Valborg – kanske vår sista?

Bloggdagbok Vår

Då är våren officiellt här och invigd, firad på bästa sätt med ett klassiskt Valborgsfirande. Och denna gång var vi som klassföräldrar medarrangörer då femteklassarna i vår skola alltid håller i försäljningen vid brasan, firandet. Men gårdagen var inte bara Valborgsfirande, det var lite mer.

Inte bara klassföräldrarna utan alla familjer från femman bidrar till fikabordet. Jag valde att göra småkakor för att de tär så kul att baka.

Ingen jäsning, ingen färskhet som måste bevaras och det finns liksom alltid plats för en småkaka.

När vi kom hem från Japan så var vårt japanska körsbärsträd i full blom och det håller nu på att blomma över så jag var snabb att fånga med kameran den skönhet som fanns kvar.

Även om nu våren igår invigdes så har det varit vår ett tag och det går fort nu. Under vår resa missade vi vitsipporna tex.

Jag tog cykeln till körskolan. Nu har jag ökat takten i min resa mot körkortet. Dubblat antal lektioner i veckan och ska försöka köra det dubbla även med min man.

Jobbade ikapp en massa och kunde stänga dagen tidigt. Mycket nöjd att jag hann allt.

Hur många gånger har man stått på ett Valborgsfirande och klätt sig för kallt? Man går till firandet när solen står på himlen och värmer och sedan, som ett trollslag är det vintertemperaturer. Inte denna gång! Nu var det massa lager på lager och benvärmare under byxorna, varma gummistövlar och dubbla vantar. Hatar att frysa.

Nere på badstranden där vi alltid har firandet började vi klassföräldrar fixa vår försäljning. Tidigare har femteklassarna även ansvarat för lotter och hamburg- och korvgrillning men i år har det tagits över av fotbollsklubben vilket var superskönt. Några som kan hålla traditionen levande och växla upp. Svårt för klassföräldrar till femteklassarna att köra år från år med allt då det ju varje gång är nya personer som dessutom inte alltid känner varann.

Vädret växlade raskt och från ingenstans öppnade sig himlen och det störtregnade. Sedan, efter 20 minuter var det sol igen. Som om naturen ville visa att man inte ska ta våren för given.

En kille i klassen är i en klass för sig kan man säga. Kolla in de fina kakorna han bakat helt själv, som de allra sötaste små sälarna. Nästan omöjliga att äta upp ju!

Redo!

Solen bjöd på värme och folk strömmade till. Kakförsäljningen gick sjukt bra och alla våra barn skötte allt exemplariskt. Alla barn hade fått ett schema där de visste vilket klockslag de var ansvariga för något; fika, popcorn eller fiskdamm. Så imponerad över hur fint de klarade det och hällde upp kaffe, la upp kärleksmums på servetter och summerade vid betalning. Vilka hjältar, vi vuxna kunde stå vid sidan som stöd.

Men den stora saken för barnen var ju att tända elden. Mycket ordningsamt gick de på led, ställde sig i ring runt elden och inväntade signal om att försiktigt lägga facklorna i elden.

Och där eldade vi upp det gamla och kliver in i det nya. Så vill jag se på denna ritual. Allt som varit är glömt och uppeldat, nu är det rensat och fritt.

Det var ett enormt tryck på försäljningen och det var bara några få bakverk kvar när mörkret lade sig över stranden. Tror barnen har fått sig en rejäl lön för sitt jobb och klasskassan borde vara välfylld. Och det har de gjort sig förtjänta av.

Och jag kan nu säga tack för min sista valborg som förälder. Aldrig mer behöver jag baka, rodda, planera, köpa in, fixa för valborg. På ett sätt är det skönt för det är månader av planering och rätt stökigt uppdrag men samtidigt sorgligt. Mina barn är så stora nu, ingen av dem frågade ens om att köra fiskdamm. Uppdraget som mamma att fostra och få barnen att bli självständiga, starka är det mest motsägelsefulla jobbet någonsin ju. När jobbet är klart så försvinner de ur boet. Kan inte låta bli att få klump i halsen och tårar i ögonen av tanken att det bara är runt hörnet…

Och som ett brev på posten kanske, men jag vaknade med feber och en förkylning som sitter på alla de klassiska öron-näsa-hals-doktorer känner till. Kanske skönt att just vara krasslig och kinkig på en röd dag när jag ändå inte hade några stora planer? Jo, jag var bjuden på ett härligt event där en restaurang hade premiäröppning för sin sommarservering. Den får jag ställa in och bädda ner mig istället.

Så, då börjar vi maj med feber, kan ju bara gå uppåt nu då?

Kejsarpalats, kattcafé & runt-hörnet-avslut

Japan Bloggdagbok

Jag sitter nu här hemma och det är valborgsmässoafton. Jag lever kvar i mina minnen från vår helt fanatiska resa och skriver nu det sista inlägget, det sista kapitlet i min resedagbok från Japan. Känns som igår vi stod vid de blommande körsbärsträden en sekunden och stå i folkvimlet i Shibuya den andra. Fint att minnas. Men tillbaka till sista dagen…

Det finns så många tempel och vackra platser att se i Tokyo så bara att besöka dem skulle kräva en vecka så man får klämma in några lite mellan varven. Kejsarpalatset är en sådan. Ligger mitt i stan och kontrasternas land visas här igen. Skyskrapor bredvid historisk mark.

Älskar de här två bilderna för det är så visande på hur vi är… Jag plåtar, make och storebror kollar karta och fakta medan…

De två kvarvarande busar/brottas/skrattar/busar/bråkar. Samma upplägg varje dag, alla dagar ha ha.

En maffig grund till det gamla palatset som brann ner på 1600-talet. Om grunden är så här stor kan man bara gissa hur stort palatset var.

Här bor han, Japans nuvarande kejsare och jag önskar att jag kunde mer om historien. Det är något jag känt att jag vill läsa in mig på. Japan har verkligen en spännande historia. Sådana saker som att Japan är det välutvecklade  land som varit mest isolerat och kunnat skapa sin egna lilla värld. Haft sina typ av världsåskådning och traditioner. Besöket på samuraj- och ninjamuseet gav mycket men jag vill veta mer.

Hur som helst, kejsaren sägs vara släkt med gud, han fick inte umgås med vanligt folk och absolut ingen fick se in i hans ögon. Rätt ensamt liv där på toppen alltså. Efter andra världskriget ska den då regerande kejsaren ha erkänt att han inte var släkt med gud och blev lite mer mänsklig och idag är kejsaren, av vad jag har förstått, lite som vår kung – en stadssymbol. Han är alltså släkt med den förste kejsaren så bara det är imponerande, att de hållit samma släkt i alla år på tronen. 

Och här ska vi få besöka hans hem. Eller nja, inte riktigt. Vill man ta en tur till palatset måste man ansöka om tid långt i förväg. Vi var så nöjda med att se parken. En park som tidigare var ett enormt palats där delar både brann ner 1600-talet som sagt och bombades under kriget. Men idag är i full blom. Jag fyller mitt inspirationskonto till max. Min dröm om en trädgård med japanskt sätt att ”utreda” växer sig starkare.

