Det var en rolig uppgift, kanske till och med en utmaning. På min lektion i skrivarkursen jag går på den här terminen hade läraren gått igenom flödesskrivning och vi elever fick olika uppgifter. Jag skulle säga att mycket av hur jag skriver här på bloggen är som flödesskrivning för det är rätt på, jag tänker inte så mycket före jag skriver och jag struntar (förlåt) ofta i grammatiska fel och stavfel. Får att det just ska gå undan. Så övningarna vi fick passade mig väldigt bra.
Vi fick tex plocka en sak ur en låda och skriva något som vi fick helt ur intet, eller fantasin kanske mer, associationer till saken på kort tid. Så när jag plockade ett nyckelring med Eiffeltornet så blev det en kort text om något minne från Paris. Inte tänka efter, inte korrigera, inte gå tillbaka, inte börja om. Bara skriva på. Väldigt skönt för hjärnan att helt släppa sargen och köra.
Den roligaste utmaningen/uppdraget var ändå när vår lärare gav oss olika saker att beskriva oss som. En fick insekt, en annan en maträtt och en tredje fick väder. Jag fick möbel.
”Så, beskriv dig nu som detta. Du har två minuter och tiden börjar nu!” Inte tänka till, inte backa, inte korrigera… Det blev det här:
Om jag var en möbel så skulle jag vara en drinkvagn i rotting från 1940-talet
Jag gillar att bjuda till fest och att samla människor runt mig.
Jag ser hur jag kan rulla in på gnissla hjul så alla märker att jag är på väg. Kanske tycker de att (jag) låter för mycket. I nästa sekund ser det att jag har något att bjuda på.
Vagnen är enkel i sin design, egentligen finns det många av mig men jag bjuder på stunder som blir till minnen.
Sedan var de två minutrarna slut. Jag är själv överraskad över hur jag skrev det. Lite som om jag satt hos en terapeut där ett tag. Om hur jag är rädd att folk tycker jag låter för mycket, tar för mycket plats men att jag bara vill bjuda in, bjuda med.
När du skriver helt ur intet och inte får tänka så blir det sluddrigt. I alla fall för mig. Och som du ser så korrigerade jag mig tre gånger. Fy på mig.
Varför jag valde drinkvagnen är för att den fick jag som gåva av mina föräldrar när jag fyllde 40. Jag önskade mig inget, jag hade ju allt, men den vagnen som stått i föräldrahemmet hade jag alltid älskat. Kanske jag kunde få den? Så glad hur den nu lyser i vårt matrum och ger sådan karaktär till rummet. Och tydligen, helt omedvetet, så är det tydligen jag som står där. Tänk så det kan bli.
Jag är så glad över att jag går den här kursen. Skönt för hjärnan att göra något annat än vad den brukar. Vad det hela landar i sen det vet jag inte men kul är det. Jag får se om jag vågar visa upp andra skrivuppgifter i framtiden…
