Buketten från tulpanens dag var vissen och det var dags att säga tack och låta den gå till de sälla jaktmarkerna.
Skulle precis slänga hela bunten i sophinken när jag såg att de nästan utblommade tulpanerna som gömde sig där i var supervackra. På vippen att vara helvissna men helt klart fortfarande fulla av skönhet.
Plockade ut de tre som fortfarande hade liv och satte i smal vas.
Kanske att tulpanen aldrig har varit vackrare än just så här, strax innan den tappar alla sina blad? Det är en annan skönhet, en skönhet som är lite mer fragil. Petar du på mig, går jag sönder. Så kan man känna sig ibland…
Jag har startat uttrycket surdegsbukett där jag menar att en del av en vissen bukett kan få nytt liv ihop nya fräscha blommor. Som med surdegar som lever i kylskåpet och man tar lite av för att göra bröddeg. Här hade jag inga andra färska blommor att sätta ihop med dessa sköna tulpaner. Annars hade det varit så fint att kombinera gamla och nya i samma bukett kan jag tycka. Får bli nästa gång.