På väg in i köket stannar jag upp och ser hur kvällssolen slår hårt rakt in på väggen i matrummet. Det blir en skarp stråle som landar på stormlyktorna på skåpet, passerar rakt genom glaset. Ljuset fastnar dock på den lilla buketten av torkade blommor och ger istället en stark mörk skugga bakom på väggen.
Solen om somrarna på kvällen kan vara mjukt och har dagen varit riktigt varmt så kan man andas lugnare när solen blivit svalare. Aldrig har jag dock tänkt på hur hårt ljuset också kan var när det liksom går parallellt med alla ytor rakt in.
Det heter zenit när solen står rakt upp mitt på dagen, vad heter detta då? När det kommer helt från sidan?
Jag fick en slags melankoli som for över mig när jag såg detta ljus. huset var fullt av liv men här blev det ensamt och tyst. Jag kan för mitt liv inte tro att det skulle vara en första släng av hösten-kommer-känsla för det är det på tok för tidigt för men det blev ändå en sådan tung känsla. Kanske för att jag blev så tagen av skönheten att jag var tvungen att hämta kameran och fånga den. Att känslan tog mig och blev kvar.
Kanske fint att få stanna i den känslan också och inte bara ha det så där lättsamt-med hoppa-i-vattnet-reklamfilmer-sommar? Ja aj, det var en känsla jag inte ville vara utan i alla fall och nu kom den med på bloggen.
