Följ mig:
Min dag

Skolavslutning för de små & 27 år sedan min student

10 juni, 2020

Det blev ingen vanlig skolavslutning igår. Inga ”Den blomstertid nu kommer” från scenen i den stora ljushallen med skarpt solljus från takfönstren som gör att de uppspelta föräldrarna än mer svettiga. Inga stora tårar kunde trilla på mina kinder som de gör varje år och barnen tycker jag är ”världens pinigste mamma”.

Det blev en annan avslutning där vi inte fick närvara och för oss är det absolut inga stora sorger mer än att dottern som lämnar lågstadiet och säger farväl till sin lärare för nya tag i 4.an och mellanstadiet inte fick ta det där stora avslutet. Känner så för alla familjer som inte får fira sin student på rätt sätt. Fylla hem och trädgård med alla släktingar men kanske det kan göras annan gång eller på annat sätt?

Vi klädde våra barn skolavslutningsfina ändå, firade dem här hemma sen och jublade över att de klarat ett långt och väldigt knasigt läsår och framförallt känna att nu är det SOMMARLOV.

Barnen har varit tappra det här året måste jag säga. Äldste sonen har inte haft en smidig start på mellanstadiet med orimligt många lärarbyten, stängd gympasal och hantering av coronan. Sommarlovet är efterlängtat.

De är i starten av sin skolgång och jag börjar tänka på min egna. Kanske det ligger nära till hands då jag faktiskt gick i samma skola ju. Vi har flyttat tillbaka till det område jag är uppvuxen så för mig är det bokstavligen mammas bakgata.

Mycket är annorlunda så klart. Främst att det är tre parallellklasser, när jag gick där var det ont om barn så vi var endast en klass per årskurs och vi bytte aldrig så det var samma klass i 9 år. Det var endast en kosthållning i matsalen (möjligtvis vegetarisk kost för några få), läsk och godis såldes på caféet, vi spelade kula och gjorde konster med våra coca-cola- eller fanta-jojos, satt med freestyle på bänkarna och suckade över snyggingen George Michael, sjöng psalm på morgonen till tramporgel i lågstadiet, uppställning i stränga led och ringklockan ljöd över skolgården. Nu är det högtalarsystem med peppiga röster som ropar: ”okej alla tvåor, nu är det dags att knata in”. Ursäkta min nostalgiska tripp i tiden…

Det är inte bara skolavslutning för barnen som får mig att tänka bakåt, det är även min studentdag idag 10/6. Fast för 27 år sedan. HUR KAN DET HA GÅTT 27 ÅR??? Visst det är så länge sedan då jag vet att jag inte alls är samma person som jag var då vilket jag är glad för men att jag skulle vara så mycket äldre än de där med vit mössa fattar jag inte.

Var tvungen att öppna mina gamla fotoalbum för att se. Hur var det då?

Tänk om jag kunde resa i tiden och bara få viska i örat på den där osäkra Helena och säga att allt kommer bli bra. Det kommer finnas personer som kallar dig för vän, du kommer vara en uppskattad kollega och det du gör kommer göra dig glad. Men om jag kunde resa i tiden och säga det där – då kanske jag inte skulle ha kämpat så hårt sen? Alla verkliga resor måste göras.

Min studenttid var fin. Kanske inte så där toppen som jag drömde om när jag klev in i första ring. Att jag aldrig hade någon studentfest för jag hade inga vänner att ha den ihop med är fortfarande något som faktiskt smärtar. Minns så väl hur min älskade supersnälla pappa bokade en festlokal ”bara utifall att det ändrar sig”. Det gjorde så ont att be honom boka av den. Kanske därför jag älskar att ha fest idag? Om man ska vara hobbypsykolog.

Min studentpresent: Min första riktiga kamera. Observera att pappa lägger en filmrulle på lådan. Som sagt… 27 år sedan!

Sedan hade jag en dröm om att få gå på en fotoutbildning och jag lyckades ta mig till intervju vilken var lagd till tidigt den 11/6 så att vara ute och rulla studenthatt på själva studentdagen kvällen innan fanns inte riktigt med i planen. Men mottagning i trädgården det hade jag för jag har världens goaste familj som hade fixat så fantastiskt fint. Släkt och vänner från förr fyllde tomten. Något jag är så glad över att ha som fint minne.

