Första gången jag var på Antiparos var 2000. Jag och min pojkvän (nu min man) luffade på det gamla sättet med ryggsäck och noll bokade biljetter och boenden. Vi hamnade där vi hamnade. Och då blev det hit till denna underbara ö.
Vidare tog vi bussen som gick två gånger per dag till en strand på andra sidan – Agios Giorgios. Världs ände kändes det som för det var helt öde, endast en liten taverna. Vi var inte ensamma på stranden men nästintill. Vi drömde om att bygga hus här, leva ett enkelt liv och bara vara. Så blev det ju inte men jag minns känslan av att ha exakt hela livet framför oss och drömmarna var många.
Nu är vi tillbaka, 24 år senare med tre barn och stranden har växt den med. Flera hus, fler tavernor och parasolluthyrning. Världen både växer och krymper.
Dock samma sköna lugna känsla. Det är som att alla gått med på att låta tystnade får råda. Vågskvalpen är det som ska höras.
Hittills den bästa måltiden på vår resa blev det hos Captain Pippinos. Håll i hatten vilken lunch! Och inte bara maten utan lokalen, personalen och alla gäster. Som en stor gemensam fest med olika start och slut. Inspirationskontot för maträtter fylldes rejält. Bli inte överraskad om bloggen fylls med grekisk mat framöver ha ha!
Allt man behöver: vatten, iskaffe, solfjäder, solglasögon, solskärm, bra bok och riktigt bra solkräm (adlink) för ansiktet.
Sista kvällen på Antiparos och efter en stund av spel på vår terass valde vi att äta middag i restaurangen bredvid vårt hus. Samma vackra solnedgång och utsikt från vår terass men med nybakade pizzor.
En son per bild är med på en selfie 😂
Så himla goda pizzor.
Fast denna gång gick solen ned i ett dis så faktiskt blev det inte den rätta solnedgången. Lyckos oss som fick den alla andra dagar.
En liten tur ner till stan för att liksom ta en sista runda i de härliga gränderna och ett farväl för denna gång. Sedan hem och packa. Vidare mot nästa ö som blir ännu en favorit – Folegandros.
