Jag tar rekord i sentimentalitet & nostalgi

Jag går backen genom parken upp mot torget för att handla. En väg jag gått säkerligen 2-3 gånger i veckan dessa 8 år vi bott i huset. Och minst lika många gånger per vecka mitt livs första 20 år då jag också bodde här.

En väg jag gick hand i hand med min morfar som tog hand om mig om dagarna när jag var liten och gick dagliga promenader med. En väg jag gick med studentmössan i handen till gymnasieskolan. Samma väg jag gått med barnvagn i ur och skur. Jag kan denna väg och som barn fantiserade jag ihop att de stora sprickorna i asfalten var en vulkan som skulle explodera vilken sekund som helst. Eller att en gigantisk t-rex hade klivit där och skapat sprickor. Inte att det är de stora ekarna och tallarna som står här har enorma rötter och som puttar upp marken…

När jag nu kom gående med tomflaskor i dramaten för att panta och inhandla frukostmat tjöt jag till. Högt. Ni vet när man inte kan hejda sig utan ljuden liksom bara kommer ur en för att man hamnar i chock.

Min väg renoveras. Där borta där vägen delas är översta lagret av asfalt avskalat för att läggas nytt och bakom mig är det stora grävskopor.

Nu skulle normala människor säga ”ja men det var på tiden – här har vi i nästan 50 år haft en trasig väg!” men inte jag. Här tar min sentimentala och nostalgiska själ över. Mina historier om vulkaner och dinousarier har jag överfört till mina barn och de säger samma sak själva. ”Visst var det verkligen en jordbävning här när du var liten?” frågade sonen. Ge mig en Oscar för övertygande skådespeleri tack!

Vi är alla olika och jag är av en blödig sort. Inte att jag är überkonservativ, vill inta att saker ska ”vara som förr” eller att man inte ska bygga nytt tex bara det att det vissa saker är som gamla snuttefiltar. Tryggt. Minnen.

Jag är en av dem som inte kan höra de första tonerna av Den blomstertid nu kommer eller Luciasången utan att börja gråta. Den pinsamma mamman. Men att ha känslor är väl inte att vara pinsam? Kanske lite pinsamt att där i parken, med dramaten fylld av pantburkar, ge ifrån sig ett tjut – det kanske var pinsamt men annars? Att fälla en nostalgisk tår vid första advent – det är väl fint?

Jag har ärvt detta från min käre far, det vet jag. Som när jag var 17-19 nånting och satt hemma själv och kollade på Pretty Woman på tv och pappa kommer ner från övervåningen precis i slutscenen. När Richard Gere står upp i limosinen och klättrar upp för stegen, du vet. Pappa sätter sig bredvid mig och ser alltså endast slutscenen. När filmen är slut och jag vrider huvudet mot honom rinner tårar ner för hans kinder. ”Åh vad fint!” säger han. Fina pappa – som jag saknar dig!

Nä nu börjar jag böla igen. Typsikt! Så blödig men glad över det. Älskar att liksom KÄNNA! Men att bli tårögd av att en liten promenadsträcka ska asfalteras om – det är väl att ta i?