Jag tror ingen har missat att det snöar i Mellansverige så jag ska inte komma med någon nyhetsuppdatering om läget. Om nu någon egentligen kan det då det är ett sant kaos.
Jag var idag inne i stan på ett möte och på vägen hem från tunnelbanan var snön djup så jag fick pulsa mig svettig. Från himlen föll de mjukaste och absolut största snöflingorna jag skådat. Det går ju bara att le stort och bli på riktigt själaglad.
Ljuset från idrottsplatsen gjorde snön och himlen varmt gul. Snöns skuggor var blå. Snö är inte bara vit kan jag då konstatera.
Vårt område är vita funkishus och kallas ”Den vita staden”. I dessa lägen är det verkligen en sanning.
Det första jag ser när jag kommer hem är att plommonträdet har dukat under av det tunga snötäcket. Åh vad ledsen jag blev nu. Det träd som gett så många fina plommon genom åren vi bott här. Buhu!
Jag kliver in och möter familjen och säger något om att trädet knäckts och de berättar om det enorma brak som blev när det knäcktes. Tyckte att de måste ha hört väldigt bra för sånt stort brak kan det väl inte bli. Det visade sig att jag i min plommonsorg inte såg tallen utanför huset som också knäckts.
Hade något fått den där i skallen hade det varit livsfarligt ju. Helt otroligt vilka krafter vi nu får ta del av.
Om vi bortser från fallna träd så är detta så vackert och jag bara hoppas vi kan få njuta av det en stund till. Men det är nog en för stor önskan av Kung Bore.
