Följ mig:
Min dag

Hur är det att ha tre barn?

17 mars, 2014

Den frågan har jag fått – ja jag vet inte hur många gånger. Försöker komma på ett svar som är ärligt (så klart) och lite fyndigt (för sån är jag) men känner att jag inte har något så där klatschigt å roligt eller jobbigt å suckigt som det kanske förväntas. ”Det är mycket men alldeles, alldeles underbart” är det vanligaste svaret. Lägger sen till ”det är lättare än vad jag trodde” för att få till nånting mer. Det blir ofta en konversationsstartare.

Men nånting som faktiskt slagit mig och jag kanske inte riktigt hade tänkt på innan vår lille trea damp (om nu barn efter 9 månaders väntan och timmar med verkar dimper ner) är hur förberedda vi var. Med första barnet är ALLTING nytt och för första gången. Det köps en drös prylar som aldrig används för att de 1. inte behövs 2. när det är dags att använda den/det/dem har de blivit för små eller tappats (!) bort. Saker som marknadsförts till oss som ovärderliga och utmärkt för barns utveckling eller vardag. Det rings till bvc stup i kvarten och bläddras i böcker om utvecklingsfaser och röda prickar på skinkan, benet, magen, ansiktet, örat mm. Frågar i mammagruppen om någon varit med om samma saker och frågar äldre generationer och erfarna mammor efter stöd. De två sista grupperna vill jag inte fråga mer för de svarar ”du ska se att det ordnar sig”. Det vill jag inte höra, jag vill respons på min oro.

Nu är jag själv där. Superrutinerad och ascool – eller?? Nja inte riktigt men det är en skön känsla att ha facit om man kan kalla det så. Att veta att varje jobbig fas går över och framför allt; Det går så himla fort! Den lille parveln som man tycker man mest får bära runt kommer helt plötsligt säga att Duplo är för småbarn och att ”vuxenkille”-lego är coolare. Det jag gör nu är att njuta, njuta, njuta av den lille prinsen vi fått. Att han redan är 4,5 månader och första tanden anas, hur gick det till?? När vi gick från blöjstorlek 2 till 3 fick jag en lite klump i magen. Nu är det lilla knorrande knytet borta, nu har vi en skrattande och vilt viftande bebis. Återigen – det går så fort.

Sen så är det det där med prylarna. Vi gjorde oss aldrig av med sakerna från storebror och storsyster så någon shopping är inte å tala om. Har precis tvättat upp kassarna med storlek 68 och packar ner 62. De ska väck. Bort. Vidare.

Att ta upp en pyjamas äldste sonen hade bara för några ögonblick sen nu får klä lillebror är en hissnande känsla faktiskt. Aldrig i mitt liv hade jag väl trott att den söta pyjamasen med fåglarna på skulle klä tre barn. Tar fram hoppgungan som knappt användes av storasyster och storebror för det enda stället den kunde användas i lägenheten var i dörrposten mellan hallen och badrummet. Hallgolvet var en kvadrat så det var antingen att trängas där med alla skor och kläder eller sitta på kalla badrumsgolvet. Inget var jättelockande så det bidde inte så mycket hoppgungande för dem. Nu studsar minstingen i vårt kök och syskonen skrattar och leker med. Så mitt svar på hur det är att ha tre barn blir ”Det är mycket men alldeles, alldeles underbart”.

För övrigt: de tuffa gympdojjorna hade inte heller någon av de stora så lillkillen har nästan nya saker kan man säga…

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

  • Svara Maria 17 mars, 2014 at 13:52

    Har själv 3 barn i åldrarna 3-9 år och känner igen mig i mycket. Måste dock säga att det är jobbigt att få ihop vardagen med jobb och tre barn, jobbigare än vad jag någonsin kunde tro! Är en strängare och mer stressad mamma nu än jag hade varit med 2 barn. Så helt rosenrött är det inte för mig. Men jag är såklart tacksam över tre friska barn och älskar dem högt!

    • Svara Helena - amelia.se 18 mars, 2014 at 08:33

      Hej Maria! Grattis till din trio 🙂
      Jag bävar för den dag jag avslutar min föräldraledighet. Hur vi ska få ihop vår vardag då är ännu en gåta och olöst. Det är så imponerande med alla som lyckas utan själva gå sönder. Jag skjuter problemet framför mig och säger att vi löser det sen…
      Och rosenrött, det är de stunderna jag lever för, ofta små och sällan, och kan säga att det inte är ett ständigt myspys här heller. Vardagen är disk, tvätt, gnäll, tjat och oro. Men jag tror att det skulle bli svårare med tre och varför det ”blev enklare” än vad jag trodde beror på att lillen är så lugn och nöjd. Hade han behövt mer uppmärksamhet hade korthuset rasat.
      Nu ser jag fram emot våren och längtar efter att slippa overaller, galonisar, borttappade vantar och blöta stövlar 🙂
      Kram!

