Vilken fantastisk respons jag fick igår av er. Det är svårt att på riktigt förstå vad det är som händer. Det är som det är två virus samtidigt med den som ger sig på de mänskliga kropparna och sedan det ekonomiska viruset som verkar vara rejält dödligt.
Jag fick så många fina förslag igår och pepp på hur jag ska få min lilla verksamhet att fortsätta. Och till er som skickade de varmaste mejlen lite mer privat; det föll tårar på min kind av lycka. Att jag kan nå ut till så vackra människor med mina inlägg här tog tag i mina känslor. Att ni berättade hur mycket ni uppskattar det jag gör och faktiskt sa att det var värt att betala för. Det är nog den finaste komplimangen jag fått men jag tror att det ska mycket till innan jag gör en sådan lösning. Jag älskar att inspirera och det ska vara för alla.
Tog tag i mig och stegade ut på promenad till blomsterbutiken. Ett skriande behov av att se något gro och blomma, något levande som inte bryr sig ett skvatt om social distance.
Det blev vackra våriga blomster, krispiga tulpaner och påskliljor.
Något väldigt välgörande att bara samla en massa växtkraft lite huller om buller och sedan sitta och rita.
När jag plockade fram krukan från källaren så såg jag dessa små formar jag köpte på loppis i somras. Påskiga eller hur? De får vara med här.
De kvistar och blommor som inte klarade transporten hem fick bli till en liten bukett.
Hur kommer barnen minnas den här tiden? Jag är uppvuxen med föräldrar födda -35 och -36 och de har berättat om världskriget. Hur mamma hade kaniner i trädgården som sedan min morfar slaktade i källaren för att bli middag. Så långt ska vi väl inte gå men vi som är uppvuxna senare delen av 1900-talet har ju aldrig varit i närheten av ransoneringar eller tuffa tider på detta sätt. Kommer barnen idag alltid ha med sig minnen av att livet, världen, kan förändras på nån vecka? Sånt kan jag tänka på…
