”Mamma, jag har inget att göra!” Är det en mening som känns igen?
Vi har regler vad det gäller skärm här hemma men de där skärmarna är på något sätt så närvarande även om de inte är på. De lockar och drar. För både stora och små. Helena skrev så bra om detta här om dagen. Att göra en hel digital detox är nog att dra det för långt för vår familj. I nu läget i alla fall.
Men de dagar i veckan vi har helt skärmfritt händer det något. Saker flyter lite lugnare. Men helt problemfritt är det inte, barnen kan ibland ha lite svårt att komma igång med något eller sluta bråka med varann. Då är vår samling av pysselböcker den bästa lösningen.
På golvet i köket har vi en korg med en massa pysselböcker, de flesta är redan pysslade med både en och tre gånger men det bekommer inte dem. De gillar att bläddra och se vad de gjort. Kan alltid färglägga lite till, dra strecken i labyrinten lite hårdare. Detta bläddrande kan också sätta igång något, de börjar tänka och då leder det till annan lek eller aktivitet.
Lillkillen har dem att bläddra i och gå på rätt aggressivt med färgpennorna. Roligt att bläddra i dem för oss föräldrar och se hur deras utveckling gått också. Stora, hårda streck till en början, senare raka linjer och findetaljerade teckningar via huvudfotingar. Kommer nog spara dessa att senare gråta och minnas över. När jag glömt alla hell hours och högljudda syskonbråk och bara minnas hur de satt, helt sams, runt köksbordet och ritade som små ljus.
När det är födelsedag eller jul och frågan om vad barnen önskar sig säger jag att pysselböcker alltid uppskattas. Så bra på många sätt. Vår samling består till största del av just gåvor, uppskattade varande en. Och mamman får en rescue plan: Du kan väl pyssla och rita i dina böcker…
