Om att börja något nytt eller ångra det jag aldrig startade?

Vågar man börja om? Är det lönt att göra något annat? Jag kommer på mig själv med att många gånger tänka ”om jag bara hade börjat med (vad som helst) för 20 år sedan, då hade det minsann blivit något av mig”. Att jag liksom jämför mig med andra som kanske kommit längre, högre än jag bara för att de kanske började tidigare med det jag är intresserad av. Men det är ju helt skevt tänkt. För tiden är väl inte slut…?

Om jag nu tänker att mitt 20 år yngre jag borde ha fattat hur livet, världen då stod och att tex sociala medier skulle explodera och att jag då skulle ha varit tidigare än vad jag var. Eller att jag då skulle ha lärt mig ny teknik då som jag nu tampas med eller investerat i nåt som nu slagit osv. Det är ju väldigt lätt att tänka så här, att säga att det är försent nu ändå och stå still.

Men om ditt 20-åriga framtida jag kunde prata med dig – vad skulle hon då säga? ”Tänk om du bara hade börjat med/fördjupat dig i/satsat på det där då!” Det kanske är mer intressant att tänka så än att gräma sig över vad ditt 20 år yngre jag inte gjorde?

Jag hade som slutprojekt på reklamskolan Berghs 1999 en mycket snygg låda jag designade med alla ingredienser för en middag för två tillsammans med ett recept. Det var min idé och den togs emot väl. ”Vad smart med alla ingredienser i en låda så man inte behöver handla men att allt till måltiden är från grunden och lagas av en själv” var orden jag fick. Då fanns det inget som hette matkasse och jag var alltså på något som eftersöktes. När jag sedan sökte jobb på reklambyråer som den art director jag nu var diplomerad till sa alla som såg mina arbetsprover att lådan var ju en jättebra idé och att jag borde göra något med den. Jag höll med men jag sökte ju jobb som AD, det jag just examinerats som. Tänk om jag då hade satsat på kassen? Hade det då funnits en Helenas matkasse över hela Sverige? Om du har sett filmen Sliding Doors så kan jag ibland tänka in mig här i det scenariot.

Det är i dessa tankar jag vandrat och bestämt mig för att göra något helt nytt, vid sidan av det jag gör så klart. Om mitt framtida jag tackar mig eller säger att det kanske inte var så bra, det vet jag inte men det spelar ingen roll. Jag kommer idag gå min första lektion, det första kurstillfället i en skrivarkurs. Jag skriver här på bloggen nästintill varje dag, jag är per definition författare då jag gett ut två böcker och blir anlitad av tidningar för att skriva artiklar men känner att jag liksom fuskar i mitt skrivande. Jag har ju inte gått en kurs! För så tror jag många, framförallt kvinnor, tänker. Jag är inte keramiker fast jag säljer mina koppar, fotograf fast jag säljer bilder, hantverkare fast jag säljer mina, sångerska fast jag anlitas till events osv för jag har inte ett diplom från en utbildning.

Jag säger inte att jag kommer nu bli romanförfattare bara för att jag gått en kurs, det krävs lite mer än så, men jag tänker att detta kan vara givande på många sätt. Att få lära mig hur en berättelse tar form, får sina detaljer så den växer, hur personer kommer till liv och hur en historia ska hålla från första till sista ordet.

Jag vill framför allt inte att jag om 20 år just säger till mitt gamla, dvs nuvarande jag, att jag borde ha testat något nytt och ha ”tid” på mig att utforska det.

Så nu vid 51 tar jag körkort, börjar en helt ny kurs, jag har tagit hål i öronen och sätter mig vid rodret av den båt som kallas Helena Lyth och kör den mot nya vyer. Det kan väl bara bli bra?