I dag onsdag fick jag verkligen känna på det här med fördelen med frilanslivet. Och lite stressen med det också.
Barnen har sommarlov men har ju rätt att gå på fritids när föräldrar jobbar. Jag har inte gått på semester än men valt att jobba hemifrån denna vecka och alltid haft en dröm om att kunna ge mina barn långa sommarlov så vi skrev inte upp dem för denna vecka på fritids.
Inte lätt att att alltid göra rätt som förälder. Barnen pratar hela tiden om att ”nu brukar vi äta mellis” och ”nu är säkert alla på skolgården” samtidigt som jag försöker varva jobb och aktivera dem.
Vi gjorde en deal alla var supernöjda med: jobb/fria aktiviter på förmiddagen och vi hittar på något tillsammans på eftermiddagen. Sedan att de hamnar framför skärm på förmiddagen försöker jag dämpa ångesten inför. Vi reser sedan utan skärm så de kommer vara så galet analoga resten av sommaren…
Hur som helst – idag blev det en eftermiddag på stranden. En lång eftermiddag.
Väl på stranden som ligger ca 7 minuters gångväg från oss mötte vi barnens skolkompisar. Jag imponerade stort genom att göra barkbåtar på löpande band åt gänget med den bark som flutit i land.
Något väldigt värmande att se hur dessa barn som växt upp med all teknologi och i en snabbrörliga värld lekte fullt ut med dessa båtar. Det blev race och jakter. Att de var så skruttigt gjorda bekom dem inte. Det var något nytt och unikt.
Att det är sommarlov och att många redan tagit sitt pick och pack för sommaren var tydligt idag. Vanligtvis är det tjyvtjockt här men nu var det ju nästan tomt. Eller är alla mätta på sol och bad så de väljer bort stranden…?
Det analoga och förgängliga fortsatte med tre i rad i sanden. En klassiker som alltid funkar.
Vips och så var det middagsdax. Och shit-jag-har-ju-inget-i-kylen-ångesten växte i samma takt som barnens blodsockernivå sjönk. Thank God för frysta fiskpinnar längst ner i frysboxen.
Och nu är barnen i säng och mitt arbetspass nummer 2 drar i gång. Frilanslivets möjligheter…
