Helena Lyth

En blogg fylld med inredning, pyssel, recept och allt annat som kan få dig inspirerad.

25 juni, 2024

Hej då Bernhard

Hej då Bernhard 💔 Av dina 18 år fick vi kalla oss din familj i 11 av dem. Sorgen och smärtan är hemsk.

Alla som haft en pälskling, ett husdjur som blivit en familjemedlem och behövt släppa taget vet hur ont det gör. Nu har vi behövt säga hej då till vår älskade, fine Bernhard och det bara veckor efter vi fick säga hej då till Birger.

Du som följt mig vet hur vi blev adopterade av våra katter som ingick i husköpet. Vi blev deras inneboende och de visade att det minsann var de som regerade.

Jag kommer aldrig glömma hur första mötet var där 2013. Vi hade fått nycklar till vårt hus och åkte direkt för att titta på det. De två barnen (det tredje i magen) sov i bilen så jag och maken gick i omgångar, han först. När jag kliver ur bilen kommer Bernhard med sitt lilla tysta mjau. Han följer med mig in genom dörren och går sedan hela husvisningen vid min sida. Då hade vi sagt till de tidigare ägarna att vi tar en testmånad för vi hade varken ägt katt tidigare eller hus. Än mindre göra det med två små barn och ett tredje på väg. Så det var med försiktighet jag lärde känna denne blyge herre vid namn Bernhard.

När barnen vaknade klev de in och tittade på huset. De var som alla barn inte jätteförtjusta vid tanken på att flytta. Förändring är inget barn jublar över, speciellt inte våra. Men när de fick träffa deras nye familjemedlem så kunde de inte vänta på att få att flytta in. Huset var sekundärt, Bernhard var allt.

Första bilden, mars 2013.

Sista bilden, juni 2024.

De här två killarna! Som de älskat varann. Från första sekund. Så länge Bernhard orkade hoppa upp till sonens säng så valde han att sova där, bredvid honom. Bara honom. Nästan detta som gör mest ont, att se vår fine stora son ha sorg över sin stora förlust, och gånger två. För Birger valde även alltid honom, hans knä i tv-soffan.

Vår Bernhard har lurat döden så många gånger (som HÄR) och vi har trott att vi behövt säga farväl tidigare. Han var den lugnaste av katter och den totala motsatsen till Birger som var rätt stingslig. De avskydde varann, väste och klöste så fort de var i samma rum. Det avtog med åldern, omräknat till människoår blev de båda närmre 90 så att orka bråka kanske inte var prioriterat.

De veckor Bernhard var ensam i huset efter Birger dog så mjauade han högre än vad han någonsin gjort. Var det saknad? Usch, det gör så ont att tänka på.

När vi åkte till veterinären för att säga hej då till Birger var det bland det vidrigaste jag varit med om. Han mycket rädd och skärrad i buren i bilen, stressen på kliniken och vi, husse och matte, helt klart i obalans. Och sedan åka därifrån med tom bur… Det ville jag aldrig uppleva igen. Så jag kontaktade veterinär som avlivar i hemmet. För om det var något Bernhard förtjänade var det att få lugn och bara kärlek i hans trygga miljö. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för hur det blev med Birger…

Veterinären som kom hem till oss vara den mest underbara personen. Hon vet hur svårt det är för ägarna och hon intygade att detta farväl var det bästa vi kunde göra för Bernhard för som hon sa “det ska vara roligt att vara katt” och han var inte sitt vanliga jag. Det var skönt att få bekräftat det vi trott. Hon var så fantastisk.

Avslutet blev så fint, stilla och värdigt. Självklart fruktansvärt så jag gick sönder och nu när jag skriver detta gör jag det igen. Men jag vet att det var rätt och det blev fint.

Huset är så tomt nu. Jag tycker att jag både ser och hör de båda katterna hela tiden. I trädgården, i deras favoritbuskar, trippandes i trapporna eller liggandes på deras favoritplatser här hemma. När vardagen drar igång till hösten och jag jobbar ensam hemma – då kommer det bli fruktansvärt ensamt. Mina två små pälskollegor har ju alltid varit med mig. Usch, det vill jag inte tänka på.

Usch ja, den här dagen visste vi skulle komma men det går inte att förbereda sig. Jag kan bara trösta mig med att de två gamla herrarna fick just bli gamla, oändligt älskade, fria att gå in och ut som de själva ville och vara coolaste katterna i kvarteret.