Jag blev väldigt förtjust i den japanska lönnen. Kan den trivas hos mig i Bromma?

Ett sådant här körsbärsträd har vi faktiskt och den blommar så fint just nu. Sakura (japanska för körsbärsblomning) även hemma hos mig alltså.

Camelia. Ser ut som något man vill äta ju.

Tall har vi gott om hemma och jag börjar få varmare känslor för trädet. Så här är det en fantastiskt vackert träd. Måste undersöka hur jag kan få till det i vår villaträdgård.

Till och med fiskarna är snygga i Japan.

Vi nöjer oss så, vi struntar i att kolla in palatset för det skulle ta så lång tid att gå till det – så stor är parken.

Utöver tempel så har Tokyo så mycket som är unikt och de vill vi ju inte missa. Som att det finns caféer med djur. Vi var lite skeptiska då vi inte ville gynna eventuella ställen som kanske håller djur som skulle må bättre i det vilda, som ett ugglecafé tex.

Men ett kattkafé för katter som söker ett hem efter räddats från olika ställen låter ju som en win-win.

Efter en massa omvägar och hjälp av en snäll tjej som såg att vi var förvirrade hittade vi rätt. Det här med att ställen, caféer, restauranger och butiker kan ligga på andra våningar än gatuplan är jag fortfarande inte van vid. Säger kartan att jag ska nånstans tänker jag att det är det jag då ser men nej, man kan behöva gå in och upp fyra våningar.

Genom en sluss, tofflor på fötterna och handtvätt fick vi gosa med katterna som just nu bor där. En halvtimma fick räcka för man betalar för kattgos per halvtimma nämligen.

De katter som just nu bor på kattkaféet.

Efter det åt vissa hamburgare på Wendys, något vissa (lillebror och storasyster) längtat efter, medan jag och andra tog en gudomlig ramen på stället i gränden bakom stora gatan. 45 kronor för något så fantastisk.

Och det är verkligen annorlunda hur många av dessa små ställen har sin logistik. En maskin vid dörren med alla rätter på olika knappar. Sätt in pengar (kontanter) tryck på knappen och ge kvittot till ägarinnan. Sätt dig och vänta. Inga ord behöver utbytas.

Att resa bort tillsammans. Det gör något med oss. Jag blir varm och rörd. 

Och när det är sista dagen så gäller det att hinna med de där grejerna vi velat göra och testa. Som melonpan tex.

Ett japanskt bakverk. Stor fluffig söt bulle med sockrade rutor på. Som att blanda brioche och sockerkaka typ.

Och grejen är att den då kan serveras på olika sätt, med glass, grädde och olika toppings. Jag valde helt au naturell för att just smaka brödet.

Efter de sista presenterna var köpta till vänner och familj där hemma så skulle vi ta oss ut på en sista måltid. Något nära hotellet, något enkelt. 

Den här kanske?

Eller den här?

Nu är det ju så att varenda restaurang är fantastisk och även om det kan se enkelt ut med rätt knepig belysning, noll ambitioner på flådig inredning och torra saker som grillad kyckling på menyn så är det alltid amazing.

Det blev den här. Vårt ”runt hörnet-ställe” visade sig vara den perfekta avslutningsmiddagen med typ allt det vi älskade. Och när varje rätt kostar 6 kronor är det lätt att njuta av allt gott. Vi är nu så bortskämda med lyxmat för väldigt låga priser.

Mer än mätta och glada packade vi ihop våra väskor och sa God natt Tokyo för sista gången. Och det är inte utan att jag med varje cell i min kropp inte vill åka hem. Jag brukar ha hemlängtan när resor går mot sitt slut men inte denna gång. Japan har varit över all förväntan.

Klockan ställd, frukost tagen i all hast på rummet och vidare mot flyget.

Hur man ser att någon varit japan utan att säga det? Det hänger gulliga saker på ens väska. Det ska alla ha!

Hej då Tokyo, hej då Japan. Jag hoppas innerligt vi ses igen. Vågar knappt drömma om det men mina minnen kommer jag alltid ha kvar. Nu är det jag som ska koka ramen, servera i vackra skålar, plantera rogivande små öar i vår trädgård och vårda mitt hem med samma vördnad som jag känt här. Tack för allt!

Cat street, Kappabashi & bambuflöjtshaveri

Japan Bloggdagbok

Efter att ha haft många dagar med bokade och inplanerade saker att se och uppleva så var det härligt att ha en dag där vi mer skulle strosa runt och framförallt ta sovmorgon. Även om jetlagen lagt sig så ligger vi efter i sömn. Med 20 000 steg vissa dagar, över en mil under fötterna och massa intryck är man rätt trött i både kropp och huvud. Och jag kan säga att jag drömt så mycket och helt vilt så det är förståligt att kroppen behöver återhämta sig.

Då hotellets frukost stänger 09.30 valde vi att gå ut och äta frukost. Ett litet café tvärs över gatan, Café de crie, lät lite europeiskt så kanske vi skulle få en frukost som vi kände igen. Jag valde kycklingsmörgås och den var helt otroligt god. Kycklingen var marinerad i citron samt att det var citronmajonnäs så den var trots sin fethet väldigt fräsch. Den ska jag försöka göra hemma.

Äldste sonen valde en nudelrätt som fanns på frukostmenyn. ”Nja, det var mer som en kall spaghetti” var hans betyg.

Att det är en stor stad är vi alla överens om. Att lära sig hur staden hänger ihop tar längre tid än vår resa.

Barnen längtade tillbaka till Shibuya som ju är en sådan mäktig upplevelse och med massa butiker att leta de där unika sakerna i. Vi började där och jobbade oss runt. 

Hamnade så småningom på Cat street och vidare in i Harajuku, områden med lite lägre byggnader, smalare gator med kända varumärken blandat med små boutiquer och vintage.

Vad står yen.en i? Idag är 1000 yen ca 67 kronor. Jag har fått många frågor efter att jag postat från resan om hur priserna är. Kläder och saker är ungefär som hemma men du har som turist möjlighet att få taxfree vilket är 10% på allt, utom mat och dryck. Men det som främst är billigt är att äta. Vi har varit, som du sett, på många restauranger och det har varit fulla måltider med dryck och det har hamnat från 140 kr/person. En helt makalös ramen med fläsk och soyamarinerade ägg kostar 45 kronor. Och kollektivtrafiken är väldigt billig så det är billigt att röra sig runt och äta. Att shoppa märken är dyrt, vintage är billigt och kul.

Diors mycket spekatkulära byggnad och butik.

Jag hittade två second hand-toppar för 120 kr styck på Kinji (fantastisk vintagebutik). Bra kap tycker jag och jag kommer känna mig så fin i sommar.

Innan vi skulle vidare till vårt främsta mål för dagen skulle vi ta en lunch. En sushirestaurang, Kura Sushi, låg i närheten såg vi på kartappen så vi gick dit.

Det visade sig vara en sådan stor restaurang på ett helt våningsplan upp i huset så ännu en gång fick vi leta fast vi var på rätt adress. Och det var med sushi på band. Denna gång i små bås med tyggardiner för så alla satt helt isolerade i sina egna små världar.

