Maskrosornas terapi

Vägen hem från förskolan tar alltid mycket längre tid än åt andra hållet. Det som tar tid är att barnen gärna utforskar omvärlden och nu är det är två saker som gäller. Först sniglar, med och utan skal. Inget jag själv rycks med i då jag har nån sorts fobi mot dessa rörliga muskler (men på en tallrik med vitlök och smör är det en annan femma;) ). Sen så är det maskrosor. De utblommade vita bollarna är dels väldigt vackra men även en jättekul leksak. Sonen har lärt sig att blåsa bort de små helikopterlika fröna och ser hur de landar. Han vet också att om man inte kan blåsa så går det bra att skaka blomman medvetslös.

Sen så blir de långa stänglarna till fin fina trumpeter. De långa och tjocka är lättast att få till. Vi tre går hem från bussen och leker orkester. Dottern får inte till klämmen än men låter då istället som en trumpet. Det går ju också bra!

Har insett att detta är den bästa nedvarvningen efter jobbet. Att liksom ta det i barnens tempo. Har innan haft tendens att vilja skynda hem för att fixa middag, städa, jobba osv. Men det gjorde ju ingen lyckligare. 15-20 minuter tidigare hemkomst gav mest sura miner och uppstressad mor. Denna stund mellan förskola och middag kallas tydligen för hell hours. Så långt som till ett helvete kanske jag inte ska dra det men visst, det har varit lite stökigt. Nu mer är det lite lättare då man slipper galonbyxor, nattsvart mörker och bister kyla. Och så lite avslappnad morsa på det så blir det ju ännu bättre. Tänk vad en maskros kan göra…

Jag minns själv dessa hempromenader från skoltiden, alltid något att titta på, något att vända på eller klättra i. Man hade all tid i världen och det enda man riskerade var en lite sur/orolig dagmamma som väntade med mellanmålet. Värst var det på vintern för då skulle ju alla snövallar intas och pulsas i. Ljuvliga minnen!