Kanske du är en som läser denna blogg regelbundet eller är en som går in då och då, eller den tredje varianten – den som googlar på tex Kräftskiva och då bara råkar hamna här, – oavsett så blev det en liten paus här över helgen. Jag har nästintill bloggat varje dag i över 10 år och det är alltid kul, ingen press men nu behövdes en bortkoppling av intryck.
Förra veckan var det vardag, skola och jobb till 100% och att gå från ledig till vardag hade jag verkligen längtat efter. Kanske inte så mycket som tidigare år vilket nog har att göra att barnen har varit väldigt självständiga denna sommar och jag har inte behövt sköta så mycket markservice som andra sommarlov. Men jag längtade efter att få komma igång, styra agendan helt själv och var verkligen redo.
Först direktsänd radio med RIX FM, vidare med Formex som drog igång och sedan fler visningar, bland annat firat jul, och med det en massa underbara möten med kollegor och sedan triljoners intryck av färger, former, trender, samtal, analyser och material. Jag behövde inte vaggas till sömns om man så säger.
Sedan följde dagar med fler möten och visningar på stan. Som ensamföretagare är dessa möten så värdefulla då det blir de enda tillfällena vi kan prata om våra jobb med andra som förstår fullt ut hur allt är. Men så klart blir det intensivt när man vill hinna prata med alla på väldigt kort tid. Det är som en professionell speedating kan jag tro.
Jag fick både positiva och negativ besked vad det gäller mitt jobb men som så ofta så blir det de negativa som fastnar i hjärnan och liksom lägger sordin på de positiva. Som om jag inte då kunde glädjas åt det som faktiskt var bra.
Det som blev det svåraste var en begravning som inte borde ha funnits. Som prästen sa: Ingen av oss vill vara här. Barn har förlorat sin mamma, föräldrar förlorat en dotter och vänner har förlorat en av de bästa som fanns. Nattsvart!
Och som livet är så vänder det på en kvart och en kär vän firar sin 50-årsdag med en pangfest. Som man säger: livet går alltid vidare och det gäller att hänga med i denna berg- och dalbana; upp och ned för att sedan stanna vid stationen.
Hur lyckades jag få in allt detta på en vecka? Rätt otroligt när jag nu ser på det med lite distans. Inte så konstigt då att jag behövde få stänga av och ner.
Jag kan bara konstatera att jag nu är uppe på benen igen och har fått lite energi av att skriva av mig, känna ett jävlar anamma. Så – då kör vi på riktigt då.