Tack för att vi fick flytta in hos dig Bernhard. Vi saknar dig.

Comments (30)

  • Beklagar er förlust! Vet precis hur ont det gör, men vad fint att ni fick ett så stilla och lugnt avslut för Bernhard. <3

    • Tack Emma. I all sorg så är det fint att veta att avslutet blev så fint som det blev. Tack för dina ord.

      Kram
      Helena

  • Beklagar förlusten av era två älskade pälsklingar❤️❤️Så fint att ta farväl hemma🕯️Jag har alltid haft katt sen jag flyttade hemifrån och nu har vi tre. Det svåraste är när dagen kommer då det är dags att ta farväl. Jag har även mist en pälskling som en dag bara var borta, hon gick ut och kom aldrig hem igen💔Många år hoppades jag på att hon en dag skulle stå på trappan igen. Jag visste inte att möjligheten att ta farväl hemma finns, tacksam för den upplysningen❤️🙏🏻Birger och Bernhard lever i era hjärtan😻😻

    • Åh det måste vara det allra värsta – att förlora en katt utan att veta vad som hänt. Då vill jag tro att den spatserade iväg och helt sonika bytte ägare. Det är en bättre tanke än övriga…

      Jag vill verkligen rekommendera att hitta en hemveterinär. Ångrar så att vi inte gjorde det första gången. Ett bättre avslut för exakt alla inblandade.

      Tack för din fina hälsning.

      Kram
      Helena

    • Det blir väl så, när kärleken är stor blir också sorgen stor.
      Tack snälla för din hälsning

      Kram
      Helena

  • Beklagar förlusten av era två pälsklingar! Det är så svårt när man måste ta det där beslutet och låta dem gå vidare. Men skönt att få göra det så värdigt man kan! Emellanåt slås jag av den tanken att den dagen kommer då man måste ta det svåra beslutet och då kramar och gosar jag extra mycket med min katt!

    • Ja usch å fy. Det var så hemskt att vakna och möta honom i köket och veta att han bara hade timmar kvar att leva. Fruktansvärd upplevelse det. Men som sagt; det blev bästa möjliga av en hemsk upplevelse. Krama din gos från mig

  • Kramar till er alla. Vet precis hur det känns… och extra kämpigt att se sina barn i sorg även om det är oundvikligt… man verkligen älskar sina små kompisar så innerligt…

  • Så oerhört sorgligt! Jag förstår precis då jag varit tvungen att säga farväl till flera älskade små vänner under åren. Senast i oktober förra året…Det är förfärligt! Sliter fortfarande i hjärtat… Och det är tufft att fatta beslutet. Men jag är också tacksam för att den möjligheten finns för djur. Att slippa lida.
    Tack för tipset om hemveterinär. Det låter ju som ett bättre alternativ. Särskilt för katter som inte vill åka bil och blir extra stressade utanför hemmiljön. För tyvärr blir det väl fler gånger som man måste gå igenom detta… man får vara tacksam och krama om de man har så länge man får ha dem. Önskar er allt gott!

  • “Den som inte kan känna/förstå sorg kan heller inte känna glädje”.
    Ett djur är en levande varelse en del av familjen med samma rätt till respekt/omtanke/kärlek.
    I sorgen blir man tröstad med orden “allt är givet oss till låns”
    Vi som blir kvar lever på underbara minnen som våra “Pälslingar” lämnar efter sig.❤️

  • Beklagar eran sorg. Har själv varit i samma situation. Har tvingats avliva 2 hundar och 4 katter under åren. Nu har jag en 11 år gammal retriever och en kattunge. Så snart är man där igen. Värsta man kan göra och ändå skaffar man djur igen.

  • AnneCatherine Måhl

    Har nyligen varit med om samma sak håller på att gå sönder av Saknad efter 15 underbara år med min Älskade Musse katt Han har alltid funnits med mig,han förstod allt jag sa tröstade mig i stunden!Alltid glad o positiv!Nu är det ingen som möter mig och är Glad när jag kommer hem Han gympade med mig följde mig till postfack…Nu är det bara en Stor Sorg o Saknad håller på att gå sönder?Hur kan man gå vidare i sin Sorg?🙏🐾❤AnneCatherine

  • Denna sorg är priset man får betala då man har husdjur. Det liksom ingår i att äga ett djur. Men det är det värt. Jag brukar skaffa ett nytt djur kort efter förlusten. Jag vet att det inte ersätter det förra. Det blir aldrig det samma. Men det blir bra på andra sätt. Det blir ett djur med en helt annan personlighet och andra egenskaper än det förra, egenskaper som man kommer att uppskatta lika mycket. Därför beställ en ny katt eller hund under förutsättning att det fortsatt passar in i Er livssituation. Hälsningar från en som också saknar. Eva.

