Med den otroligt välfyllda första dagen i Amsterdam tog vi oss an en till. Kan vi toppa den perfekta dagen vi hade? Jajamen, det gjorde vi!
”Skynda ta bild nu” sa maken. ”Solen skiner, så vi får någon bild med oss där det inte är spöregn!” skämtade han. Vi hade tidigare läst en krönika om hur folk i fjällen så desperat fotade när det var sol och bara la upp de bilderna på Insta osv. Ett internskämt…
Men som synes var det moln som hotade. Alla väderappar sa nämligen att det skulle bli regn så vi var beredda.
Bra runt kvarteret, typ, låg Bakkerij Wolf och där ville vi ta frukost. Bara en liten stund i kö och ett bord var vårt. Minutrarna efter var det jättelång kö utanför. Och spöregn. Alltså hällregn. Vilken tur vi hade på flera sätt. Men återigen, de har så ordnade köer här. Och alla verkar vara fine med att köa, som om det är standard. Kanske är så i en stad med dels många invånare men även turister?
Mätt, glad och redo för stan.
Det regnade så klart när vi gick ut men under vår promenad till Vincent van Gogh museet, som var vår första hållplats för dagen, slutade det. En blötsolig promenad genom Vondelpark. Jag hade hört att det fanns vilda arapapegojor i Amsterdam och här mötte vi dem. Jisses vilket liv. Som att var ai djungeln.
Min nya grej: nätstrumpor. Varför har jag inte använt det tidigare? Älskar!
Och älskar måste jag säga att jag gör om Vincent van Gogh-museet. En jättefin utställning, berättelse om denne olycksalige konstnär. Han som kämpade och kämpade med sig själv och med konstnärsyrket. Att han inte fick uppleva den uppskattning världen har för honom gör lite ont i hjärtat.
Den här kvinnan som gick runt i en kjol med van Goghs solar på, det ljusröda håret, den solrosgula baskern… Jag bara gapade av glädje. Jag borde ha sagt något men jag blev helt stum. Hon var så fin.
Varför han målade så många självporträtt var av den enkla och sorgliga anledningen att han inte hade råd med modeller. Han testade alla tekniker han vill lära sig och bemästra på sig själv. Smart för hans ansikte är ju verkligen ett varumärke i sig. Men det visste han ju inte då…
Han hade det inte så lätt den gode Vincent. 1888 var ett himla stökigt år…
Du kanske vet allt om denne kände konstnär men jag hade inga djupare kunskaper. Som att han var otroligt nära sin bror som jobbade som konstsäljare. Breven dem emellan är bevarade och berättar mycket om dåtiden och deras arbete. Vincent säger att han ville bli ihågkommen som den konstnär som kunde återge solrosor. Jag vågar säga att han lyckades.
Det här musset är så populärt att de har satt ett maxtak på besökare per dag och man bokar biljett för att få sin slot-tid. Som överallt under pandemin ju. Vid vissa väggar var det dock rätt trångt så jag uppskattade greppet med att ha färre besökare. Och jag uppskattade audioguide mycket. Riktigt bra.
Flera butiker att köpa saker i. Exakt allt med VgV, av skiftande kvalitet.
Promenad genom staden och jag slås igen av hur vacker den är. Husen som skiftar i stil och storlek. Smala smala hus, låga hus, påkostade fasader, enkla fasader – allt om vart annat.
Vi hade nu ett gäng timmar att spendera innan vår middagsbokning och frågan var om om vi skulle hem på rummet för att byta om eller bara ”köra på”. Det blev det senare men då behövdes en paus med matintag. Det blev mest ölintag kanske…
Min man har ett bryggarintresse så vi tog sikte på Beer Temple. Talande namn för vad det var för ställe.
Och jag fick för första gången testa bitterballen. Då namnet låter lite fnissigt så har jag inte beställt den när jag sett den men nu var det dags. Och jag ångrar att jag inte testat tidigare. Jättegott. Som en friterad lapskojsboll om du förstår vad jag menar. Så himla god i sin enkelhet. Friterade lökringar samt oststicks slank ner de med. Och då nya ölsorter testades. Så kul att prata med de som drev stället då de var sådana sköna ölnördar. Lärde mig massor.
Mätta och med ny energi gav vi oss ut igen. Mot de lite mer centrala delarna. De stora shoppinggatorna och den långa blomstermarknaden. Här ovan är baksidan av alla blomsterförsäljares växthus.
Och så här ser det ut inne i. Nu är det tulpansökssäsong och holy moly vad mycket lökar man kunde köpa. Det gjorde jag inte för jag orkar inte att än en gång misslyckas med trädgården…
Promenerade vidare och inser allt i denna vackra stad.