Ett band åker runt till alla bås och vi plockade det vi ville ha.

Via en iPad beställde vi våra önskade sushirätter om de inte dök upp på det allmänna bandet. Då kom de på ett annat band över det andra med express. Även dryck kom där. De tallrikar vi tagit skickade vi ner i ett litet fack vid bordsänden och de regisserades på en gång till vår totala nota som syntes på iPaden. Så med andra ord mötte vi ingen personal överhuvudtaget. Väldigt udda.

Varje tallrik kostade 150¥ vilket är ca 10 kronor så det var lätt att testa nya sorters sushi. Och äta oss galet mätta.

Det fanns också ett spel ingen av oss riktigt förstod. Ovanpå de där banden fanns en liten automat med kulor. Plötsligt plingade den till och en kula kom fram. Vad vi gjort för att få den vet vi inte. Men ”priset” var en pin. Grattis till oss.

Sen var det mer än dags att åka till dagens viktigaste: Kappabashi. Det är en gata, som startar vid denna gigantiska kock på taket, där varje butik är inriktad till köket och bordet.

Massa butiker som säljer knivar vilket är ju en japansk specialitet och sedan är det flera som säljer porslin samt andra köksredskap. Andra som har alla skyltmaterial en restaurang kan behöva, och några som har specialiserat sig på matpinnar osv. Himmelriket för mig och maken kan man säga.

För att spara tid och vara effektiva styrde han kosan mot köksredskap och knivar medan jag riktade in mig på serveringsbitarna. Jag önskade få med mig stora härliga ramenskålar men insåg snabbt att om jag vill ha 10 likadana blir det 1) svårt att hitta 10 matchande tydligen och 2) väldigt väldigt tungt. Jag ändrade fokus till sushiservering istället.

Jag klev in i en affär precis innan stängning och fick hjälp av en helt underbar äldre man. Har du sett Harry Potter och butiken med alla stavar? Det här var precis som den. Jag kan inte japanska och han kunde inte engelska men vi löste allt ändå. Han började prata med någon kvinna längre in i rummet. Jag hörde henne men såg henne inte. Det visade sig att hon var ännu äldre än han och så kort så hon knappt syntes över köpdisken. Hon packade mina porslinsskedar jag köpt så fint och gav mig dem med ett leende som värmde ända in i hjärtat.

Hittade saker i en vacker brunbränd färgskala jag tycker kan spela fint ihop. Mycket nöjda med alla vår köp vände vi tillbaka till hotellet.

Vårt hotell lockade med en gratis sakeprovning och liveshow i takbaren. Det skulle bli bambuflöjtmusik och det kan man väl inte missa?

Vi klev in rummet och det satt 2 andra sällskap där med 3 i varje så det var lite stelt. I hörnet stod en väldigt gullig och entusiastisk bambuflöjtsman och visade sina handgjorda flöjter.

”Tonight we are going to make memorials together!” sa han. ”And afterwards – you can charge the flutes” Jag tror han menade minnen och att vi kunde köpa…

Han var så otroligt duktig på att spela och det var vackert men när han bytte instrument till att spela Ave Maria på kazoo hade jag svårt att hålla mig för skratt. Det var något med att se honom i de där kläderna, i hörnet med den fantastiska utsikten bakom spela ett barninstrument på en låt som inte passar in och dessutom spela massa fel, ja då brast det. Jag bet mig i läppen så många gånger för att inte skratta. Ni vet hur det kan vara, man får inte alls skratta och egentligen är det inte kul men situationen blir bara för mycket. Speciellt när jag, äldste sonen, en kille från Hong Kong och en man från Österrike tvingas upp att stå samma hörna med honom och också ska spela Ave Maria på Kazoo. Efter det trillar det in massa folk och jag är så glad att de slapp höra vår galna version…

Han var så otroligt rar och lite knasig men oj vad han bjöd oss på memorials, nej minnen menar jag.

Det här var vår näst sista dag och att vi nu bara ha en dag kvar kändes allt annat än rätt. Jag brukar få hemlängtan i slutet av resor men inte denna gång. Så mycket kvar att se och uppleva och framförallt ville jag stanna kvar i denna vänliga varma värld. Få omge mig av människor som respekterar varann och njuter av god mat och vackra ting och natur. En dag till av detta.

teamLab, miniatyrer & tusenåriga ägg

Japan Bloggdagbok

Något alla som varit i Tokyo sagt till mig innan resan var: ”åh ni bara måste till teamLab”. ”Jaha, vad är det då?”, svarar jag. ”Alltså, det är en upplevelse, man får ta del av massa olika sinnen och rum, man upplever konst och agerar med alla verk – äsch det går inte att förklara – du måste bara uppleva det!” har varit de unisona svaren. Så det var inte utan att jag var väldigt nyfiken på detta ställe.

Som en stor mässhall eller arena mötte oss och maken hade bokat biljetter med slottid så klockan 10 var vi redo. Fyra olika avdelningar: Forest, water, garden och light, och inom dessa fyra fanns det flera olika rum/konstverk/upplevelser/sinnen/känslor. 

Vi klev tyst in i ett extremt ljust spegelrum med hängande orkideer. De växer fritt utan jord och i linor som åker sakta upp och ned. Vi får gå långsamt där det blir som öppningar när en vägg av orkidéer lyfter för att sedan stängas in av dem och vänta på att nästa vägg öppnas.

Vidare till nästa del vi valde och det var water. Ställa skor och lösa tillhörigheter i skåp och rulla upp byxorna över knät – det var en stark rekommendation.

Först gå i en mörk, nästan kolsvart korridor med klorat vatten. Golvet böljar i vågor så ibland är dt grunt och ibland över ankeln och det doftar starkt av simhall. Ett mycket smart sätt att få alla att bli rena om fötterna…

Efter att ha torkat fötterna med små handdukar gick vi genom ytterligare en kolsvart korridor, denna gång med mjuka bulliga sammetskuddar som golv. Sista stycket i texten på väggen fastnade starkt i mig. Hur viktigt det är att ibland få gå i skogen och känna den ojämna marken, kliva högt, lågt, stort och litet. Vara med i varje steg för annars faller man. 

Sedan blev det ljust, speglar och lysstavar överallt. Som att sväva i ett ljus. Alla rum är som sagt konstverk och vi uppmuntras att agera med dem genom en app.

Här är det vi som är i rummet som kan bestämma vilket ljus och färg som ska lysa, vilken kraft och vilket skimmer.

Nästa mörklagda hall var en jättestor bassäng med varmt mjölkvitt vatten som det simmade projicerade fiskar i och flöt projicerade näckrosor på.

Vattnet gick nästan upp till knät och det var en otrolig upplevelse att ha fiskarna simmande runt mig. Så verkligt. 

Från fokus på golvet var nästa rum riktat uppåt. Stora lätta bollar svävade i tunna trådar eller studsade på spegelgolvet. Allt skiftade i färg och den som har nära till barnasinnet blir lycklig här.

Jag har lätt för att bli åksjuk och det kan räcka med att jag ser en film där de åker ner för en berg- och dalbana för att det ska suga tag i min mage så nästa rum fick mig först illamående.

