I dag är det morsdag. All kärlek till alla er som kämpar, gläds, skrattar, gråter och oroas varje dag. För så är det, eller hur?! Så många känslor som hela tiden slängs åt alla håll. Så känslostormig blev min värld i samma sekund som bebisen låg på magen istället för i. Vissa dagar tittar jag in i ett par ögon som ger mig en blick jag kan göra allt för, hela kroppen fylls av kärlek. Andra dagar kan jag fajtas med en trotsig meter-lång figur jag helt plötsligt inte känner igen alls.
Att tre små personer av jordens stora befolkning kallar mig för mamma är helt ljuvligt. Ett namn jag fått bli kallad i 7 fantastiska år.
Jag har dessutom en person jag själv fått kalla mamma i 42 år and counting. Tyvärr fick hon endast själv ha sin att kalla mor i 25 år.
Denna söta teckning fick jag nu på morgonen. Tydligen tycker dottern att jag blivit lite solbränd på Kreta… (Stort tack till förskolan som gjorde en bukett åt henne medan hon var hemma med brutit ben. Kärlek!)
Ursprungstanken med morsdag var att modern, en gång per år, skulle få ledigt från hushållets alla tjänster. Barnen skulle laga maten och ta hand om hemmet. Mannen, pappan? Vart tog han vägen? Hmm.. låter lite galet med dagens mått mätt, eller hur? Det fanns alltså i alla fall en förståelse för att modern gjorde allt jobb så att hon skulle få ledigt, men endast en dag? Ja, skönt att saker och ting går framåt.
Men jag skulle vilja göra en uppdaterad tvist på detta. Då det är mammans dag skulle jag vilja tacka barnen för att jag får vara just detta – mamma. Att det är barnen som ska firas. Får se vad jag kan hitta på, hur de vill bli firade. Tårta, leka eller kanske slippa leka med mig?
Ser att jag inte har några bra bilder på mig och barnen. Den här som togs till Amelia-reportaget förra året är typ den enda ordentliga. Får bli ändring på det.
Kramar till alla mammor. Speciellt till min mamma – den bästa av dem alla!
