Då har vi en konfirmerad son här hemma och en dag att minnas med enorm värme och glädje. Och jag säger redan nu att jag grät så många gånger så jag tar priset för årets blödigaste mamma.
Ängby kyrka, det är lite himlastormande att min son konfirmeras här då det är samma kyrka som jag döptes i. Skrev tidigare om ett besök och de känslor jag då fick HÄR.
Det har varit konfirmationsläsning hela året och allt kulminerade i ett läger på 10 dagar precis innan själva konfirmationen. Den sammanhållning och vänskap som denna grupp på 24 ungdomar detta har gett är helt otrolig. Och bara en sådan sak som att den kåpa Fader Anton (som han kallas) hade visar detta. Ett lakan med handavtryck från alla omsydd till kåpa.
Och när vår fine son får inleda alltihopa går jag helt sönder av kärlek, stolthet och mammakänslor.
Konfirmanderna hade själva fått välja alla psalmer och höll sitt egna tal. En unik timma som var så varm och nära.
En stolt familj Lyth. Och redan nästa år är det dotterns tur. Att ha barn födda året på varann ger att man alltid har ångan uppe på det som sker om man så säger.
Sedan var det vernissage med massa saker konfirmanderna gjort, filmer och alster. Högt och lågt på så sätt att det var de förväntade religösa bitarna men även mycket det som kanske ligger oss närmre – alla samtal om livet, döden, relationer, etik och jaget.
Promenad hem där jag och maken förberett en eftermiddag för den släkt som hade möjlighet att vara med. En meny och måltid önskad av sonen, dukning i trädgård och förhoppningsvis mysig timmar tillsammans.
Så här blev girlangen jag gjorde av de gula rododendronblad jag plockade.
Presenter från släkten.
Kusiner som längtat efter varann.
Precis som vid dopet serverade vi först Reuben Sandwich. För det är ju ett sådant himla bra namn…
Osannolikt gott och jag minns tillbaka till New York när jag var på legendarisk diner med en mega-macka. Se HÄR.
Bubbel och babbel.
Jag har sagt det förr och säger det igen: det finns inget härligare än långbord.
Vinden var så kraftig så besticken fick ligga på servetterna annars hade de flugit all världens väg. Innan hade jag glasen upp och ner för de höll på att välta.
Och våra vackra tallar fällde barr som om det var snöfall. Innan vi gick till kyrkan hade jag krattat flera korgar fyllda med gula barr.
Men vinden tog vi med glädje för vädret var verkligen med oss denna dag om man jämför med innan. Vind är inget mot det regn som tidigare hotat oss.
Sonens önskemeny: Grillat kött (blev kycklinglårfilé och fläskkarré), rödbetssallad med chevre, grönsallad och kokt potatis samt creme fraichesås och ratatouille.
Perfekt sommarmat även på en konfirmation.
Någon väntade på sin tur.
De stolta föräldrarna höll tal och jag kunde inte hålla mig från att gråta igen. Att jag är så blödig alltså.
Och det här med traditioner runt konfirmation? Vi hade ingen aning om vad som är rätt eller det som förväntas så vi gjorde det till vårt egna. Samla familjen för en dag ihop och presenter som ska vara av det lite ”nära” slaget. Han önskar sig inget, vill inget ha men han fick tavla av oss och några släktklenoder av några övriga men främst upplevelser ihop med de som gav. Det som kan vara den finaste gåvan egentligen – tid tillsammans.
Min citrontårta som alltid är rätt.
Lite regn for över snabbt och den kraftiga vinden la sig helt så det blev helt vindstilla. Vi satt ute tills solen gick ner och jag vågar tro att vår son är nöjd med sin dag och året han haft.
Jag som fotograferar allt jag gör har ju alltid gjort det. Innan bloggen blev det fotoalbum och albumet från mitt egna konfirmationsläger åkte fram. Det var ett sommarläger med fjällvandring, forsränning och kanotäventyr i Storlien, Jämtland med konfirmation i Duveds kyrka.
Och jag fick vara korsbärare minsann. Om det var för att jag var betrodd med övningen eller om det var för att jag var längst vet jag fortfarande inte.