Jag kommer följa barnens resa nu genom skolåren på nära håll men låta dem få följa sina drivkrafter. Stötta när det behövs, kämpa när det krävs och låta de få testa sina egna vingar. Svåra men viktiga år. Yngste sonen börjar ettan, dottern kliver upp i mellanstadiet och äldste sonen i femman. En spännande resa att få vara med på. Men först ett långt sommarlov.

ps. jag nailade intervjun och kom in på fotoutbildningen.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar

  • Svara Anna 10 juni, 2020 at 10:37

    Åh finaste Helena! Det smärtar att läsa men tyvärr så är det svårt för de snällaste att hitta sina människor så tidigt i livet. Helt enkelt för att de fina är så mycket färre till antalet så man får leta några år.

    Vi älskar dig och det du gör! Kreativitet bottnar i en erfarenhet av livet där både glädje och smärta har sin givna plats. För att kunna connecta med andra på ett djupare plan krävs viss egen erfarenhet av det vi kallar mänskligt liv och det är först då det blir äkta.

    Vi måste alla kämpa för ur mörka tider kommer ljusa tider. Och lära våra barn att inte ge upp.

    Kram och Glad Sommar!

    • Svara Helena Lyth 10 juni, 2020 at 17:05

      Kära Anna! Dina ord betyder massor! Tack snälla för att du ger mig denna vackra gåva.
      Livet har sina perioder och jag är så glad att min kom lite senare så jag nog värderade allt det goda och fina högre? Kanske är så? Oavsett hoppas jag alla får möjligheten att vända sina liv åt de håll de önskar.

      Stora, enorma, kramar till dig och med all önskan om att du får en fin och frisk sommar med alla dina kära nära!

  • Svara Jenny 10 juni, 2020 at 19:35

    Klart att du nailade intevjun! Du är en stjärna! Och jag är så glad över att ha dig som vän. ❤️

    • Svara Helena Lyth 11 juni, 2020 at 10:53

      Kära vän!!! Att jag hittade dig på den där fotbollsplanen för, vad är det 4-5 år sedan?, var en lyckoträff! <3

  • Svara Anna 10 juni, 2020 at 21:24

    ♥️ Känns så helt och övermåttan orimligt att du inte hade horder av människor som slogs om din gunst, men folk är ju inte kloka (speciellt inte i den åldern). Jag är så glad att det blev som det skulle till slut! Rättvist. Kyss.

    • Svara Helena Lyth 11 juni, 2020 at 10:52

      Anna! Tack söta rara för dina fina ord. Ett leende sprider sig i mitt ansikte.
      Livet har sina upp och nedgångar. Är innerligt tacksam för att det gick upp och att det nu svischar så det kittlar i magen.

      KRAM! <3

      • Svara Anna 11 juni, 2020 at 10:55

        Ja så är det, det gäller bara att orka när det är skit och kunna se att framtiden alltid kommer. Och den kan innebära massa härligt. Jag har dumpat så många ”vänner” för en dålig vänskapsrelation är som en dålig kärleksrelation; den måste ta slut för att inte jag ska ta slut.

        Kram ❤️❤️❤️

  • Svara Stina 10 juni, 2020 at 22:34

    Jag hade inte heller någon stor fest. Sista terminen på gymnasiet dumpade min bästis mig vilket splittrade hela kompisgänget. Jag vågade inte chansa på att ingen skulle komma på min mottagning och firade bara med familjen. Sen drog jag ut på stan, ensam, och kryssade mellan olika fester. Då nådde frihetskänslan mig. Sen dess älskar jag att göra saker själv : resa, gå på bio, ut och äta. Kvällen blev rolig, jag visste tack och lov inte då att det där kompisdramat skulle fortsätta i decennier. Minns en del från den där kvällen . Mycket skratt, något hångel på en motorhuv? En kärleksförklaring på ett dansgolv? Eventuellt. KRAM till dig ❤️

    • Svara Helena Lyth 11 juni, 2020 at 10:50

      Vilka fantastiska bilder dina ord ger. Som en film – i morgondimma med tonåringar i blekta slitna jeans. Tror du har ett manus inom dig där!

      KRAMAR i massor och hoppas vi ses snart.

