Trädgårdsbordet för sista perfekta kvällsljuset

Jag har sagt det förut men säger det igen – det tar tid (i alla fall för mig) att verkligen lära känna det här huset. Vi har ju bott här i 11 år så man kan tro att att det då borde vara färdigt med upptäckter. Jag är just nu så otroligt kär i vår uteplats på framsidan mot gatan som fått nytt golv och stolar så det känns verkligen som helt nytt. Och sedan den plats i trädgården jag upptäckte hade den sista sucken av kvällsljus. Att det fick bli platsen för långbordet var ju självklart.

Nu känns det som om vi är mer ute än inne. De här majdagarna ska vi minnas.

Som jag älskar mitt årstidsbord eller vad jag ska kalla det. Nu kans jag samla olika krukor och odlingar utan att ha några stora ambitioner eller krav på att det ska funka egentligen. bara något växer här så ser det trevligt ut. Till och med de tomma krukorna ser ju bra ut ha ha.

Berså av syren. Den doftbomb som är, är helt otrolig. Stanna tiden tack.

Ja och så till det bord jag är så glad i. I en hörnet där gräset inte alls vill växa och träden är döda (simmar ur bild…) och ligger fel från köket men är ändå på helt rätt ställe.

Nu något du kanske inte tänker på men jag har ny kamera och denna bild är tagen med mobilen tillskillnad från övriga. Och vad härligt det är att fota igen känner jag. Alltså med min nya kamera. Alla bilder sådan mycket bättre stämning och känsla. Visst det är bra med mobilen som gör att man alltid kan föreviga men inte skoj är det att se hur mycket plattare det blir. Som sagt – utläggning för fotonördar.

Exakt här kommer de sista strålarna som når in i vår trädgård. Så klart är det där bordet ska stå.

Ugnsbakade vitlökschampinjoner. Ja tack!

Årets första färskpotatis. Ja tack.

Nygrillat kött. Ja tack.

Inte svårt att känna att vi skapat en himla fin uteservering till oss när man sätter sig här.

Men två i sällskapet fick myror i brallan och ville gå en match.

Vet inte om det är en trött vinnare eller dålig förlorare som dök ner i hängmattan.

De två största fick jag kvar vid mig ihop med de sista strålarna.

Studsmattan. Nu har vi tagit snacket i familjen. Om den inte används mer denna sommar än vad den gjorde förra året, vilket var i princip noll, åker den ut. Eller bort. DET är en milstolpe det. Kanske det ultimata beviset på att barnen blivit äldre…?

Ja detta blev en kväll jag gärna vill minnas. Och tack vare bloggen kommer jag det. Med nya kameran kom även kärleken till bloggen tillbaka. Hoppas du som läser den också känner bloggpeppen.  Annars får du säga till.