I lördags var jag på Chinateatern för att se musikalen Dreamgirls. Av vad jag har förstått så är det första gången den sätts upp utanför Broadway? Stämmer det?

I våras när jag fyllde 50 fick jag en helkväll med musikalbesök i present av mina kära vänner som jag lärde känna via BVC, det som blev min mammagrupp. Vi har alltså känt varann sedan våren 2009 och sett varann i alla former av status kan man säga.

Att just få present form av upplevelser är utöver själva eventet det finaste man kan få för det betyder att man ska spendera tid tillsammans. Och vi alla vet att just tid är nog det mest värdefulla vi har.

Träff hemma hos en av vännerna med massa snacks, bubbel, babbel och skvaller. Och det var då MYCKET snack om gymnasieval då våra förstfödda nu står inför det valet. Så skönt att ha ett gäng att prata om det som man går igenom för första gången då vi alla just gör det samtidigt. Det var sluta amma, få tänder, trotsålder, inskolning, pubertet, kompisar, skolarbete och alla utmaningar man möter.

Vidare till stan och Chinateatern.

Det är sådan snygg inredning inne på Chinateatern. Älskar färgerna. Djup turkos med vinrött och svart.

Och håll i hatten vilken show. När Laila Adèle tog sig an mästerverket så rann tårarna hårt på mina kinder. Har man någonsin fått sitt hjärta krossat så var det här man upplevde de känslorna igen för även om jag satt på andra raden på balkongen var jag helt nära. Hennes sång och skådespeleri är värd ett eget pris.

Här från filmen men med Jennifer Hudson.

Sedan var övriga i ensemblen och helt outstanding. Kanske att Prince Mpedzisi som var en ny bekantskap för mig stod ut och levererade helt enastående nummer han med. Honom vill jag se mer av – Mello nästa?

Stående ovationer och busvisslingar. Det här var bra. Vilken energiboost! Och när jag sedan fick höra att de kör två framträdanden på lördagar blev jag än mer imponerad. Hur pallar de?