Att släppa en bok är resultatet av månader, ja kanske till och med år, av jobb. Det är en fantastisk känsla att boken är på riktigt och jobbet är klart. Eller nej, det är nästan då det verkligen jobbet startar kan det kännas som.
Min bok släpptes 10.e mars och det har varit intervjuer och administrativt arbete runt den vilket har varit väldigt kul. Denna och nästa vecka fram till påsk är helt fullsmockade för mig med massa spännande och roliga saker. Som imorgon är det författarfrukost hos Bonnier för bokhandlare och bibliotikarier, på onsdag ska jag en en live-sändning hos adlibrs.com med pyssel, sitta i en samtalspanel på torsdag, jag ska hålla föredag på fredag, vara på trädgårdsmässan i monter och erbjuda pyssel lördag och söndag och nästa vecka är det Nyhetsmorgon. Det är en helt fantastisk snurr på allt vilket är underbart.
Men sedan så har jag jobb och uppdrag som jag ovanpå detta ska leverera för allt ovan är obetalt, pr för boken så att säga. Jag måste ju ha uppdrag som driver in till kassan så hela det här maskineriet kan snurra. Detta ger att det är mycket nu som det heter.
Det blev jag varse igår när jag fixade grejer till sakerna jag ovan nämner, bland annat göra mina påskkyssar. Jag har absolut ingen aning om hur det gick till men helt plötsligt var min vänsterhand INNE I ELVISPEN. Alltså mellan de två visparna. Hur är det ens möjligt. Jo när ens huvud och kropp one pratar med varann. Jisses vad ont det gjorde.
Idag fortsatte galenskaperna när jag vid ett projekt klipper av en jättebit av tummen. Hur är det möjligt? Igen! Det forsar blod och jag svär högt för mig själv. Det var då självaste *** att jag inte kan hålla händerna i styr.
Så dålig tajming då jag verkligen behöver båda mina händer. Vänsterhand är nu skiftande i blått pga elvispen och tummen inlindad i massa plåster och papper. Jobbet jag var tvungen att göra hade inte varit så snyggt med blodfläckar så jag fick pyssla färdigt med diskhandske. Proffsigt. Jag får hoppas att det ser bra ut till nästa vecka när jag ska vara med i Nyhetsmorgon. Ja suck…
Förlåt, jag behövde få skriva av mig. Nu känns det bättre. Men tummen pulserar hårt fortfarande. Får ha den högt nu och lägga mig tidigt.
Krya på dig fort nu ❤️🤗😷
Tusen tack Millan. Det blir ett mindre och mindre plåster för varje dag så det känns som om jag snart kan ha alla tummar upp 😉
Kram
Helena