Att ha växter i hemmet ger en ombonad känsla och aldrig har det väl varit så trendigt med stora, riktigt stora, gröna växter. Men för oss med fingrar som inte ens skiftar det minsta i grönt – hur ska vi göra? Jag går förbi tex min favoritaffär Brandstationen som säljer inredning och växter. Där, i butiken, ser det så ombonat ut och jag får med mig hem en ny grön familjemedlem. Nu du, nu ska vi må bra ihop. Du står där och sprider ombonand och jag ska sköta dig.
Men vad är det med mig? Hur svårt ska det vara? På nåt sätt svalnar min kärlek och vi gör slut. Det är inte du, det är jag, vill jag säga, för det är ju sant. Bara det att lilla växten kan ju liksom inte flytta. Det är här jag borde slänga ut en förfrågan om någon vill ta över Herr Grön kanske. Men jag kämpar på. Och så en vacker dag, som idag, så återuppstår kärleken och jag helt plötsligt vill överösa kärlek. Och då görs det med råge. Krukor, jord och blad i en enda röra.
Om det finns en instans som håller i misshandel mot växter bör jag anmäla mig själv. Detta är ju växtplågeri!
Kanske att det är våren som står för dörren. Kanske det är tomheten efter alla julprydnader som gör att det ekar tomt på bord, hyllor och fönsterbräden. (För vet ni, när det ska pyntas till jul tar jag nämligen bort ALLA växter. De får stå i ett annat rum och julskämmas under december.) Eller så är det att växterna skriker efter omhändertagande så det är nu eller aldrig, liksom.
Vet ni, jag ska nog ha köpstopp på växter. Bättre att ta hand om dem jag har istället för att suktas av de där trendiga, välmående, grönskande sakerna i de snygga affärerna. Så, då var det bestämt. Fast snittblommor, det är en helt annan sak det. De har jag en kärleksaffär med varje fredag…
Nu står mina gröna växter fint i vardagsrummet igen, tillbaka i finrummet med rum för att växa i dessutom.
Fina elefantörat som hade rejäl växtvärk så att den t.o.m. spräckte krukan har nu fått yngla av sig.
Vad tror ni? Kommer det nu dröja ett år till nästa gång? Jag är rädd för det.