      • Svara Maria 18 mars, 2014 at 12:37

        Ta vara på de rosenröda stunderna, det är dem man lever på! Ville inte alls låta bitter, bara lyfta fram livet när barnen är lite äldre.

  • Svara Karin 17 mars, 2014 at 14:28

    Intressant! Har två barn och funderade massor på om man skulle skaffa tre innan det var för sent men nu blir det inga fler och det känns bra. Rätt för oss tror jag. Och det är ju underbart, om man lyckas få så många barn som man vill! När 3- och 5-åringen kivas vet jag inte hur jag skulle orkat med en 1-åring eller kanske nyfödd men det gör man väl 🙂

    • Svara Helena - amelia.se 18 mars, 2014 at 08:38

      Hej Karin! Stort grattis till dina två finingar! När vi hade ett barn var det svårt att se hur livet skulle vara, kunna fungera, med en tvåa. Samma sak med tre. Men som du säger, man orkar och kan. Men att tro att det är lugna gatan ska man inte tro. Tvåbarnschocken var mycket stor för oss!! Tog minst 1,5 år innan allt lagt sig då.
      Kram!!

  • Svara Kvarter Brokig 17 mars, 2014 at 15:49

    Jag läser ofta och gärna bloggar samt artiklar om hur det är att ha flera barn. Jag som då ”bara” har ett barn, 3.5 år, är väldigt nyfiken på hur vardagslivet är för flerbarnsfamiljer. Så tack för ett ärligt och ”osminkat” inlägg som var lätt att ta till sig av.

    • Svara Helena - amelia.se 18 mars, 2014 at 08:42

      Hej! Tack snälla för din kommentar!!
      Ett barn är aldrig ”bara ett” barn. Synd att många känner att de måste förklara varför de ”bara” har ett barn. Samma sak för de som väljer att leva utan barn. Gissar att ni har en alldeles underbar familj oavsett storlek.

      Kram!!

      • Svara Kvarter Brokig 18 mars, 2014 at 09:34

        Tack för svar!
        Det finns ett visst externt tryck på en nr 2, så är det. Personer som inte känner oss så väl kan vara väldigt direkta och okänsliga i frågan. Den närmaste omgivningen har dock insett att det inte är lönt att fråga/tjata vilket är väldigt skönt. Vi har ett barn, min bror har tre. Vi har en tämligen lugn vardag hans är snurrig.

        Vi tar de beslut vi mår bra av och har så många barn vi klarar av/kan få, så får samhället och normen helt enkelt anpassa sig och respektera familjer med noll eller ”bara” ett barn.

  • Svara Christina 17 mars, 2014 at 20:14

    Min lilla älskade trea är nu 11 månader, de andra 6 och 4 år. Tyvärr är vår. Instäng född med en allvarlig sjukdom, förutom att hon nog inte kommer bli så gammal så är hon dessutom väldigt sen i utvecklingen. Inte förrän nu har hon börjat hålla huvudet och vilja sätta ner benen. Är ute efter en hoppgunga med rejält stöd för bålen då hon inte själv kan hålla sig upprätt. Den modell ni har verkar bra, vad är det för någon?
    Tack för en bra blogg, det är en tröst att läsa om andras vardag mitt i vårt tuffa…

    • Svara Helena - amelia.se 18 mars, 2014 at 08:49

      Hej Christina!

      Med stor tyngd läser jag din text. Vad jobbigt för er att leva med denna sorg. Hoppas innerligt att ni får all hjälp ni kan få och att ni kan skapa fin minnen även om ni får en kort tid tillsammans. Å, mina tankar och styrkekramar går till er!!!

      På denna hoppgunga står det Baby Seat. Hittade en länk: http://www.babyproffsen.se/produkt/hoppgunga-fjader-svartsvart/

      Hoppas det är vad ni behöver.
      Kram!

  • Svara Lucie 21 mars, 2014 at 12:42

    Vill nyansera det hela lite grann.Jag tycker såklart också massor om våra fina barn (4) men det har nog stundtals nästan varit på bekostnad av både hälsa och livslust. Har varit slutkörd länge då det är otroligt tufft att få ihop allt med jobb, familj och, faktiskt, det man själv drömmer om i livet och skulle vilja förverkliga men inte kan. Jag rekommenderar ingen att ha många barn om man inte är av typen som lever för omsorg om andra och känner stor tillfredsställelse av det.

  • Lämna en kommentar

    Close