Askungen – mitt livs första förebild. Hoppsan!

Jag vet inte vad jag ska tycka om det här men jag har analyserat mig själv lite och kommit fram till en sak: mitt livs första förebild var Askungen Jo men så måste det ju ha varit.

När jag var liten på 80-talet fanns det hos oss två tv-kanaler, kasettband med tillhörande bok man skulle vända blad vid ett pling-ljud, LP-skivor med sagor man fick vaka över för att vända på och mängder av sagoböcker att bläddra. Där nånstans stack sagan om Askungen ut och med att det var den enda sagan jag hade i fullängd på kassett, dock nedkortad från Disneyfilmen, så lyssnade jag på den om, om och om igen. Lärde mig texter, repliker och sånger utantill. Blev jag hjärntvättad? 

Min mamma berättar att jag som barn älskade att städa, polera och fixa. Inget i min uppfostran ställde några krav på att städa utan det var jag som greppade skurtrasan själv. Jag gillar att göra jobbet liksom. Brorsornas tubsockor och stökiga rum lät jag dock bli, där gick min gräns.

Men kan Askunge-sagan om att bara man jobbar hårt blir man belönad tillslut varit min första lärdom här i livet? Nu ska det tilläggas att jag snarare såg att vinsten var att kunna prata med djur hellre än att få mig en prins.

Om vi tar bort den föräldralösa tösen som hittar sin gudmor bland pumporna och vips får allt hon drömt om så kan man väl ändå kalla sagan är en beskrivning av karma. Att den som gör gott ändå ska belönas?

Jag tror inte jag är ensam om detta faktiskt och säkert en av anledningarna att min generations kvinnor rasar in i väggen titt som tätt. Jag har varit där själv med en vända av utmattning men var fanns mina möss då som skulle styra upp? Ingen gudmor med trollspö heller. Ingen rolig upplevelse jag inte önskar någon.

Jobba jävligt hårt, gör inte bara ditt jobb utan gärna någon annans också, klaga inte för allt i världen, förvänta dig inga tack, ryggdunkar eller glada hejarop och så ska du se att det kommer en rejäl belöning så småningom.

Askungen signalerade detta och jag där som vaddå – 6-8 åring, sög åt mig allt. Jisses!

Med nu vakna ögon kan jag se detta och faktiskt skratta lite. Förmodligen för att jag är på andra sidan som snart 50-åring. Jag har lärt mig säga nej, be någon annan göra jobbet eller, kors i taket, göra det good enough. Det sista är faktiskt det allra bästa. Jag får ofta höra att jag har levererat på högsta nivå, över förväntan och bjudit på lite mer än vad kanske det avtalats om – men varför? Antingen så gör jag precis det allra bästa inom ramen av avtalet eller så kanske jag ska be om mer betalt. Oj, vad det kändes läskigt att säga.

Dags att värdera mig bättre och ta mer betalt eller sänka mig till den nivån som faktiskt var avtalad för den är ju ändå hög.

Så till alla Askungar där ute: Sluta vara överduktiga! Du räcker som du är.