  • Så fint skrivet och berättat. Dessa två herrar var nog nöjda med att dom lät er flytta in. Underbart vad dom betydde för er. Förstår sorgen och saknaden.

  • Fint ändå att ni fick så många år tillsammans och att ni blev “godkända” som hyresgäster i huset, redan från början.
    Bernhard “ropade” nog för han undrade lite var Birger var, eftersom han inte såg till honom längre. Så då ropade han lite högre för att Birger skulle höra, om det var så att han var längre bort…
    De gillade nog varandra, ändå, fast de inte visade det, därför följde Bernhard i Birgers fotspår, efter en tid.
    Det ska komma nya katter till er, det är jag säker på, oavsett om ni hämtar dem själva, eller inte. Vissa katter dyker ibland bara upp och förklarar; “Jag vill bo hos er…”, o då är det bara att acceptera…

  • Beklagar sorgen ❤️
    Jag vet också hur det känns att tvingas ta det där obönhörliga beslutet att i stor Kärlek låta sin Älskade lilla katt få gå…
    Gråter när jag läser om avskedet från Era fina killar, då jag på djupet kan känna er saknad och sorg. När man får ynnesten att dela livsrum med dessa älskliga varelser under så många så blir saknaden så oerhört stor.
    Kram från Eva, Kattis människa.
    Hon lämnade ett Kattiformat hål i hjärtat – av värme och tacksamhet.

  • Hej!
    Så otroligt sorgligt o hemskt att behöva säga farväl till älskade familjemedlemmar!
    Känner mer än väl igen det du berättar o “får ont i magen o tårar i ögonen” av din berättelse!
    Nisse o Tusse katt – 2 röda kattkompisar ej släkt bästa vänner som följdes åt o delade korg – drabbades båda oväntat av sjukdomar o det hemska beslutet måste tas!
    Vilket tomrum!

  • Jag förlorade mina hittekatter bröder som jag övertog. Förlorade dem båda för två år sedan med exakt 3 månaders mellanrum.. sorgen va obeskrivlig.. än idag så känns det det sticker till. Kommer en dag när jag inte kommer att ha ont .. det vet jag. ..Beklagar er förlust.. Kanske kan ni när det gått en tid hitta något nytt på ett katthem? Jag är idag kattvakt ungefär 1g/ månad ca en vecka . Känns lyxigt.

  • Monica Strömberg

    Tänk så lyckat det blev med katterna och barnen. Dina kattkillar kände sig önskade och älskade i ett tryggt hem.
    Jag har katten Lisen 15 år, adopterad från ett kattstall tillsammans med sin syster som gick bort 10 år gammal.
    Vi tog hem en veterinär och hade en fin dag tillsammans,men svårt är det.
    Man försöker göra det bästa man kan.
    Så det blev ett fint avslut. Lisen har sörjt, men nu är hon nr1 en liten prinsessa som tydligt talar om var skåpet ska stå. Jag beklagar verkligen er sorg och så fint att han fick somna i trygghet hemma.