Men så fort jag la mig mig på spegelgolvet stannade mitt snurr och jag kunde njuta av den snurrande världen på den rundade väggen-taket. Fallande blommor  massa färger. 

På med skorna igen och gå till skogen där stora ”blobbar” av speglar står i mossan.

Så här i dagsljus blir de kalla speglar men när det är kväll och mörkt lyser de i olika färger.

Jag förstår att det här stället vill få oss att uppleva med sinnen och det gör vi verkligen men även att vi ska lämna vår vardag och återgå till vårt ursprung med alla upplevelser.

Nästa rum var det även ett mer stort budskap: vi dödar vår värld. I en digital projicerad skog på golv, väggar och tak dyker djur upp som vi kan fånga via vår app. När ett djur är fångat försvinner det från skogen och dyker upp på min skärm. Det kommer även upp namnet samt information om djuret och överst när djurarten utplånades från vår planet. Aj, det gjorde ont att läsa. Sedan fick man ”slidea” tillbaka djuret, släppa det fri, till skogen. 

Vi fick också rita våra egna djur, fiskar, fjärilar eller blommor som scannades in och i nästa sekund kom till liv på golvet och väggarna. Jag är helt överväldigad av denna teknik och det fina sätt att få oss att tänka.

Det finns en servering tillhörande teamLab och de serverar endast en rätt: vegansk ramen. Och den mina damer och herrar var fantastisk.

Några tunnelbanestationer bort ligger Small world och ja, det var precis det. Ett museum med mängder av miniatyrvärldar.

En gigantisk flygplats med modellflygplan som lyfter och landar, en hel raketuppskjutningsplats, magisk värld med drakar och småbyar, hamnar samt storstäder. Även små inramade miniatyrer som man kunde köpa. Dockskåp tagna till en helt annan nivå.

Sedan lämnade jag övriga familjen som skulle åka upp i Tokyo Skytree som är det höga tornet, över 600 meter högt, för att åka till butiken Hands. Jag är fobiskt höjdrädd så det var inget för mig.

Lugnare då med en underbar butik som säljer allt från hamstrar, bonsaiträd och silkespapper till resväskor, japansk tusch och motorsågar. Allt för dig och ditt hem utom kläder. Deras slogan är: One stop creative store och jag håller med. Ska du göra något, stort som smått har du sakerna för det här.

Och oj vad jag köpte på mig. Eller egentligen inte utan en kasse med små band, vackra silkespapper, Morris-tyger och misoskålar. Så många små saker mer än en hel resväska full. Bra för jag skulle ju transportera mig vidare…

Mötte upp familjen på Gyumaou, en kinesisk restaurang där det redan stod saker på bordet. Bland annat tusenåriga ägg.

När du ser ett ägg där äggvitan blivit till brun gelé och äggulan är svartgrå blir man lite rädd. ”Blunda och ät, du kommer bli överraskad” sa maken och jag litar ju på honom. Men överraskad på vilket sätt undrade jag när jag tog en klyfta. Det var jättegott. Hur man har kommit på att lerinklätt ägg ska ligga och torka i över en vecka är en bra idé fattar jag inte. Jag undrar hur testprocessen gått till…

Ännu en maxad dag med upplevelser utöver de vanliga. Minst sagt.

Frukost with a view, Samurajmuseum & bordsgrill

Japan Bloggdagbok

Oj oj vad det har tagit tid att komma ur jetlaggen. Vi är hemma igen och jag börjar nu komma tillbaka till vår tid och dygnsrytm. Så med andra ord – du märker att jag ligger efter i dokumenteringen här på bloggen men jag håller i och tar min resedagbok i hamn.

Så, hur som helst: Våra två tidigare boenden var airbnb men det tredje var hotell och då finns det ju chans att just unna sig en hotellfrukost. Den ingick inte men med en dignande buffé med utsikt över staden för 140 kr/person så var det svårt att inte ta den. 

Det enda som kanske var emot var att den stängde 09:30 vilket våra tonåringar och tweenie tyckte var aaaaaalldeles för tidigt. Men de vaknade nog till vid just utsikten.

Jag har varit väldigt nyfiken på hur en japansk frukost är, vad är en typisk rätt att äta på morgonen? Ja, det var inte så annorlunda än övriga måltider förstod jag. En fantastisk nudelsoppa, olika picklade grönsaker, äggröra och kall söt omelett, miso och ris. Typ så. Sedan fanns det saker som vi alla känner igen som croissant, toast och yoghurt med fruktsallad men den kändes liksom internationell. Höll mig borta från den. Det gjorde inte kidsen. Vet inte hur många croissanter de klämde men glada var de.

Kl 15 hade vi tid på samuraj- och ninja museet och innan det ville vi undersöka vårt nya område av Tokyo – Ueno. Många fina butiksgator både ovan och under mark, varuhus och vintage. Och massor av restauranger.

Under bron för tågen nyttjas utrymmet av butiker och restauranger. Så små men så fina. Och rejält maxad dekorationer utanför.

Men så måste man kanske gra för att konkurrera med de stora gatorna.

Försök smälta in Helena.

Första kvällen tillbaka i Tokyo gick maken och storebror på konsert, det var en födelsedagspresent till sonen, med Takanaka. En superkändis här i Japan och vars låtar sonen hittat och älskar. Kul att gå förbi en gammal vinylbutik och se just en affisch med Takanaka på. Nu är han i 70-års åldern så kanske inte lika pigg som på den här postern ha ha.

Områdena går i varann och man promenerar lätt över allt. Från vårt Ueno går vi in i Asakusa so är fullsmockat med kommers.

Värmen slog till och jag hade inte packat för 24 grader så då fick jag helt enkelt köpa mig sommarens klänning. Som här är i två delar så en klänning, en topp och en kjol i ett ju!

När kommer 3D-latteart till Sverige mån tro? Att baristerna i hemma skapar vackra mönster i kaffet vet vi men gulliga björnar eller Hello Kitty – vad sägs om det?

Roligt med Geisha coffe med två kvinnor i kimono tyckte jag.

Ständigt detta Skytree som tittar fram vart man är.

Sedan sa tiden slurp och det var dags att gå på museum. Det är verkligen intressant hur olika ett museumbesök kan vara. Det är torrt och man tittar på ett verk med en lite lapp bredvid som säger årtal och fakta. Andra som blir levande och man fångas med i historien. Det här var det sistnämnda. 

Wow vilka killar som jobbade där. De gav verkligen allt i både rejält mycket matnyttig fakta och historia så till och med vår 11-åring drogs med, samt hur de gav liv till figurerna och de historiska personerna de berättade om. Hur Shintureligonens gud är en kvinna, mor och hur alla gudar är under henne, hur hon skapade kejsaren och den typ av hierarki som följde i olika stånd. Så mycket här jag fått reda som jag omöjligt kan återberätta men oj vad jag vill veta ännu mer. Jag minns den gamla tv-erien shogun som gick på tv som barn. Det ska ha gjorts en ny tydligen som ska vara väldigt bra. Ska nog börja där.