  • Svara Helena 11 juni, 2020 at 09:07

    Jag läste det här igår och fick så mycket känslor och tankar. Tänkte att jag måste svara något men var helt vimmelkantig i huvudet av det jag läst så jag lät det sjunka in ett dygn. Men inte ens nu känner jag mig krispig i vad jag vill säga, eftersom tajmingen och innehållet i ditt inlägg berör så. Kvällen före hade jag nämligen konstaterat att det var tjugo år sedan jag själv tog studenten. Jag gjorde då något som jag ALDRIG gör numera (i den digitala era vi lever i); jag gick till förrådet och släpade fram stora lådan med foton från förr. Så roligt men också smärtsamt att titta på alla gamla foton. Jag blir påmind om tiden som var då, om allt jag hade hoppats om mig själv som inte blivit, och det som faktiskt blev. Men också, om de vänner jag omgav mig med då som inte finns kvar. Vilket jag tror är bra i slutändan. Jag har under hela min uppväxt haft så svårt att hitta bra vänner. Jag blev mobbad och utstött så många gånger vilket såklart gödde ett beteende att alltid anpassa sig och vilja vara omtyckt. Ett beteende som tyvärr finns kvar i mig idag, till viss del, åtminstone i maggropen då och då. Och jag kommer på mig själv att projicera min oro över vänskap på mina barn, särskilt min dotter som ska börja skolan nu till hösten. Så sorgligt! Jag vill bara ta en dusch och skölja av mig ”skiten” och spåren av allt det där. Samtidigt, när jag känner mig starkare, så inser jag ju att allt det där har format mig till den jag är och idag har jag många goda, fina vänner som funnits med länge. Studenten blev faktiskt avstampet till ett friare liv, där jag till slut vågade välja mer själv. Även vänner. Jag känner därmed också glädje när jag ser de där bilderna på en naivt glad 19-åring som bara ville ut och ta för sig av livet. Så lite man visste då. Som tur är. 😉 Jag blir därför berörd av din historia. Du är en person som jag ju inte känner alls egentligen men som har en personlighet som lyckas gå igenom det digitala filtret rakt in i hjärtat på mig. Du är en sådan förebild på så många sätt för mig; både vad gäller det du har skapat med din profession och att dessutom lyckas hålla dig stabil under så många år och stå fast för vad du är med ditt jobb och din plattform i ett enormt utmanande influencerbrus som kokar av själlösa samarbeten och klickbeten. Så coolt. Så starkt. Men också hur du lever ditt liv med nära och kära. Du sätter fokus på det som är viktigt och omhuldar det vackra i tillvaron, både visuellt men också emotionellt. Och jag blir så tacksam för att du delar med dig av din studenthistoria. Tänk så många som känner en osäkerhet i vilka de är, särskilt unga, så fint då att få läsa om dig och se hur du har hittat din väg framåt. Och att även om man inte har det man önskar just nu så kan man komma dit man vill. Precis som att du nu frossar i härliga fester med din familj och ert umgänge. Härligt! Din historia fick mig att tänka till på min. Och också på min framtid, som jag behöver ta ägandeskap över. Tack!

    • Svara Helena Lyth 11 juni, 2020 at 10:48

      Åh Helena! Det känns som vi delar samma upplevelser helt och hållet. Tänk om våra 19-åriga Helenor kunde ha mötts och vågat säga: du duger!
      Jag fumlar lite på tangenterna nu för jag är rörd ska du veta. Innerligt rörd och så tacksam över att du delar med dig.
      Jag är väldigt förtjust i uttrycket: ”slutet gott allting gott. Är det inte gott än, är det inte slut än.” Det är något som hjälpt mig många gånger.
      Tack för dina ord <3 De betyder så mycket.
      Stora varma kramar och med en önskan om att du får en fin sommar.

    • Svara Anna 11 juni, 2020 at 10:53

      Åh jag känner så igen mig i det du skriver och jag tror det är vanligt! Man är så begränsad under uppväxten framför allt då man inte har så många i klassen att välja på. Det blir bättre när utbudet ökar med ålder , försöker jag förmedla till dottern. Men det är såklart svårt när de vill ha det bra nu idag när alla andra har bästisar. Men det där är ett jävla sätt också, att många haffar bästisar för egen status för att frysa ut andra. Jag tror på få vänner som är bra eller många för den delen men bara snälla. Och utan krav på etiketter där man ska värdera varann utifrån hur nära vänner man är. Man kan ha flera bästa vänner. Eller ingen. Det är inte viktigt men med tiden hittar de flesta nån som de klickar med. Det är som med kärlek!

      Kram på er fina medmänniskor! ❤️❤️❤️

  • Svara Kristin 12 juni, 2020 at 09:38

    Tack för att du delar med dig! Du känns så äkta och omtänksam. Jag sitter med en klump i halsen och reflekterar över din text. Du berör!

    Din blogg är den enda blogg jag fortfarande följer för att du är naturligt hållbar utan pekpinnar och du inspirerar. Tack för den bästa bloggen!

    • Svara Helena Lyth 12 juni, 2020 at 10:42

      Tack snälla Kristin! Du anar inte vad glad jag blir av dina ord. Stort tack för att du tittar in här och ger mig denna fina gåva.

      Hoppas du får en fin och frisk sommar.

      KRAM!

    Lämna en kommentar

    Close