3 maj, 2024
Hur säger man hej då?
Det är med ett tungt hjärta, tårar i ögonen och klump i halsen jag nu skriver detta. Vår katt Birger mår inte bra, han orkar inget och vi ser på honom att hans busiga, glada själ inte finns kvar. Vi förstår att det är dags för honom att få somna in. Men det går inte att ta in. Vill inte.
Han och Bernhard har varit med oss i 11 år, skrivit om hur vi fick våra katter med husköpet HÄR, så det är en familjemedlem på alla sätt som vi måste skiljas från. Hur gör man det?
Alla som har haft husdjur förstår känslan och säkert minns att stunden man måste säga farväl. Jag har haft kaniner som barn och de somnande in själva hemma så där “slapp” jag vara den som tog ett beslut om när döden skulle inträffa. Och det är det här jag har så svårt för. Jag kan inte se hur jag ska klara av det. Vet inte om mitt hjärta kommer klara det.
Han har lurat döden så många gånger, minns DEN HÄR gången när han var riktigt illa där an och verkade inte repa sig. Att katter har nio liv kan jag intyga. Det verkar dock som vi har avverkat alla dessa liv nu.
Är det bra om barnen är med vid insomnandet eller är det precis vad de inte ska vara? Jag som själv helst inte vill vara med, hur ska barnen klara det? Jag tar mycket gärna emot tankar och tips.
Ligga i solen, vilja bli klappad och äta sitt favoritgodis. Det är det han gör nu, allt han orkar. Vår 16 åring har gett oss så otroligt mycket kärlek och vi kan bara tacka honom nu genom att göra det bästa för honom. Men det är svårt. Det gör ont.
Malva Dragonfly
Hej Helena! Jag förstår precis dina känslor då jag själv tagit beslutet om avslut av älskade familjemedlemmar. Min syn och tanke om detta att få möjligheten att ta avsked och göra det som man innerst inne vet är bäst för sin pälskling är något fint och en kärleksfull handling. Ni verkar att vara en sammansvetsad och kärleksfull familj och jag tror att barnen själva kan ta beslutet om de vill eller vågar att vara med. Att berätta för dem om vad som ska hända och varför ni gör detta valet för er älskade Birger får dem att förstå och landa i vilket beslut de vill ta. Det är ju inte farligt att bli ledsen och fint att få trösta och vara tillsammans i en svår stund. Barnen rustas också för livet och får erfarenheter som också är viktiga. Om man själv känner att man inte vill eller klarar att göra detta behöver man inte vara med själv. Alla är olika och inget är fel eller rätt man måste bara lyssna på sig själv. Ett råd jag vill ge är att tänka efter hur ni vill lämna Birger om ni vill vara själva i rummet eller om en djurvårdare ska vara med och hur han ska begravas osv så ni kan säga till personalen innan ni kommer för det kan vara svårt i stunden att uttrycka sin önskan. Ljus och kärlek Malva Dragonfly
Helena Lyth
Kära Malva. Jag tackar från hjärtat för dina stora och fina ord. Du formulerar mycket av det som mina tankar snurrar i och vi får prata med barnen och ta med dem i det hela. Det är deras sorg också och den kan vara så mycket större än vår. Jag minns hur vår älskade kanin Pontus bortgång gav familjesorg. Våra djur blir våra käraste vänner, familjemedlemmar.
Då han inte är sig själv längre vill jag tro att hans själ redan springer på stora ängar någon annanstans redan.
Tack igen för stöd.
Kram
Helena
Helena Björäng
Så ledsen för er skull. Det är hemskt att behöva ta beslutet att det är bättre för ens husdjur att få somna in än att fortsätta att lida.
Jag vill egentligen bara skriva att jag håller med Malva, det är inte farligt att vara ledsen och visa sorg inför sina barn. Jag jobbar på en palliativ avdelning (vård i livets slutskede) och vi brukar alltid uppmuntra barn att vara med och informera dem så mycket det bara går – och då gäller ju detta döende människor och inte djur, men jag tänker att man borde göra på samma sätt när det gäller djur också. Det är bättre att se att döden inte är något farligt, för fantasier är oftast värre än verkligheten. Och det är fint att få dela och stötta även det jobbiga tillsammans med sina djur, och ge tillbaka all omtanke som djuret gett när man själv behövt en katt att hålla om. Svårt, jätte tufft och så sorgligt – men inte farligt! För hur mycket vi än försöker att tänka bort döden i vårt samhälle så är det en del av livet. Så tänk istället vad fint om ni kan få vara med och dela den tillsamman med varandra, med värme, kärlek och sorg. Kan vara ett bra tillfälle att reflektera över döden och livet också, och alla fina minnen man har tillsammans med sitt husdjur. 💗💗💗
Men orkar man inte eller inte vill, så är det helt ok det med. Det jag vill säga är att det inte är farligt att visa sin sorg och hur ledsen man själv blir inför sina barn.
Massor kärlek och värme till er i den här stora sorgen.
Helena Lyth
Kära fina Helena. Dina ord var precis de jag sökte. Jag tackar innerligt för dina erfenrheter av sorg och möte med döden. Som du säger, det är något vi alla kommer möta hos nära och kära men vi vill inte riktigt ta in det. Bättre då att prata om det och låta fantasierna inte bli verklighet.
Jag kommer ta med mig dina ord i samtalen här hemma.
TACK!!! ❤️❤️❤️
Kram
Helena
Ia
De båda svar du fått här redan sammanfattar egentligen allt jag själv tänkt skriva. Kloka ord från dem båda. Jag kan egentligen bara tillägga att jag instämmer med dem och hoppas att ni hittar ett sätt att ta farväl av Birger som är rätt för er familj … Men baserat på din beskrivning av Birgers situation låter det som att det rätta för honom är att gå vidare. Så länge han får göra det på ett lugnt och tryggt sätt så är ju ramarna i övrigt bara baserade på vad ni mår bäst av. När man gör ett planerat farväl på det här viset har man ju förmånen att själv sätta ramarna för avskedet. Alla i familjen måste inte vara med, och de som är med har ju frihet att mysa ihop med katten in i det sista eller rent av sjunga tillsammans om det känns bra. Ni hittar säkert ett klokt sätt som stämmer för just er …
Kram ia