Hur som helst: samurajer och ninjor var en del av allt detta och nu skulle vi få leva ut våra inre krigare. Nästan i alla fall. Vi fick klä oss om samurajer och sedan lära oss kasta kaststjärnor. Något som jag som född på 70-talet minns att alla killar i klassen gjorde i träslöjden. Att det var tillåtet är ju helt galet…

Först tänkte jag att inget av barnen skulle vilja klä ut sig men jag hade fel. Alla förvandlades.

Förstå att slåss i denna klädsel?! Känns ju allt annat än smidigt. Då förstår jag att ninjor behövdes – de som var lågstatus som bönder och fiskare kunde bli ninjor men samurajer var adliga och fick gå i arv. 

Apropå att lära oss kasta stjärnor. Det blev en tävling bland alla oss som tog samma guidtur. De tre bästa skulle göra upp och nä men, två av tre var Lythar. Storebror gick som vinnare ur matchen (som alltså var mot en vägg och inte varann) och fick med sig en kastsjärna i gummi.

Efter det var det tempeldags. Tillbaka till Asakusa och Sensojtemplet. Faktiskt det mest besökta buddistiska tempel i världen med 30 miljoner besök varje år. 

Häftigt hur dessa stora religösa platser ligger så tätt inpå det vanliga stadslivet.

Lite kul hur detta historiska tempel på något sätt matchar det majestätiska Skytree.

Vi hade galen tur som kom samtidigt som de stängde dörrarna bakom oss. Vi fick alltså en unik upplevelse med ett helt tomt tempel. Lite stressigt iofs men ändå.

Templet och den stora tempelplatsen med bibyggnader ligger ”mitt i smeten” och lite inklämd bland bostadshus och shoppinggator men ändå är det en helt makalös liten park runt om med vattenfall. De kan det här med att vara ytekonomiska.

Vi hade middag bokat på Gen, en yakunikurestaurang och promenerade långsamt dit för nu hade vi plötsligt för mycket tid. Genom den vackra shoppinggatan under tak i Asakusa.

Då är det ju roligt hur man bokstavligen går in i en förställning med två geishor på en scen som får med alla på gatan i YMCA. En mycket kontrastrik upplevelse.

Och här har vi då en äkta yakinikumiddag.

Och den här middagen är den jag tror jag blev mest inspirerad av. När maken bokade bordet så blev det en bokning med fast meny så vi fick inte välja, det bara kom in mat. Till den grill som är mitt på bordet. 

För mig är yakuniku den jag får hemma i Sverige – tunt skuren entrecote i god, lite söt sås.

Men nej, det är alltså kött som grillas som är yakiniku. Och du får sedan välja såser och sätt att äta.

Vi fick rätt kortfattad förklaring men typ så här: klicka lite miso på ett salladsblad medan du grillar köttet. Lägg på köttet, häll på såser och salta. Vik ihop salladen och ät. Och här ligger hemligheten i köttet så klart. Olika kött ger olika smaker vilket gör att rätten hela tiden ändras. Så kul och så gott. Detta kommer det bli mycket av i sommar!

Skytree. Alltid Skytree.

Hej då Kyoto, hej igen Tokyo

Japan Bloggdagbok

Vårt vanligaste sätt att resa är att vara på väg hela tiden. Båtluff i Grekland, tågluffa och bila i Europa samt turnera runt i Sverige så att vi skulle göra samma här i Japan var självklart. Men det som kändes var att jag väldigt gärna hade stannat var längre i Kyoto för det är en av de mest fantastisk platser jag besökt. Men men, allt har ett slut och det var nu dags att säga hej då till vårt lilla hus, de vackra körsbärsträden och den fina stämning som nog är unik för staden. En vända tillbaka till Tokyo och vårt tredje boende stod framför oss.

En vanlig korsning av bilväg och lokaltåg samt tunnelbana men en vy jag kommer värdera högt i mitt minne. Det kan vara de små sakerna som fastnar och ljudet av bommarna som slår ner när tågen far förbi är en sådan sak.

Något jag bara älskar är alla de här automaterna som finns exakt överallt. Kommer du ihåg att jag nämnde det i första japaninlägget? Då var jag förvånad över EN dryckesautomat. Vad sägs om den här blå som serverar både varmt och kallt kaffe eller den rosa som är en frys med glassar. Snälla snälla nån i Sverige – köp in dessa! Och snälla Sverige, om de kommer – vandalisera dem inte!

Vackrare väder denna gång så Fuji syntes bättre. Så klart att de väldesignade japanerna har världens snyggaste berg tänker jag. Eller är det tvärtom? Att pga av allt vackert som naturligt finns så är designen som skapas ett resultat av det?

En bentolåda från tågstationen. Ser inte rolig ut men hallå i lådan. Igen. Så galet gott.

Denna gång bodde vi på hotell, Monday hotell i området Ueno. Det blev faktiskt som om vi kom till en tredje stad då vi inte återvände till ”våra” gamla kvarter.

Det rådde vi bot på genom att åka till Shibuya. Maken och äldste sonen skulle gå på konsert och då passade jag och de två yngre att ta en cityvända och återvända till den där gränden jag och dottern gick vilse i.

Nu märkte vi att vi inte var i Kyoto längre. Mer människor, fler ljud, större intryck.

Men i denna kontrasternas stad så blev det genast småstadskänsla bara vi gick runt hörnet. Ja faktiskt. Trots att Shibuya är världens mest trafikerade korsning så är gatorna lugna runt om.

Det fanns bara en sak vi var sugna på: ramen. Man kan alltid äta ramen, det är sådan där rätt som alltid smakar gott och passar sitt matsug skulle jag säga.

En liten vända i butikerna när vi ändå var på plats men sedan tillbaka till vårt hotell. Där såg vi på film och åt chips i sängen. Sånt man gärna gör på hotell. Bäst att passa på!

Shibuya! Roligaste, galnaste korsningen. Kul att vara tillbaka i Tokyo.

Nishiki market, kiyomizo & golvmiddag

Japan Bloggdagbok

Om man som vi älskar mat, testa mat, uppleva mat så är Kyoto den bästa staden att besöka för Nishiki market är paradiset för alla foodies. Och idag var det dit vi skulle. Peppen total.

Eller ja, på de flesta av oss i alla fall.

Jag har nu slutat bli förvånad över att hela tiden trilla in filmiskt vackra situationer och ställen. Som att vi kliver upp från t-banan och där sitter en man och skriva japansk kalligrafi. Vykortsvackert.

Och bakom honom paddlade en man i en båt och bjöd på ännu en vacker vy.

Och här är vi då på Nishiki Market. Låt allt det underbara börja. Men det finns några regler att ta del av innan: du får inte gå och äta eller dricka. Om du köper något som ska ätas direkt får du äta upp det utanför stället du köpte det, och absolut inte gå runt. Och det är något som gäller hela Japan kan jag flik in. Du ser ingen gå med en hamburgare eller baguette här utan du köper och äter.

Här har det varit matmarknad sedan år 782 så det kan man väl erkänna är en lång tid?! Närheten till floden med sitt kalla vatten ska ha varit anledningen till att marknad hamnade här. Som ett gigantiskt kylskåp alltså.

