En K-brunn 19 år senare

Det jag nu ska skriva har jag aldrig berättat för någon men kände att nu är jag på ”andra sidan” och kan tryggt säga detta högt och inte känna att jag jinxar det hela.

I måndags hade jag mitt första möte för året och vägen dit var samma som jag hade under 11 år när jag jobbade på en reklambyrå i bara nåt hus bort från dit jag skulle. Det är nu 7 år sedan jag sa upp mig från reklambyrån (hur kan det ha gått så lång tid??? Det var ju nyss?) så det blev lite av en minnesresa att gå samma väg. Det fick mig också att minnas en mängd olika saker.

Det var under hela 11 år jag jobbade där och det är en väldigt lång tid. Så mycket hände under dessa år med mig privat; hjärtekrossad, upprymd av livets härliga, nedstämd av allt det tunga, önskan om ett gladare liv, känslan av att vara på topp, tvivel som gnagde och många många drömmar om framtiden. På 11 år hinner man med väldigt mycket och den Helena jag var när jag fick mitt anställningsavtal i min hand 2004 var en helt annan Helena när jag med tårar på kinden men med ett lätt hjärta sa upp mig 2015.

En K-brunn 19 år senare

Under en period under dessa år mådde jag riktigt riktigt dåligt. Allt kändes nattsvart och enda stället jag var bra på var faktiskt jobbet. Jag arbetade som art director på reklambyrå och fick vara kreativ till tusen. Då vet jag att jag kunde spruta ur mig idéer för övrig vaken tid var jag tom. Då såg jag att jag varje dag passerade en K-brunn mellan tunnelbanans utgång från Gamla Stan och till promenadstråket vid Centralbron. En K-brunn ska ju betyda tur om man går på den (ja, jag tror på sånt). Så det började jag göra, varje morgon. Sen blev det som en ritual och jag liksom sa högt en önskan varje gång jag klev på den.

Till slut kunde jag komma på tre saker jag verkligen verkligen önskade och för att de verkligen skulle slå in skulle det vara saker på K, precis som brunnen. Det blev Kids, Karriär och Kontanter. Barn kände jag då var något jag inte kunde se mig utan i framtiden men som singel var det ett stort frågetecken på det men en enorm längtan. I punkten Kids fanns även Kärlek – de båda hör ihop. Karriär – inte för att bli rik utan få komma till en nivå av erkännande, att det jag presterar är uppskattat, att jag blir efterfrågad. Jag har växt upp i en familj där det aldrig någonsin ställts krav eller förväntningar på att vi barn skulle skaffa oss ”ordentlig” utbildning, bli chefer eller högt uppsatta utan som pappa sa: Satsa på det du älskar ska du se att det blir bra. Alla vi fyra syskon älskar våra jobb, är efterfrågade och uppskattade. Så karriär betyder inte för mig pengar utan att bli den bästa professionella versionen av mig. Nu är jag inte alls driven av pengar utan till 100% av lust men för att ha möjlighet att göra det man vill, bo som man vill måste man ha råd så då fick den tredje punkten bli pengar men för att det skulle vara på K blev det kontanter.

Under dessa år av travande på K-brunnen och som ett mantra säga mina tre önskningar började de gå i uppfyllelse. Kärleken spirade på allra bästa sätt, Kidsen kom som den största gåvan och jag kunde påbörja en egen Karriärsväg (läs om hu jag startade HÄR) vilket gav Kontanter vilket gav ännu mer tid att skapa mig möjligheter att ge mig en helt ny Karriär jag inte ens visste var möjlig när jag började trampa på K-brunnen.

När jag kände att K-brunnen hade levererat allt jag ville började jag önska om mer där varje morgon men något i mig började känna att jag ändå var nöjd. Och att jag borde gå vidare. Det var då jag sa upp mig. Den där Karriären jag skapat med mitt lilla sidoprojekt hade ju blivit min största professionella drivkraft. Att då vara heltidsanställd höll ju inte. Två jobb och tre barn är ingen bra ekvation.

När jag nu, 19 år från första gången och 7 år sen sist, mötte K-brunnen igen kom alla minnen tillbaka. Den största känslan i mig var tacksamhet. Jag drömde hårt, önskade ännu hårdare och jobbade fullkomligt ashårt för att nå allt. Tacksam för att jag kunnat nå mina önskningar och en sådan stolthet över att jag lyckats skapa allt själv.

I huset längst ner till höger låg reklambyrån jag jobbade på i 11 år. I ett av Stockholms mest vackra hus – Mariahissen.

Nu gäller det att hitta mig en ny K-brunn och sikta mot nya mål. Va de är måste jag fundera på och kanske om 19 år våga berätta om. Vill ju inte jinxa min framtid nu heller.