flertalet gamla kalkbrott som numer är vattenfyllda och blivit till badplatser. Den mest kända är den så kallade Blå lagunen. När jag var här första gången 1999 åkte vi dit. Då hade den absolut inget namn än mindre en plats på kartan. Det var en känd plats bland byborna men ytterst hemlig. Då var vi ensamma om att bada i turkost vatten. Nu är det bilköer, parkeringskaos, glasskiosk och solstolsuthyrning. Inget vi önskar så nu har vi hittat nytt kalkbrott. Ännu ett hemligt sådant…
Inte turkost vatten men ack ett kalkbrott med poolkänsla nästan.
Klart vatten, varmare än i havet och så stilla.
Och fridfullt.
De är mäktiga badsjöar dessa kalkbrott.
Jag och min äldste skapar skuggkonst.
Ur stenlandskapet växer det skönheter.
Det är så magiskt detta ljus. Vart man än tittar är det vackert och somrigt.
Till och med badkläder på tork är vackert.
Fotbollskillen i motljus – en av sommarens vanligaste vyer helt klart. Åh vad han har älskat sin fotboll denna sommar.
Utan att jag planerat det så har jag tagit bild på dottern i detta gräs varje gång vi besökt huset och denna gång så var hon längre än gräset. Se HÄR så är hon en mindre version av sig själv.
Bakom ladan, i det vackra kvällsljuset med alla syrsorna.
Och skuggorna.
Solen fångas i solglasögonen.
Plötsligt är färgerna rosa och blå.
Visst är horisonter och solnedgångar i havet härligt men ett fält av gyllene gräs är helt magiskt det med.
Två saker på vår sommar-önskelista avklarade. Vilken sommar med så många drömmar uppfyllda. Min energidepå för hösten börjar bli fylld till bredden.
