Nu är vår lille son 3,5 månad och vi börjar se vem vår nya familjemedlem är. En oändligt glad och pigg liten sak som äter och sover som om han vore ett bokexempel på ”enkel bäbis”.
Tänkte för nån vecka sedan att det var dags att börja hänga på öppna förskolor för det har jag sådan bra erfarenhet av med storebror och storasyster. Alltid befriande att få ösa ur sig sina tankar, våndor, problem och skitsnack med personer i samma situation. Oftast så är det fullkomliga främlingar och det gillar jag. Man möts på samma premisser och egentligen är ingen intresserad av vad du jobbar med, var du bor eller hur gammal du är. Fokus är på barnet och där & då.
Just det där med främlingar kan bli spännande i bland. Satt och småchattade med en söt kvinna som var på denna öppna förskola inne i innerstan med sina två barn. Helt plötsligt frågar hon ”Hur har du fått ditt barns huvud så runt?” Som vanligt svarar jag snabbt och tänker ordentligt på frågan först efteråt. Jag svarar så gott jag kan med att han nog inte sitter för länge i babysittern, att han oftast sover på sidan och att de nog är genetiskt. Senare så blev jag lite sur över den frågan, som om det var ett bonsaiträd vi diskuterade. ”Hur har du kapat grenarna så runt och fint?”, typ.
Visst, det finns fall där det är ett problem om det är så att barnet ligger helst/för mycket på rygg men vad jag reagerade mot här var att det var en sådan ytlig tanke.
