”Vi måste ses nångång”. Hur många gånger säger man inte det och faktiskt menar det men sedan försvinner tiden och hur gärna man än vill ses så blir det inte av. Relationer som betyder något är något jag på senare tid funderat mycket på. Ju äldre jag blir desto viktigare är det som ligger nära hjärtat. Och de som stod mig allra närmast i mina 20-something saknar jag massor. Tur då man kan klicka in på valfri plattforms meddelandefunktion och säga: nu ses vi! Datum, tid och brunch bokades. Kors i taket.
Gjorde mig brunchfin i min favoritkjol. Ett tips är att faktiskt göra sig i ordning innan man börjar fixa med mat och dukning för då slipper jag stå med blött hår och mascaran i handen när gästerna kommer.
17 personer skulle vi bli runt bordet. Då blir det till att ta till extrabord och -stolar. Så glad över att ha en matsal och vardagsrum så här. Vi har suttit som mest 22 personer. När vi varit fler så blir det mer ”sätt dig var du vill” eller mingel.
Jag har genom åren köpt på mig Blå blomst och har nu en duktig mängd på 18 tallrikar så det blev ju bra att det blev lika tallrikar till alla. Gjorde den enklaste av dukningar med grangirlanger över bordet som enda dekoration. Då vi skulle bli många och alla ville prata ikapp och säkert flytta runt så la jag ingen kraft på att dekorera mer än så.
Jag fick önskemål på Instagram Stories att skriva vad brunchen innehöll så det kommer här:
Äggröra & Bacon
Kallrök lax tänkt som pålägg på bröd med creme cheese & tunt skuren silverlök
Cheddarost, Gouda & brie
Örtgriljerad skinka fint skuren, kallrökt skinka samt Milano salami
Levainbröd, grovt bröd, knäcke & fröknäcke
Tonfiskröra
Majonnäs, egenvispad
Tomat, gul paprika, gurka
Våfflor att grädda själv med olika sorters sylt & grädde
Kaffe, te samt juice
Vill du ha mer tips på brunch har jag ett fullmatat inlägg HÄR med hur många recept som helst.
Och en bardisk för att göra sin egna Bloody Mary eller Virgin Mary.
Och då det skulle komma barn som inte känner varann så laddade jag upp med alla möjliga spel på soffbordet. Alltid en isbrytare så att säga. Men, det behövdes inte – vår yngste och en kompis son i samma ålder hälsade på varann med ett sådant där coolt handslag och försvann som om de känt varann i evigheter. Det är som Emil när han möter en lika gammal kille i en av Emil i Lönneberga-böckerna; ”När två små gossar av precis samma skrot och korn träffas första gången, så tänds där liksom ett ljus i deras ögon”. Tänk vad enkelt det är när man är liten.
Och det kan vara på samma sätt fast helt annorlunda när man möter vänner man inte sett på länge: man tar vid som om vi sågs igår fast det är typ före pandemin. Det är trygghet det, ovärderligt. Ett ljus tändes i alla fall i mina ögon. Nu får vi se till att det inte dröjer så länge tills nästa gång.