Nu finns all sorts mat här att handla. och det är inte en marknad för turister som många marknader kan bli utan det är här restauranger också köper sina råvaror så det är på riktigt en riktig marknad.

Men vissa saker, råvaror, rätter känns väldigt turistiga.

För vad sägs om en gurka på pinne. Nu är det inte bara en spetsad gurka utan en saltinlagd gurka vilket gör den fantastisk god.

Sedan finns det ju saker som jag aldrig skulle komma på att köpa, än mindre testa. Sparv på spett, nej tack.

Men en friterad hummer? Ja tack. Det var himmelskt gott och det kändes lite syndigt att äta lyxig hummer på det här sättet.

Visst blir man nyfiken på hur Fujiäpplen smakar?

överallt är det mat till försäljning, överallt står folk utanför stånden och åter.

Den här trefärgade mochipinnen är också något som syns överallt. Påse med torkade småfisk är däremot inte lika vanlig,

Takoyaki måste man äta. Friterade degbollar med en bit bläckfisk i. Sedan kan bollarna dressas på olika sätt.

Sötsyrliga sås och vårlök är den vanligaste.

Sett så stora ostron tidigare? Helt makalösa. Som att äta ett dussin ostron i ett ju.

Bakom disken i detta lilla bås fick vi sitta efter vi beställt. Mitt i all handel och leverans. Något som aldrig hade fått finnas i Sverige.

Fantastiskt sashimi och rökta sjöborrar. Det fick avsluta vår turné på Nishiki market.

Dagens tempelutflykt gick till Kiyomizu.

Tidigare tempel har varit i shintoismen och här är det ett buddistiskt tempel. Två religoner som samexisterar. Av vad jag läst kan japanerna faktiskt använda båda religoner samtidigt, att shinto är vanligare vid födsel och bröllop medan buddismen är vanligare vid minneshögtider och begravningar.

Mina tre äventyrare.

Som sagt; körsbärsblomningen, Sakura, är egentligen över men det finns träd som blommar så fint fortfarande.

Tempel avklarat och nu tillbaka till stan.

Vi stannade till vid ett machacafé för vi behövde pausa lite, låta benen vila. Och det här med macha – jag vet inte jag. Är det så gott? Det är som att macka finns i exakt allt.

Riven matcha-is med machaglass ovanpå. En lite sockkerkaka med macha.

Dagens sista stopp på schemat var ett restaurangbesök. Som vanligt väldigt låg dörr och skoparkering dirket innanför dörren.

Vi fick bord en trappa upp.

Men inga stolar. Bara att sätta sig på golvet. Jag är så stel så det var inte det lättaste.

Och vi märker att det är snarare regel än undantag att man beställer mat, antingen från e n iPad kopplad till sitt bord, eller som här, via en QR-kod. Så det var bara att försälja lista ut vad som var vad och den ena godsaken efter den andra dök upp. Som färsfylld buljongkokt lök. Tror aldrig lök smakat så gott tidigare.

Små bitar av friterad tofu i buljong. Jag har verkligen hittat en ny favorit i den mjuka tofun.

Mätta och trötta rullade vi hem igen. Vår sista kväll i Kyoto. Imorgon är det tillbaka till Tokyo igen och hotell minsann. Äventyret fortsätter.

Tempelpromenad, bambuskog & japansk gaming

Japan Bloggdagbok

Vaknar upp till denna fantastiska vy och såg fram emot en än mer fantastisk dag; vi skulle till det mäktiga Fushimi inari. Vår Japanresa fortsätter.

Det mäktiga templet Fushimi inari är mer än ett tempel skulle jag säga. Det är en enorm vandring genom hela 10 000 orangea träportaler och sägs ta 40 minuter att gå hela vägen. Lika bra att vara beredd på rejäl vandring och turen är upp på en höjd. Ett berg att ta i kanske men klättring ska det bli.

Tvätta händerna, skölj munnen och tvätta händerna igen. Flertalet rävar vakar över oss över allt, ser till att vi sköter oss. Räven symboliserar en budbärare av sanningar.

Det är en rejäl vandring man ska ta och jag imponeras över att vissa är klädda i fantastiskt vackra kimonos. Själv var det stretchiga jeans och gympadojjor men önskade gärna att vara lite uppklädd för det är mäktig miljö detta.

Sådana där små tunnor med pinnar i att slumpmässigt få, med siffror på som ger en fortune, motto eller framtidshint.

Okej, nu börjar vi denna vandring. Varför rödorange färg? Jo rött ska stå emot ovänliga andar, farliga krafter.

I början av vandringen är det mycket folk. Fushimi inari är en av Kyotos allra största och mest populära sevärdheter så det är väldigt många som man får ha som sällskap i sin promenad. Men då det är en lång vandring och i slutet, där upp mot toppen är det en brant klättring och där är det nästan folktomt. Kan säga redan nu att det var mest skandinaver och fransmän som lyckades/orkade ta sig hela vägen runt. Så ha tålamod med alla medtursiter i början, snart är man ensam.

En sådan fröjd för ögat att se dessa vackra kimonos. Kyoto är verkligen fyllt av folk som klär sig i den traditionella klädseln. Både de som verkar ha sin egna och de som hyr av alla de uthyrningsställen.

Halvvägs upp tar man med fördel en paus. Där får man möjlighet att välja sista biten medsols eller motsols vid ett vägskäl. Tror det kvittar egentligen vilken man tar svårhetsmässigt men vi tog medsols.

Längs med vägen finns det småtempel. Och man kunde köpa småbågar i början av vandringen. Jag förstod att man köpte den, fyllde den med sin önskan och placerade ut den på lämpligt ställe. Det gjorde att det var smockfullt av små bågar på alla de mellantempel som är på vägen. Hur är det då uppe vid toppen, vid det ”riktiga” templet? kan man undra.

När man går uppåt är alla portaler helt orangea men vänder man sig om, och speciellt när man går ner igen, så ser man att det är text på varje båge. Maken tog Google translate och vi förstod att varje båge var unik, det kunde vara någon som donerat en båge privat med önskan om välgång för sin familj eller framgång. Kunde även vara ”Företaget X sponsrar med en båge som tack för…”.

Uppe på toppen. Äntligen. Stort tempel med flertalet småtempel i sig.

Ett stycke familj på en andlig vandring. Gissade att träningsverken i låren skulle bli hemsk.

Har jag tur eller, jag tar upp kameran för att fotografera sonen och då kliver denna man med traditionell dräkt och hatt med lätta snabba steg förbi. Som ett vykort från förr.

Här hamnade sonen på bild i alla fall.

Det finns otroligt många olika andliga saker man kan göra längs med vägen. Man kunde komma åt en framtidsvision eller ledord på pappersremsa till exempel. Sonen läste att om man efter att ha läst sitt papper inte var nöjd med det man läste kunde man knyta upp den och på så sätt bli av med den, man bryter framtidsvisionen.

Oklart om grodan ger tur när man ger den pengar eller om det bara skett spontant men visst ser han lite mallig ut…?

Trott det eller ej men vi var inte trötta på att se på vackra ting, uppleva magiska miljöer efter denna långa vandring. Det ska finnas bambuskogar och de ville vi inte missa. Så vi tog tunnelbanan mot en av de största; Arashiyama.

