I går var det min sista officiella dag som föräldraledig och den sista hämtningen på förskolan då nu maken tar över resten av terminen. För att faktiskt verkligen ta musten ur detta ”sista” tog vi en rejäl omväg hem med lek i den tunna fina snön.
Hade inte haft så mycket tankar på att det nu var slutet på något utan bara något som skulle göras och förändras. Som att gå över till sommartid, liksom. Något som bara sker utan att lägga in några känslor in i det. Men medans jag letar efter blöta vantar i torkskåpet och den andra strumpan insåg jag att detta kommer jag inte göra igen med dessa två barn. Till hösten när det blir hämtningsschema igen för mig börjar Storkillen sexårs och byter lokal.
Jag är en mycket sentimental person med stora inslag av nostalgi. Kände hur jag började slå på den enormt stora känslotrumman och värdera allt i ”sista gången”. Det blev sista gången av leka ensam med lillkillen mitt på en vardag, sista rensa upp i hallen efter hemkomst och sista timmar mellan hämtning och middag. Skulle vilja att nån hade sagt till mig i det gråa november att jag helt plötsligt skulle sakna detta.
Nu börjar något annat för mig. För de andra fortsätter det som vanligt bara att de kommer få godare middag då maken är grym på matlagning. Jag är väldigt laddad att börja jobbet igen och omge mig av härliga kollegor och kunna fokusera på något mer än bara 12 minuter som livet varit lite nu. Är tacksam och glad för den tid jag fått vara föräldraledig och kommer vårda denna tid som ett fantastiskt minne.
Passar på att citera en figur som funnits nära de senaste åren Buzz Lightyear: Mot evigheten och vidare!
