Det var en mycket kort paus mellan båtturen och middagen, bara spreja lite parfym och byta om innan taxibilarna satte kurs mot Ristorante Europeo Mattozzi.
Jag gjorde mitt bästa på den korta stunden på hotellrummet för att låta min inre Anita Ekberg komma ut. Nja, jag får jobba lite på det…
Som vanligt visste vi inte vart vi skulle utan bara satte oss i bilarna och klev ut i det okända. Kanske en skrikig neonskylt och en tandläkarmottagningsbelysning hade avskräckt. Men som det så ofta är så är det just de ställena som är de mest genuina.
Och om det är något Ristorante Europeo Mattozzi är så är det genuin och äkta. En belysning som kanske just visar att här finns inget att dölja?
Vilket gäng jag fått lära känna och umgås med de här dagarna. Nu med några dagar i backspegeln är det faktiskt smärtsamt att förstå att jag aldrig kommer möta dem igen. Så underbara allihop och med de mest öppna famnarna tagit emot den soloresande svenskan.
Återigen ännu en familje och -driven restaurang. Här är det pappa och mamma som jobbar. För övrigt var pappan en kopia av den äldre mannen i julfilmen The Holiday…
Jag börjar få kläm på det här med italienska måltider nu. Jag har alltid haft svårt att förstå hur de klarar äta flera förrätter, soppa, sedan en pasta, följt av varmrätt och avsluta med dessert. Nu med fyra dagars erfarenhet så är det helt i sin ordning. Hur sjukt? Jag har alltså ätit så här både lunch och middag alla dagar. Och jag har inga problem alls med det – helt rimligt, alla dagar i veckan.
Det gäller bara att vara många som delar på maten! Det är där problemet ligger för mig tidigare. Att jag liksom tagit en rätt själv och det blir ju galet. Man äter lite av allt. Som gigantisk mozzarella och de sötaste tomaterna någonsin ihop med selleri. Så god kombo.
Och några skedar av bönsoppa med bläckfisk och vongole. Jag ska erkänna att de här kraftigt smakande sopporna med bönor och/eller kikärtor kommer jag sakna jättemycket. Överraskande goda och något jag själv inte hade beställt. Och om inte det framgått tidigare så har vi alltså inte sett en enda meny under de här dagarna. Allt har varit förbeställt och fixat. Och viner till det har matchats och flödat generöst.
Här är ägardottern och hon var helt underbar. Vilken stjärna. Precis som sin pappa gick hon runt bland borden och spred så mycket energi och generositet. Stämningen i rummet bland alla gäster liksom steg i takt med volymen på samtalen. Här någonstans började jag känna mig som i en italiensk familj. Så svårt att förklara men det var aktivitet överallt och fullt ös. Folk pratade och skrattade mellan borden. Gäster verkade liksom byta platser och hitta nya sällskap. Oklart hur det gick till.
Jag hade gärna snott med mig lille Henry. Gulligaste lille valpen någonsin.
Och inte blev det mindre ös när den gulliga gitarristen och sångaren kom in. I vanliga fall kan jag tycka att en trubadur kan vara lite påträngande och speciellt när en restaurang är så här liten för this is it. Det var inte större än det här rummet. Men nej, han var alldeles perfekt och fick med alla på allsång fast ingen kunde varken texten eller italienska!
Så till den milda grad att alla sjöng högt och viftade med servetter. Bilderna återger inte alls den enorma stämningen. När jag fick en man vid grannbordet att ställa sig upp och sjunga My Way var det som om taket skulle lyfta.
Flera varmrätter varav de här ostfyllda och tomatkokta köttbullarna var en. Smack!
Och jag får inte glömma det fina porslinet som sätter den där extra kryddan. Älskar det och suktar efter ett sådant jag med. Men blir det lika fint hemma i Stockholmsförorten…?
Mimi och Oddur Thorisson. Vilket par! Vackra, duktiga, roliga, generösa och så otroligt genuina. Vilka dagar de satt ihop. Jag kommer aldrig glömma den här resan. Jag har varit på en tur som varit mer än bara fysisk. Jag har fått mig en injektion av allt livet kan ge. Jag är så otroligt glad att jag fick infallet att boka den här resan själv. Jag vågar nog påstå att jag investerat i mig själv för jag känner mig starkare och rikare efter allt vi varit med om. Jag kommer föreviga tacka dem för detta.
Vid midnatt var det dags att lämna restaurangen. Några sa att de skulle vidare men då jag var trött som Trötter på sömntablett och taxin skull gå kl 09.00 nästa morgon var jag (och några få till) den vuxne i rummet och åkte till hotellet. Kanske jag för evigt kommer banna mig att jag inte tog chansen till en utekväll? Jag fick sedan reda på att de hade varit ute till 03.30 och det hade jag inte klarat även om nån betalde mig. Men ändå… det svider. Hur många gånger kommer jag få chansen? Äsch – det var inte meningen. Så tänker jag!
