Kärleken till det dukade bordet

“Men varför i hela friden ska man lägga massa energi på att duka bordet? Räcker det inte med att vi lagat en stor middag?” Ja lite så har jag hört det sägas när jag pratar om kärleken till det dukade bordet och så klart är detta något som över huvudtaget inte förändrar världen men det gör den helt klart lite trevligare.

Kärleken till det dukade bordet

Jag har några gånger senaste året blivit intervjuad av olika tidningar och varit med i poddar och detta med det dukade bordet har kommit upp. Och jag har varje gång svarat att det finns två delar i det:

1. Det är så himla kul att som en konstnär som målar, skapa en liten värld på bordet. Att laborera med färger och material, blommor och ljus. Att likt en scenograf (mitt önskeyrke som barn) sätta stämningen för skådespelet som komma skall.
2. Visa att dina gäster är efterlängtade. Jag har genom att lägga tid på att duka planerat och sett fram emot att de ska få komma till mitt bord och att jag vill bjuda dem på en mysig, trevlig och kul kväll. Utöver maten då…

Jag är en hamster när det kommer till tallrikar, bestick, glas, servetter, ljusstakar, dukar, salt- å pepparkar, karaffer osv vilket gör att jag kan variera mina dukningar ofta. But hey – har vi inte alla en last så säg?

Jag är mycket sugen på att gå till Millesgården nu och se Hanna Hellquist utställning med det dukade bordet. Jag är verkligen eld och lågor över att dukning blivit mer okej. Länge har det setts som något lite löjligt, förvuxet och mossigt. Men jag har nog aldrig släppt min kärlek till det då jag fått det med mig från barndomen. Min mamma sopar banan med alla bordsdukare skulle jag säga. All min grundinspiration kommer därifrån då hon varje helg skapade nya bord med olika färger, teman och stilar. Aldrig tråkigt runt hennes bord vill jag lova.

Som den gången hon och pappa ordnade vinprovning och hon hittade ett tyg med jordgloben, som karta, på och använde till duk. Så man kunde se vinländerna på.

Och sedan har jag lyxen att ha en kumpan med mig i detta för ingen dukning är värd något om det inte serveras något på faten och i glasen. Jag och maken älskar att tänka fram menyer, planera teman för måltiden som vi ska bjuda vänner på och sedan går vi lite åt var sitt håll: han inhandlar ingredienser och jag sätter bordet. Sedan kan vi samlas runt kastrullerna men han som är den smaksäkre är mastchef och jag kallskänka kan man säga, ha ha.

Men det ska tilläggas att det viktigaste vid att skapa trevliga bord är det som inte syns. Att gästen ser alla vid bordet utan att det är ljusstakar och blommor vägen. Att armar kan få röra sig fritt utan att riskera att stöta till något. Att stolen är bekväm så man kan sitta länge, att ljussättningen är mysig och varm, att det aldrig blir tomt i vattenglaset, att gästen kan slappna av, musikval och volym osv. Det är sådant som man inte kan köpa i fina butiken utan man får lära sig, känna av.

För en inbjudande dukning ska inte vara ett uppvisande av dyra klenoder som just kan ge en rätt obekväm känsla. vardagsporslinet på en tygduk istället för ett naket bord. Loppisfyndade linneservetter istället för pappersservetter, blanda både varma och kalla material ger härligare känsla än dyra märkesgrejer, många glas och extra kniv för bröd mm. Det sitter i detaljerna mer än prislappen på tingen för att det ska kännas lyxigt om jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Och jag måste än en gång ta upp ljussättningen. På bilderna överst här är det bordet i dagsljus och ljusen släckta. Här ovan kväll, mörkt ute och endast upplyst av levande ljus. Bara en sådan lite sak gör ju hela jobbet egentligen. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om olika ljussättningar vid dukningar då det finns så många fällor och knep. Och servettvikningar – my god, där finns det ju en hel ocean av saker att skriva. Min mest populära här bloggen är klassikerna Näckrosen och Påskharen för att nämna några.

Nej detta är inte den dukning som är den bästa jag gjort men den skapades i lördags (med svärfar och svärmor-liksom innan Mello-häng i källaren) och skapades i rekordfart. Allt startade med att vi bestämde att vi skulle servera en fisk- och skaldjursgryta. Det gav vitt vin till dryck. Det gav att jag ville använda remmarna (klassiska vinglas med grön fot och ristade vinrankor på det transparenta glaset) och till de de gröna vattenglasen. Sedan följde resten av detaljerna med. Och en liten förskrämd tulpanbukett från matbutik följde också med när vi handlade maten.

Så vad jag försöker säga är att även en liten middag och begränsad stund runt bordet kan få sig en dukning med många delar och känsla.

Och maten då? Hur smakade den? Magiskt god gryta av maken som skapade en underbar smak.

Det finns så mycket mer jag kan skriva om dukning, färger, material, tips, råd och tankar men måste hejda mig här. Om ni gillar detta så kan jag absolut skriva mer. Eller så kommer jag skriva ändå för att jag själv gillar det så mycket ha ha.