Vet inte om det var att vi fick mersmak av den historiska resan vi gjorde igår på Bungemuseet eller om det bara var att vi var för nyfikna på denna lätt mytomspunna medeltidsveckan som är i Visby varje år. Eller nja, inte förra året då så klart. Men vi var i alla fall lockade och åkte de 45 minutrarna det tar till Visby från norr.
Om jag nu tar kameran och fotar människor i vackra tidstypiska kläder och du inte ser de bilar som skymtar till vänster kan vi låtsas att vi kliver in i filmen Ivanhoe eller nåt liknande.
Nytt för i år var att man behövde köpa ett medeltidspass. Tidigare har hela stan varit öppen för alla och då har just stan puttrat av spontana skådespel.
Eller så här – jag har bara besökt medeltidsveckan en gång och det var länge sedan men det jag minns från då var att det var ett himla hallaballoo i varje gathörn med musik, folk som lajvade både tiggare och adelsfolk. Som en enda stor improvisationsteater. Nu med pandemi är det ju så klart inte någon bra idé men jag måste säga redan här att det var väldigt torftigt på just musik och händelser under timmarna vi där. Pandemin eller bara att det inte är så längre? Medeltiden känns annars väldigt musikalisk tycker jag.
Men sedan så är ju hela Visby bara som en helt fantastisk scenografi för detta skådespel oavsett storlek på det. Svårt att på riktigt ta in storheten i denna mur.
Sa jag Ivanhoe?
Visby var indelat i olika öar där passet gällde som inträde. Här kliver vi in i marknadsön som senare går över i matön.
Barnen såg på en gång vad efterrätten skulle bli.
Fullt av stånd och bord med hantverk. Riktigt fina hantverk. Jag stod och suktade vid en lång skärbräda med snidade hästhuvuden i båda ändar som en vacker skärbräda och uppläggningsfat i ett. Men den var attans dyr, vilket var full förståligt för som sagt; det var ett enastående hantverk.
”Jag vill se på svärden” sa den minste av oss.
Glad att han inte föll för rustningen. Hade varit svårt att få in i garderoben. Men det blev inga vapen heller. Nån måtta får det väl ändå vara.
Och där höll hans många års sparande av skägg på att gå upp i rök. Jösses vad nära att skägget hamnade i den hoppande glöden.
Här stod jag också och njöt av vacker keramik. Men, hur vackert det än är så har jag alla koppar jag behöver. Den tråkiga sanningen.
Matoset och kurrande magar lockade oss närmare matstånden.
Nja, det var inte mycket för vegetarianer här. Jag är ju lite av en allätare som försöker balansera så för mig var det bara att konstatera att jag fick äta grönsaker en annan dag. I en vikingaby längre bort skulle det dock vara en helt vegetarisk servering fick jag sen veta. Vikningar – inte så mycket vegetarisk aura runt dem va?
Så vackra men ack så varmt. Jag i min tunna bomullsklänning svettades svårt. Hur var det inte då i dessa vackra kreationer. Vill man vara fin får man lida pin som det heter.
När vi tågluffade både till Berlin och till Salzburg samt när vi åt på Tyrol på Liseberg tidigare i somras åt vi spätzle så de mindre barnen önskade det. Och det var kul att se hur den blev tillagad. Man liksom river ner en deg i kokande vatten och då blir det makaroner.
Sådana här makaroner. Inspirerande.
Vårt lilla läger.
Vi åt inte detta men äldste sonen har en dröm, och även jag om jag ska vara ärlig, om att få äta likt Asterix och Obelix – ett helgrillat vildsvin. Ser så gott ut men är ju orimligt så klart.
Vidare ut på stan och nya öar att besöka.
Här inne var det restaurang, en musikscen och handelsbodar. Inget av de tre lockade oss denna gång så det blev en snabb vända.
Men jag hann inspireras av denna outfit. Skulle jag komma undan med den kappan och hatten på Stureplan mån tro? Älskar färgerna.
Tillsammans bekämpar vi pesten! Minns du de där första hälsningsgesterna man gjorde i början av pandemin? Armbågar och fötter tex. Fotsula mot fotsula testade jag aldrig.
En vända in i kyrkan för lite svalka och stillhet.
Sedan var vi mer än nöjda. Barnen konstaterade att det hade varit kul men att besöka denna festival eller vd man ska kalla det en hel vecka kände de inte var intressant. ”en dag räcker och kanske vi inte heller behöver komma tillbaka nästa år” sa de. Se där – de blev alltså mätta på medeltiden här.
Vi klev ut genom porten och hoppade in i bilen för att åka tillbaka, äta en sista middag och hämta bagaget. Nu var det nämligen slutrest för i år. Färjan hem och till verkligheten avgår kl 01.15. En mardrömslik för en barnfamilj.
Med en sista bild från Gotland. En magisk bild blev det och det har verkligen varit en magsik sommar vi fått. Koster, Liseberg, Skåne, firat mamma och sedan en liten turné på Gotland också.
Nu längtar vi alla hem faktiskt. Mätta på dåtid och nutid på nåt sätt. Redo för framtiden!