  • Yvonne Johansson

    Beklagar sorgen. Det gör så ont att förlora ett husdjur. Har haft många katter och många andra djur. Min första egna katt fick jag när jag var 6 år och jag är nu 58. Har nu en katt på 14 som miste sin äldre vän för några år sedan. Det djur jag sörjde hårdast var en av mina hästar Figgy. Kunde inte se en bild på henne på henne på 5 år utan att börja gråta hejdlöst. Du skriver att du kan ana hur dom fortfarande tassar runt i huset. Du har inte fel. Dom brukar stanna kvar ett tag och kolla oss och sina gamla omgivningar innan dom går vidare till nästa liv. Har haft kontakt med flera av mina bortgågna djur, och det gör smärtan lindrigare för mig att veta att dom finns där fortfarande, och dom slipper ha besvär från sina kroppsliga krämpor som dom hade när dom levde. Det vi kan ge dom är ett värdigt snabbt avslut på ett långt fint liv. Min häst Figgy blev bara 6 år. Fick ta bort henne pg av ett krossat knä. Jag fick bara ha henne hos mig i några år, och hon var en mycket speciell häst för mig, som inte fick ett långt liv med mig. Men flera år senare när jag stod i hennes sons box, ensam, stallet var tomt, så hörde jag ett högt frustande intill mig. Ett halvt år senare hade vi ute en djurpratare. Vi fick lämna stallet medan hon sökte kontakt med våra hästar. Tyvärr sa var inte Mallen, min häst, son till Figgy så pratför. Men hans mamma hade dykt upp, Figgy, och då berättade jag om att jag hört ett högt frustande intill mig i boxen. Då förstod jag att det varit Figgy. Har även haft kontakt med några med mina bortgågna katter, speciellt Misse. Har kännt honom sätta sig bredvid mig och stryka sig mot mig.
    Det finns folk som tycker att det är ju bara djur. Men djur dömer inte och man kan känna mer tillit till ett djur än man kan känna till en människa. Dom finns där i vått och torrt, och visar verkligen vad dom tycker och tänker. Dom blir en familjemedlem som man kommer sakna lika mycket som en annan familjemedlem när dom går bort. Det känns tomt och saknaden är stor, men dom är inte helt borta. Dom finns där och tittar till er och sorgen kommer blir lättare att bära till slut ❤️ Sänder många stora styrke kramar till er ❤️

  • Jag beklagar er sorg!
    När man måste ta farväl av de bästa vänner, man har i livet det är fruktansvärt!
    Jag vet! Den där saknade efter dem gör så ont i hjärtat!
    Molly hade varit vår vän i 17 år❤️…när hon blev sjuk och vi blev tvugna att säga farväl.
    Just den där dagen såg hon på oss såå allvarligt
    med sina vackra ögon…Jag tror hon förstod!
    Åh! nu bävar jag inför en sådan dag igen, för vår vän Lakrits ( 11 år) som börjat fått artros i ryggslutet.
    Han får medicin varje dag…så att han kan springa och röra på sig!
    Lakrits följer min man mest..
    och min älskar Lakrits!❤️
    Jag förstår er så väl…saknaden är tung!
    Kram Carina❤️

  • Margareta hasselblad

    Tack, så vackert skildrat! Själv har jag liknande erfarenheter av mina
    inneboende två hundar och en kisse. Härliga personligheter!
    Tack för att de fyllt mitt liv!!

  • Så fantastiskt fint och kärleksfullt du skriver! Katterna hade verkligen det bästa livet hos er! Så ledsen för er skull. Har själv varit med om detta två gånger och det är så tungt och sorgligt! Tack för din fina text! ♥️

  • Åh va fint du skriver !!!!
    Så målande och igenkännande ❤️Jag har haft kanin och min son o hans familj har just nu 2 katter,Frans. Och Cissi, jag älskar dem , men vill inte ha egna djur mer , jag är alldeles för känslig , bryter ihop och undrar hela tiden hur min kanin Kalle har det uppe i djur-himlen, jag blir alldeles för engagerad , inga fler djur för mej .Känner igen allt du skriver och blir så känslosam ❤️❤️❤️Kram till er

  • Det där tog fram tårarna. Vilken berättelse om Bernhard och Birger. Jag har haft två svartvita katter Lotta och Putte samt två schäfrar Heidi och Muffe . Alla djuren blev hemma hos mina föräldrar när jag drog ut på världen. Alla djuren är begravda hemma på gården under ett stort Ask träd. Varje jul brinner ett ljus för våra gamla familje medlemmar på graven. Det är så tungt när ens bästa vän går bort svårt att beskriva. Nu 24 år efter har jag och min fru skaffat oss en katt pojke som idag är 1 år och 10månader också svartvit med samma drag som mina tidigare katter och heter Putte. Ett nytt liv för oss. Det bästa som kunde ske men som du skrev när den dagen kommer att han kommer bort. Det kan jag inte tänka på det är tungt. Bernhard och Birger har gått över regnbågsbron och springer på de grönaste ängarna där uppe. Mvh Stefan o Putte

  • Till Eva Ekberg:
    Så rätt du har, i det du skrev.

    Man ska inte vara rädd för att skaffa ett nytt djur, det blir inte detsamma, men kan bli fantastiskt ändå, på ett annat sätt.

    Man ska inte “fastna” i sorgen.
    Det finns många djur, både katter och hundar, som behöver ett nytt, gott, hem…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.