Vart du än vänder dig i detta land, speciellt Kyoto, så är det så vackert.

Alltid matcha körsbärsträden!

Arashiyama gjorde inte oss besvikna. Det är verkligen imponerande att se bambu och det ljus som sipprar igenom gör det redan vackra väldigt drömskt och filmiskt. Att vi tog oss dit sent på eftermiddagen var ju perfekt för det låga ljuset genom träden var helt fantastiskt.

Hälsokost för själen att stå och beskåda dessa bambuträd. Eller är det ett gräs…? Hur var det nu? Okej, snabb googling: det är ett gräs. Men grässkog kan man väl då säga?

Återigen kontrasterna stad. Bara några minuter med t-banan och man är tillbaka till nutid och verkligheten. Och vår älskade son; han som är så lång och ståtlig vilket här blir så tydligt.

Innan dagen var slut gav vi oss två sista upplevelser. Två stycken väldigt motsatta de två tidigare under dagen.

Nämligen besök i Pokemon- och Nintendobutikerna. I Kyoto har faktiskt Nintendo sitt högkvarter och i butiken söljs saker som inte finns någon annanstans på jorden.

Sen fick det vara nog, nu åkte vi hem och i vårt närmsta Familymart köpte vi med mat och njöt av en lugn middag och kväll hemma.

Med 22 000 steg tagna var det inte svårt att somna den kvällen…

Shinkansen, Kyoto & lugnet

Japan Bloggdagbok

Om man tar sig så långt som till Japan ska man verkligen ta sig tiden och möjligheten att se mycket av landet. Vi hade gärna stannat riktigt länge så vi skulle kunna resa runt massor men begränsade oss till Tokyo och Kyoto och ge dessa städer tid. Och nu var dagen kommen till att ta det världsberömda tåget Shinkansen till Kyoto.

Våra vänner som vi träffade första dagen hade köpt biljetter åt oss och det är två man behöver; själva biljetten och plats. Det finns ingen servering på tåget så med varsin bentolåda köpt på tågstationen var vi redo.

Snabb som blixten och spejsig i sin design. Så läckert att få vara med om detta.

Fort går det och designen på tåget är mer likt ett flygplan och läckert att se landet svischa förbi utanför.

Tillbaka till lunchlådan. Som sagt köpte vi varsin sk bentolåda på stationen och färdigpackad mat kan kännas lite osäkert men här är lådorna av högsta kvalitet. Sett läckrare take away-sushi?

Och där kom den då – Fuji. Efter ca 40 minuter på höger sida tornar sig ett av världens vackraste berg upp sig. Så klart hade vi velat ha en klarblå himmel bakom för en mer fotogenique modell men så otroligt glad att av fick en skymt av berget.

Framme i Kyoto och med kartappar letade vi oss till vårt lilla hus som maken bokat på Airbnb. av bilderna hade vi sett att det var ”väldigt japanskt” och det var det vi önskade få uppleva. Hur japanskt var det då?

Jo det var som en japansk dröm med pappväggar, lågt i tak och ett liv på golvet. Alldeles alldeles underbart.

Som svensk är jag inte ovan vid att ta av mig skorna vid dörren men kanske det här med att det är en nivåskillnad från det lilla hallgolvet där skorna ska parkeras och att golven i övrigt är så sköra här var det bastmattor överallt förutom i köket.

Jag rullade ut madrasser på golvet fast jag tror att det är menat att endast göra det vid läggdags.

Lite som att vara i en miniatyrvärld för oss långskånkar. vet inte hur många gånger jag slog i huvudet på olika ställen första timmen. Och det här med att sitta på golv – jag måste gå nån form av stretchkurs… De möbler som fanns var extremt låga.

Men i vårt hus ska vi ju inte vara mer än sova i princip så nu ut i Kyoto!

Tokyo och Kyoto har många olikheter trots att de delar samma bokstäver. Här är det ett helt annat tempo och ljudbilden är så stilla och tyst. Innan vår resa hit hade jag läst hur staden tagit tag i turismen och det kändes lite jobbigt. Vi har blivit många som just reser hit och staden har blivit lite överrumplad av intresset och då det är en stad med historia, andlighet, geishor och kultur så tål den inte vad som helst. Helt rimligt att då kräva av oss som besöker att vi ska sköta oss.

En stor liten stad. Så skulle jag förklara Kyoto.

Samma utbud som i Tokyo men i ett tystare och lugnare tempo samt lägre byggnader.

Det är återigen så intressant att se bevis på kontrasternas land. Högteknologisk som bara den med internationell export av all modern teknik medan ledningarna går som trassel i luften som om det var tidigt 1900-tal.

Vad är det det första Lythar gör när de besöker en plats? Äter!

Sådana här bröd-deg-bollar mochi eller mitarashi dango som är sega degbollar med söt sojasås måste testas.

Första målet var att gå till Gion som är en historisk plats, kvarter som är sagolikt vackra. Kallas även för Geishakvarteren. ”Men det är ju en godis!” sa lillebror och förstod inte vad jag menade med geisha. Roligt hur man har olika förförståelse.

Stanna upp och titta på detta. En tall växer upp ur huset. Nån mer än jag som vill in och kolla hur det ser ut där inne??? Jag som förbannar våra tallar där hemma för alla kottar och barr ska nog omvärdera dem och bara se skönheten.

Som jag skrev så är Tokyo i ett konstant ljud. Varje gathörn låter, lastbilar med reklam spelar melodier, butiker har egna jinglar och allt folk. Här i Kyoto är det som om nån tagit bort ljudfilen och lämnat tystnaden kvar.

Kan inte sluta titta på detta makalöst vackra. Också livrädd för att göra fel. Påminner mig om den där affischen med regler. Vad får man fotografera och inte?

Som när jag möter en livs levande gesiha så väntar jag tills hon passerat mig för att ta bild. Men på min bild, som jag nu beskurit, står det mängder av turister och fotograferar henne framifrån. Du får lita på mig att hon var det vackraste man kan skåda. Affischen på väggen bredvid ger en hint. Hennes hår var som ett konstverk och oklanderligt perfekt. Hon fullkomligt lös av skönhet och stillhet. Imponerande att hålla sig så ståtlig, se bara på den vitmålade nacken. Man anar två små vikar under hårfästet där man ser hennes naturliga hud.

”Men vad gör en geisha?” frågade barnen. Utan att veta riktigt tar jag nätet till hjälp. Så, då vet vi – det är kvinnliga underhållare av musik, dans och konversation till betalande stamkunder men absolut inget kroppsligt.

Sakura – japanska för körsbärsblomningen var över men det fanns lite kvar här och var. Kan bara an hur det ser ut när det är på riktigt.

Vi blev snabbt varse att otroligt många var klädda i kimonos med alla traditionella detaljer som skor och vackra frisyrer. Det finns uthyrningsbutiker precis överallt. Man kan gå in och få hyra ett helt kit och få hjälp med smink och hår. Så många västerlänningar ”lajvade” bredvid japaner som för dagen valt traditionell klädsel, både kvinnor och män. Först så stannade jag upp och häpnade över vackra kläderna men sedan förstod jag att här i Kyoto går så många klädda så här utan någon större anledning. Som jag skulle ha på mig min vackra folkdräkt om jag skulle ta en promenad i stan tex.