Det började regna igen och vi kom passande fram till varuhuset de Bijenkorf och tänkte att det kan vara kul att göra av med tid (och bli torra) att kolla runt där. Inte sett några andra stora varuhus i denna stad som är fylld av småbutiker. Vad är det då jag ser??? Så klart en öppen julvåning. Upp upp upp!!!
En jättefin och jättestor julavdelning som var helt underbar enligt den här julnörden! Det de hade gjort så bra vara att de varvat de pynt man kunde köpa med annat som passar in som stämningshöjare; brädspel, varma filtar, mössor, kokböcker, vin, köksprodukter för matlagning, likörer, kaffekoppar osv. Underbart.
Och ja, en snygg julkalender och en cyklande ciruksbjörn att hänga i granen hamnade i shoppingkassen.
Här sitter han. Han som vet om min julkärlek och låter mig gå loss varv efter varv. Kärlek!
Väl ute igen så var det regnbåge. Så passande.
Vi hade en middagsbokning och för att ta oss dit gick vi genom Red Light District. Det är så sjukt det här. Kan inte för mitt liv förstå hur man kan ha prostitution så här. När vi checkade in på vårt hotell och fick kartan över staden beskriven sa tjejen i receptionen var det var bästa att shoppa, var den bästa marknaden var, var parkerna fanns, museiområde osv samt ”and here are the girls working with prostition”. Jag bara studsade. Hon sa det med exakt samma tonläge och energi som när hon berättade om allt annat. För de som bor här är det väl en självklarhet men jag kommer aldrig tycka det är ok.
Och inte blev det bättre när vi passerade kvarteren. Ja jag säger då det. Man kan resa långt eller kort och uppleva stora skillnader.
Och apropå att resa så är ju Holland en kolonierande nation. Indonesien har ju varit i Holländsk ägo och med det så finns det mycket arv av det här fortfarande. Som fantastiska indonesiska restauranger och det var på makens önskelista att testa.
Bord på Sampurna var bokat och med det en resa långt långt bort. Jag minns de otroligt spännande middagarna i barndomshemmet på 80-talet när mamma köpt paket med middag för Nasi Goreng. Det mest exotiska man kan tänka sig. Men vad är typisk indonesisk mat???
Ja det är inte så jättestarkt och mycket grönsaker är de två saker jag snabbast tänker på. Jag kunde säga att det inte var kinesiskt eller vietnamesiskt men så klart var det supersvårt att sätta fingret på vad exakt det är som särskiljer. Kanske det här med att det är ”rice table”? Dvs flertalet olika rätter som en buffé på sitt egna bord? Och till ris då. Hur som helst var det otroligt gott och jättekul att äta då man kunde kombinera som man själv ville.
”Ska jag ta bild på er?” frågade servitrisen. Sällan vi hamnar på bild ihop så den får vara med på bloggen!
Då vi hade en sådan underbar upplevelse från kvällen innan med att bokstavligen trilla in på en liten bar ville vi ha samma avslut på denna kväll. Men nu var vi i ganska turistiga och folktäta kvarter så det var inget lugnt och stilla ställe här så långt ögat nådde.
Tur då Google finns och maken letade upp en speakeasy bar, dvs lite hemlig (som aldrig är hemliga då de bara är en googling bort) runt hörnet. Men dörren dit hade ingen skylt eller fönster men det stod några utanför och de såg ut som vi så vi förstod att vi kommit rätt. Efter ett tag öppnades dörren och en loj dörrvaktskvinna ordande turordningen. ”You are next in 20 minutes. Okey?” Absolut, vi stannar. Det här vill man ju inte missa.
Den lilla baren med den snygga dörren. Door 74
Snyggtelisnyggt. Ett litet hål i väggen, bokstavligen. Inte större än det här du ser.
Och vi fick som vi hoppades på; plats i baren.
Som den Sherlock Holmes älskande person jag är var jag tvungen att testa Mrs Hudsons te. Det skulle jag inte ha gjort för det var rent ut sagt skitäckligt. Allt annat var bra men skippa denna om du kommer dit. Jag ville mest ha drink i kopp…
Väl ute igen var det mer regn. Men ett sådant där snyggt regn. Som om vi var med i en film. Igen. Men vår film var nu slut efter att ha varit på gång i över 12 timmar och fötterna började ropa efter sängen.
Kan bara säga att vi utnyttjar våra timmar väl. Maxar rejält men det gäller ju att passa på. Utan barn tillsammans i en underbar stad – då har man extra energi!
En dag kvar innan hemfärd…
