Läsplattorna får inte följa med i sommar! Skärmtid byts mot sommartid

Hur har ni det med skärmtid hemma? Vi har restriktioner och ett veckoschema men det är ändå ett j-la tjat om de där skärmarna. Och när jag säger skärmar så innefattar det även TV-skärm för många jag har pratat med har bara restriktioner och scheman vad det gäller läsplattor och iPads men inte TV, som är på varje dag.

Så här har vi det: Ingen skärm på vardagsmorgnarna och barnen får välja vilken skärm de vill titta på efter middagen. Tisdagar har varit helt skärmfria. Helgerna är generösare med skärm på morgnarna (för mamma och pappa vill sova lite…) Sonen gillar sin platta med spel och dottern gillar Barnkanalen och filmer. Minstingen har precis börjat intressera sig för det där syskonen håller på med och kallar TV.n för ”Pippi” för det är det han sett. Har vi mycket skärmtid eller lite? Detta är något jag upplever som ett tabu att prata om. Ungefär som att man inte säger vad man har i lön eller väger…

Jag slåss mot mitt egna förhållande till TV. Uppvuxen med ”gå ut å lek” och endast två kanaler så är TVn alltså en styggelse fast jag är en sån sucker för att sitta framför TVn i timmar med filmer, serier å program. Men då tillsammans med andra, som en gemensam lägereld att samlas runt.

Så här är det ju verkligen inte idag. Tablåer är ickeexisterande. Middagar kan ätas klart för att senare trycka på lilla pilen och låta Gladiatorerna börja om från början. Och på plattan finns alla program dygnet runt. ”Skynda, det börjar nu”är ett begrepp som mina barn knappt kan ha hört.

Jag kunde ha grymt långtråkigt ibland som barn. Som jag tror många av oss hade då. När man lyssnat igenom alla ”Titta, Lyssna, Läs”-banden för femtielfte gången och kört rockringen i en timma och cyklat alla gator upp å ner oräkneliga varv fanns det inte så mycket mer att göra om kompisarna inte var hemma. Då satte kreativiteten in tror jag men det var skönt att ha lite tråkigt. När jag ropar och försöker förklara för mina envisa kids att nu får ni ha tråkigt känner jag hatblickarna genom väggen. Det finns alltid en läsplatta att ta till – varför ha tråkigt??

Jag kan inte låta bli att bli lite bestört när jag ser barn sitta med föräldrarnas smartphones när de åker buss, går i affärer eller till och med på lekplatser. Jag vet, det är inte alltid så lätt att vara den pigga föräldern som hittar på och engagerar trötta och gnälliga barn men detta håller jag stenhårt på. Sitter vi på tunnelbanan pratar vi med varann, handlar vi – gör vi det tillsammans, är vi på ett lekland – leks det. Visst, det hade varit så mycket enklare att släng fram min telefon och låta dem köra några appar på t-banan i stället för kämpa ner de studsande barnen eller mäkla fred mellan syskonen men jag tror det är att göra dem en björntjänst.

Maken som är föräldraledig tog med barnen på lite längre helgresor tidigare i våras. En resa med iPads och en utan. Den utan var lugnare! Fast vi har två skärmar så borde det inte bli bråk men det var som om den där plattan hela tiden ropade lockande på dem. Den skapade mer bråk alltså. Nu ska vi snart ge oss ut på en sommarturné och plattorna får inte följa med.

Lite hyckleri är det ju ändå då jag är helt beroende av min lilla laptop. Sitter ju nu här och skriver detta… Försöker hålla mig till kvällstid efter läggning. Skärmar är ju vår vardag och barnens helt naturliga verktyg. Pratat med förskollärare, vänner och brorsbarn i tonåren om hur de ser på detta. De flesta ser lättare på detta än jag. Det är vår nya samtid och det är så här världen kommer se ut. Det jag känner är mitt jobb är att skapa en balans för våra barn. Då måste det bli lite tråkigt ibland. Fast jag har på känn att vår sommar kommer bli allt annat än tråkig.