Dert var med dunder och brak jag anlände till Neapel igår. Bokstavligen.

Landar på Neapels flygplats och är verkligen lost. Jag har bara namnet på hotellet jag ska till och tackar mina kartappar i mobilen som då ger mig bra vägledning. Jag ska ta Alibus som är som en sorts shuttlebuss men alla jag frågar om var den går någonstans vet inte var eller kan inte engelska. Efter många kontaktförsök så kan en man visa mig. 200 meters down here säger han. Och jag kommer med på bussen precis innan den åker.

Enorma bilköer och det som skulle vara 4 filer på vägen hade 5-6 stycken samt slalomåkande motorcyklar. Mycket spännande.

Efter 30 minuter kommer jag till det som är en stor busscentral i Neapel och ska ta buss 151 säger min app. Den ska gå om 15 minuter och jag filmar den vackra månen som kommer fram bakom molnen. Då ser jag, i mobilen, hur jag filmar buss 151! Jag springer efter den och trillar in. Man kan inte betala kontant, man kan inte betala med kort utan måste ha ett speciellt kort eller en speciell app. Två snälla äldre män som inte kan engelska försöker hjälpa men de har inte ens själva en smartphone… Efter många många försök kan jag ladda ner appen medan bussen kör som om det vore livet.

Jag går så klart av en hållplats förtidigt och då hör jag ett fyrverkeri. Men nej, det var blixtrar. Och de kommer varannan sekund. Hela himlen lystes upp som det var dag. Se här:

Helt galet. Så där gick jag med min rullväska i regnet och försökte att undvika att bli överkörd och hålla koll på kartan i mobilen.

Men jag var så glad så! Inget kan stoppa min glädje över att äntligen få vara iväg. Men vart var det jag nu skulle egentligen? Man kan inte anklaga paret Thorisson för att vara för tydliga i sin information om adresser, tider och planer. Jag började oroa mig för att jag bara trott allt, att det var för bra för att vara sant…

Jag hittade till slut mitt hotell och vilket hotell sedan. Lyxigaste någonsin. Hotel Excelsior. Och när jag checkar in och de har min bokning (då jag inte bokat själv) kände jag ”okej, detta är på riktigt!” Kanske lite knasigt att jag inte varit mer förberedd men jag har liksom känt att jag bara ”åker med”. De mejl jag fått har bara varit ”see you soon” och så, då har jag känt mig lite italiensk och bara… okej, see you in Italy, typ.

Jag fick rum 330 och det var det gulaste rum jag sett.

Som man alltid gör, öppnade jag dörren till balkongen för att se om jag fått någon utsikt. Nattsvart ute och dålig sikt men jag såg vulkanen Vesuvius där borta, och Medelhavet. Dramtiskt vackert. Men åt andra hållet…

Där fortsatte blixtarna fara över himlen med bara millisekunder mellan. Himlen lystes upp i snabba knallar. Jag filmade och här har jag tagit ut två bilder, utan och med blixtar. Helt otroligt.

Jag kände mig trygg i mitt kantarellrum och somnade fort.

Och nästa dag bjöd på solsken och sköna sommartemperaturer. Som om inget hade hänt.

Snabbt byta om och gå till frukosten.

Hotellet är gigantiskt och jag fick leta mig fram till frukostmatsalen men det blev en vacker rundtur.

Jag är inte så mycket för söta bakverk till frukost men det verkar italienarna vara. Aldrig sett så många kakor innan klockan slagit 08. Men så var det en fantastisk frukost i övrigt som checkade alla mina önskemål.

Sedan var det upp till rummet för att plocka ihop allt jag skulle ha med mig för dagen. Som sagt, något schema hade jag inte fått utan jag fick ett mejl kl 22 kvällen innan att ”ta med allt du behöver för vi kommer inte tillbaka för än efter middagen. Och glöm inte bikini!” Okej, det var ju stressande. Ska man byta om till middagen? Är det strandhäng? Hur länge? Äsch, jag struntar i att fråga och packar en kjol för kvällen, bikini och läppstift. Det blir bra!

Väldigt nervös tog jag hissen ner. Vilka är de övriga på kursen? Kommer alla ha med sig vänner eller sin make/maka? Kommer detta funka???

Så fort jag klev ur hissen och såg gruppen tappade jag all oro. Ett glatt gäng från Australien, Portugal, Sydafrika, USA, England, Danmark, Schweiz och Kanada stod och var lika nerviga som jag. Med våra värdpar Oddur (från Island) och Mimi (hälften kines och hälften fransk) var det ett väldigt häftigt internationellt gäng som hälsade glatt med namn och land. Alla namn föll ur mitt huvud på en gång. Så dålig på namn.