Första dejten med vårt hem. Och Bernhard!

Det var med stor spänning vi tog oss till vårt hus. Vårt hem. Solen jobbade för fullt och spred ett härligt och starkt vårljus och världen kändes som ny.

Barnen hade somnat i bilen på vägen så maken och jag turades om att gå in. När jag klev ur bilen kom en söt och stor svart katt jamandes emot mig. Han strök sig mot mina ben och spann. Som om han längtat efter mig och visste att jag skulle komma i precis den stunden. Det var Bernhard, en 7 årig, till hälften norsk skogskatt. Han har bott i huset i hela sitt liv och sover utomhus om somrarna. Att de tidigare ägarna skulle ta med honom till sitt nya liv i lägenhet inne i stan kände de inte var rätt mot honom. Vi fick frågan tidigt om vi kunde tänka oss att adoptera Bernard. Jag är djurvän av största rang och sonen är tokig (ingen överdrift) i djur så det kändes som en lätt och vacker gåva. Sen hoppas vi ju att Bernhard accepterar oss!

Katten gick mot dörren (med kattdörren) och jag följde efter, som om han ville visa mig huset. Vilket välkomnande!!

Hemmet är för oss en dröm och att gå runt där själv, med Bernard, var härligt. Att hälsa på huset i lugn och ro. Huset och jag. Nästa vecka ska det rollas i några rum men annars så gör vi inget innan inflyttningen.

Det är ett funkishus byggt 1940 och i mycket gott skick. Jag älskar funkis och håller på och pluggar på om funkisen. Har alltid försökt inreda efter den tid husen varit uppförda. Tycker att själen i hemmen kommit fram då.

Här är några detaljer från vardagsrummet, hallen och gästtoaletten som visar typiska funkisdetaljer. Det välvda fönsterbrädet, tazettak och synliga trädetaljer. De sociala ytorna är stora och sovrummen på övervåningen är just ämnade för sömn så det är små. Funktionellt helt enkelt.

När barnen hade vaknat tog vi alla en tur. De är överlyckliga över de stora springytorna. Speciellt nu när det är möbelfritt, så klart. Men sonen var nog mest förtjust över Bernard. De blev omedelbart bästa vänner.

SparaSpara

SparaSpara