Hur det är att jobba ensam både bakom & framför kameran

[wordpay_ad type=”float” blur=1]

Du som läser min blogg får se mina jobb, mina resor, en del av min vardag och lite annat som jag vill dela med mig av som jag hoppas du tycker kan vara inspirerande. Jag gissar att du vet att jag så klart inte visar upp allt jag möter och gör för det varken vill eller hinner jag med. Samt att det mest ändå är rätt trökigt. En vanlig tisdag händer det inte så jättemycket latjolajban även om man som jag kanske jobbar i en värld som är snabb, digital och ska ligga i framkant.

Du ser många influencers, instagrammare och bloggare visa vackra bilder från sitt hem och på sina outfits. Den absoluta majoriteten av dessa tar sina egna bilder. Det finns ett fåtal stora som har redaktioner bakom sig och kan ta in externa fotografer och med det bara behöver fokusera på vad de ska göra framför kameran. Men så finns det då vi andra som både ska vara fotograf och modell. Att vi måste springa fram och tillbaka och klä på oss olika jobbhattar någonstans där på vägen mellan.

När jag står bakom kameran ska jag titta på hur dispositionen av bilden är, hur ljuset blir som bäst och var modellen, dvs jag, ska stå eller sitta. Sen springer jag till positionen och tar en pose och ska agera fotomodell och framställa mig och den produkt jag ska visa på allra bästa sätt. Sen tillbaka till kameran och kolla om bilden blev bra, om modellen (jag) gjorde ett bra jobb.

Jag höll på så här rätt länge innan jag skaffade en fjärrkontroll. Så att jag i alla fall slapp springa mellan kameran och positionen inom 10 sekunder då kameran gick av med självutlösaren.

Jag ska visa och berätta om hur jag slet med ett jobb den 13.e juni 2019 i min trädgård. Jag har inte vågat visa upp detta men samtidigt är det ju roligt och nu har så lång tid gått så det är väl kul nu och inte bara pinsamt. Charlie Chaplin ska ha sagt: tragedi + tid = humor. Nu är det här långt ifrån tragedi men ni fattar…

Hur det är att jobba ensam både bakom & framför kameran

Jag hade ett jobb för en kund som jobbar med cirkulär handel och ville att jag skulle berätta om en sak jag köpt för länge sedan och fortfarande använder. En produkt i mitt hem som är hållbart. Jag valde min älskade handväska jag köpte 1997.

Tidsplanen var extremt kort och jag hade endast en dag att fotografera en bild och det var denna dag. Ett krav från kunden var att jag skulle vara med på bilden. Just då var det grått och jättemörkt trots att det var mitt i juni. Att hitta en plats inomhus där ljuset var bra var omöjligt. Det måste bli utomhus. Det vara bara det att det duggade och med tanke på de blyertsgrå molnen skulle det ganska snart vara spöregn och rapporten visade att det skulle vara ihållande hela dagen.

Ok, det är nu eller aldrig jag kan plåta bilden på mig med väskan. Ut med kameran på stativ, jag tar på mig några kläder jag tror kan passa, rouge på kinderna och handväskan i handen i trädgården.

I sociala medier är det stående bilder som gäller men en Helena på 180 cm blir liksom bara som en lång pinne om jag bara står rakt upp och ner – jag behöver sitta ner för att fylla ut bilden på bredden. Hängmattan får de bli!

Nu var det ju då en duggig dag efter en regnig natt och hängmattan var dyblöt så jag la dit några små dynor. En testbild måste tas allra först. Ställer in kamerans skärpa, 10 sekunders självutlösare och springer fram till hängmattan och intar den pose jag trodde på.

Nja, det där var ju inget bra. Dynorna syns, skorna ser ju ut som skit och jag liksom hänger. Måste ändra, och det fort för nu duggar det rejält, snart blir det regn.

Jag byter till snyggare skor med höga klackar men de kan jag inte springa med i det blöta gräset då de är av mocka. Det blir barfota och skorna bredvid istället. Nu går det fort med besluten i huvudet.

Gör om processen och det blir bättre. Men inte bra. Dynorna syns fortfarande, skorna krockar med väskan och jag måste ha mer luft undertill på bilden då Instagram har tajtare frame. Nu är det bråttom!

Jag flyttar kameran, ställer in skärpan, sätter 10 sekunder på självutlösaren, springer fram och…

… välter upp och ner med en rejäl smäll! Men va f*n!!! Nu är jag ju dyblöt i baken och det regnar rejält nu. Inte bara det att jag snart är blöt som en hund så får inte kameran vara i regnet.

Jag tar två bilder till på samma sätt med spring fram och tillbaka. Den allra sista bilden blir riktigt bra ser jag när jag slänger mig in i köket när himlen öppnar sig och regnet öser ner. Fasen vilken tur jag hade. Bilden satt och kameran klarade sig. Jag var däremot dyblöt i baken. och öm.

Jag hann allt som allt ta endast 12 bilder och jösses vad jag hade puls efter detta. Både av stressen och av att jag faktiskt blev himla nöjd med resultatet. Jag redigerade bilden snabbt, skrev mina texter till kund för godkännande. Hoppas innerligt att de godkänner för jag kommer inte kunna ta om bilderna med den tidsplanen. Det blev godkänt och jag kunde lägga ut enligt plan. Djup suck av lättnad.

Bilden redigerad och klar. Visst lyckades jag trolla bort det gråa regniga vädret?

Efter detta så köpte jag som sagt självutlösare och ett löfte om att inte jobba med korta deadlines. Det sista har jag inte lärt mig eller inte kunder heller för den delen. Men det är ju en del av charmen av detta jobb.

Så nu vet du lite mer om hur varje bild du ser är endast en av fler misslyckanden.