Då var det dags att utforska Nimis (efter utställningen igår) och utmana sig. Det är väl sällan ett konstverk gett så mycket fysisk rörelse, ha ha. Om du som läser inte varit vid Nimis så är det alltså ett byggt konstverk av Lars Vilks på stranden ute på Kullahalvön. Detta konstverk är inte godkänt med bygglov och då inte accepterat av de ledande i kommunen/regionen vilket ger att konstverket inte är utmärkt på kartan. Det är alltså lite ut i ”spenaten” som gäller för att besöka det.
Nu är detta konstverk ju världskänt så det är egentligen inte svårt att hitta dit, bara det att det inte finns med på några kartor eller med guidande skyltar dit. Det gäller att ha lite koll så att säga.
Oavsett om man är intresserad av konst eller ej så är detta en mycket vacker vandring.
Och så är det runt hela Kullen. För den vandringssugne så finns det mängder av vackert att uppleva och upptäcka. Som bland annat att gå längs med den nedlagda tågbanan.
”Hmmm… är det nu höger eller vänster här???” Som sagt, inga skyltar. Gå mot vattnet är ledorden.
Utöver vandringen, promenaden, de vackra vyerna och allt för alla sinnen finns det också det lilla att se på. Som söta små baggar. Och de finns i massor. Lillebror skulle rädda alla från gångvägen. Det tog sin lilla tid…
När man närmar sig är det de gula N.en man ska följa. Och här börjar det bli brant. Riktigt brant.
Väl framme vid Nimis öppnar sig en entré och man ger sig in på egen risk. Och här är då det som märks tydligt att ingen från kommun eller liknande tar på sig ansvaret. Trasiga plankor, grenar, vassa spikar och väldigt vilt.
Maken med sina 1.98 hade det inte lätt. Och jag minns skräcken jag hade förra gången vi var här med en då två-åring och en 8-månaders i bärsele. Som småbarnsförälder är EXAKT ALLT i livet en fara så detta var ju dödsfällan de lux ha ha. Tänk vad man såg annorlunda på allt då. Nu var det som om jag var som barn på nytt och hittat världens härligaste träkoja!
Äldste sonen med sina 1.92 kämpar han med. Men det finns luckor/dörrar att smita ut om man inte pallar – men det gjorde han.
Det är enastående detta Nimis. Vilket jobb Lars Vilks gjort. 1000 promenader varje sommar gjorde han under de år han byggde. Vi tog en och var helt slutkörda.
Vad händer med detta vackra nu när Vilks inte finns längre? Jag hoppas innerligt det får leva kvar och någon tar hammaren vidare,
Peppig son!
Vidare ut på stranden finns ännu ett konstverk men ett murat sådant. Mer som en liten mur/borg.
Skönt att få vädra sig efter strapatsen. Kan erkänna att min kondition inte är vad den borde och att svetten rann längs med ryggen. Dags för paus.
Vilken pangpicknick va??!!
Och helt plötsligt fick vi sällskap. Först trodde vi det var illrar men det var två små söta minkar som var nyfikna på vår picknick.
Sötaste lille nosen.
Och en ensam liten trut ville också vara med.
Mackorna uppätna av oss och diverse djur och batterierna laddade för att göra den dramatiska klättringen uppåt. För så är det – ner kommer man men uppåt är en större övning.
”Men mamma, det är ju som en vägg här!” ropar dottern några meter framför mig. ”Ta ett steg i taget bara så går det bra!” ropar jag tillbaka och hoppas innerligt att jag har rätt.
Då det regnat dagen innan var det rätt slirigt. Men skillnaden på att gå uppåt och nedåt är:
• Neråt måste du använda hela foten och varje steg måste säkras innan du går vidare men kräver inte så mycket jobb
• Uppåt kan du bara använda främre trampdynan och enklare hitta ställen att få fäste men det tar på krafterna och benen blir lite mjölksyreskakiga.
Det var skönt att komma tillbaka till horisontalläge igen och gå stadigt rakt framåt.
Nu var vi, mer än någonsin, värda en glass och åkte längre ut på Kullen till Mölle. Som jag skrivit om HÄR.
Jag ska erkänna att jag inte förstått Mölles storhet. Jo det är enastående vackert och har massa historia men senaste gångerna vi varit där så har det varit så… ja ointressant. Inget öppet och inget liv.
Så det var med enorm glädje jag nu möttes av massa liv, rörelse, folk, butiker, caféer och restauranger. Och så allt det enormt vackra.
Snurra igång en virvel.
Ge oss glass! Nu!!!
Här är den! En gång per år äter jag världens godaste glass: Storstrut från Engelholmsglass. Finns ingen som klår den i gräddighet. Och det viktiga är att det bara är en varje sommar. Det är som att man inte kollar på ”Kalle och hans vänner” andra gånger än på julafton. Något att längta till. Och nu var det dags!
Fortfarande varma ville vi bada och for till Ransvik. Under alla år jag fått hänga med maken och hans familj här i Skåne har jag aldrig varit i Ransvik som ju ska vara så fint.
Synd att vi tajmade in en stängd dag på caféet men glassen låg ju fint i magen.
Så konstigt, när jag kände på vattnet så försvann hela min kroppsvärme, ha ha. Jag tappade hela badsuget. Maken däremot var snabbt i.
Vackert som bara den och med Mölle där borta. Sedan var det hem igen och packa för morgondagen. Då åker vi HEM!