Jag skulle inte känna mig bekväm alls i en sådan utstyrsel. Det blir som att klä ut mig och på något sätt inte ge vördnad åt den fina tradition som sitter i kläderna men det är nog bara jag. Kör min turiststil jag ha ha.

Måste vara världens sötaste postkontor!

En bred och lågvattnad flod delar staden. Något som ger en ytterligare skönhet till staden.

Här på andra sidan är det lika vackert men lite mer bizzy. Restauranger och butiker om vartannat.

Körsbärsträdens rosa blomblad landat i kanalen.

Här hittade vi Nishiki Market som är en helt fantastisk matmarknad men vi tog bara en liten kik för den förtjänar en halvdag faktiskt. Den återvänder vi till och då den stänger 18.00 prick så kunde vi ändå inte njuta av allt gott som finns här.

Vi hade en middagsbokning som vi nu skulle leta upp. Och jag har inte namnet kvar på den men så är det tyvärr… minnet kort men bilder består ha ha.

Minmalt ställe ner i en källare. Men maten var stor i smaken. Som alla måltider vi haft hittills.

En av rätterna var en soppa med olika saker från denna låda i. Doftade helt fantastiskt.

Den här gurksalladen hette Beroendeframkallande gurka på menyn. Och ja, jag förstår det. De svartgrå små strimlorna här var saltad tång och helt otroligt salt. Ihop med syrlig sesamgurka… Hallå i lådan! Hur kan gurka vara så god???

Det var endast en kvinna som roddade hela restaurangen och skulle både ta beställningar, hälla upp dryck, laga all maten och servera den så det var ett lugnt tempo med väntan mellan rätterna. Då gäller det att nyttja tiden och roa barn som kanske inte är kända för sitt tålamod. Då tar jag till mina knep, som att rita vik-gubbe.

Små rätter kom när de var klara, inga hela rätter utan plock att dela på. Silky tofu har blivit min besatthet. Och alla former av dumplings.

Den fötsta av många vikgubbar.

Så vacker etikett. Och ja, ölet var gott.

Man kan också hänga gubbe, ha ha. Och spela frågespel på telefonen. Då får ett restaurangbesök ta all tid det den vill.

Mycket Kyoto hann vi med vid vårt första möte. Och det skulle bara bli ännu bättre.

Tempeltårar, running sushi & Korea town

Japan Bloggdagbok

NU! Nu har jag uppkoppling igen och ska komma ikapp med uppdateringar från vår resa. Svårt att liksom vara i nuet samtidigt som jag vid dokumentera… Hur som helst: Alltid roligt när man är på resa när man väldigt snabbt börjar hitta sin kompass. Var man bor, var matbutiker finns, var bussen går ifrån, vilka ljud man hör. Att börja känna sig ”hemma” fast man bara är på besöks en kort stund. Och intressant hur snabbt det gick att känna detta ”hemma” i en så stor stad som Tokyo. Som att köpa sin frukost i närbutiken för första och på nåt sätt tycka att man gjort det hundratals gånger.

Vårt minimala kök med den frukost vi valde. Här kommer en sådan där upptäckt: löskokta ägg säljs antingen en och en eller om två i små kartonger. Och äggen är salta! Hur sjutton de lyckats med det fattar jag inte.

Trångt som sjutton, syns inte här men sönerna delade rummet som också är köket. Sängarna står mot diskbänken så man kunde stå en person vid diskbänken, backar du ett steg sätter du dig i sängen. Men vi valde ett litet boende för närheten till stan och priset. Här ska vi ju ändå inte vara. Vi ska äta och gå ut!

Vår närmaste park Yoyogi och tempel var Meiji och gårdagens väder satte stopp för parkbeök då men den här dagen var perfekt. Försommarvarmt, perfekt att gå i park och tempel.

Så vackert vart man än vänder blicken. Att skapa en japansk trädgård-ish hemma är en tanke som växer hos mig.

Innan man får kliva in i tempelområdet ska man tvätta händerna, skölja munnen och tvätta händerna igen. Och hålla låg volym.

Den fine äldre mannen som med långsamma men mycket medvetna svep med den enormt långa kvasten fick bort löven. Det är något med japaner, uniformer och stoltheten över sitt jobb oavsett hur stort eller litet. Överallt möter vi personal som i vår värld skulle klassas som lågstatus jobb men här tas de på fullaste allvar. Som en man i den finaste uniformen och kritvita handskar på tunnelbaneperrongen står och signalerar till föraren att det är klart att stänga dörrarna. Inget högstatusjobb men han utför allt med precision, stolthet och med upprepande ritual. Det imponerar på mig.

De här blixtformade pappersvimplarna ser jag på flera platser i Tokyo. Vet inget om dem, om de har någon religös symbol eller så men jag kan inte låta bli att tänka på Pikachu som har en sådan form på svans… Hänger det ihop?

Jag vet inte vad som skedde men när jag klev fram till templet så blev jag så berörd. Inga bilder fick tas inne i templet och tystnad rådde. En skylt sa att man så klappa i händerna två gånger, buga och klappa en gång till. När jag gjorde det började tårarna trilla tunga på mina kinder. Det var mäktigt, så många känslor som bubblade upp.

Under trädet hade vi alla möjlighet att skriva ner våra önskningar på papper eller träbricka. När jag läser vad andra önskat återkommer lycka, hälsa, kärlek, familj på dem. Det slår mig när någon verkligen önskar något så är det mer av detta än en större tv, en tredje bil eller nytt matbord. Det tåls att tänka på…

Som en fortunecookie fast i stort plockepinn. Ca 30 cm höga träcylindrar med ett litet hål där man kunde få ut en sticka stod på ett bord. På den stick man slumpmässigt fick ut stod en siffra. bakom cylindrarna fanns fack med massa siffror på. I det fack ens siffra var fick man ta en lapp och det var dagens ord och motto kan man kanske säga.

Jämte templet ligger som sagt en stor park och vädret bjöd på en tur där. Dammar, planteringar, blommor och naturliga källor som sägs ha krafter. Väldigt japanskt vackert och lite mystiskt.

Jag blev väldigt förtjust i denna mini-rododendron som är mer som ett buskträd. Aldrig sett innan.

Vackert vart man än tittar och går. Vi kom till Japan precis när körsbärsblomningen börjat avta, några finns kvar men då i en annan senare sort. Det som dock blommade kraftigt var då rododendron.

Sakeproducenter offrar stora tunnor sake till templet varje år för ett fat sake. Det blir en redig vägg det. Och en vacker sådan.

Med en vacker väg genom den gröna skogen sa vi nu hej då till det andliga och vidare ut i den kommers och myller som är parallellt i denna fantastiska stad.

Sushi på band! Det är bara ett måste i Tokyo och när man är i Japan så är sushi något helt annat än den vi får här hemma. Visst, vi har helt fantastisk fisk här men det är något med handlaget, varianterna och det viktigaste: riset. Jisses vilket ris.

Vi åt på mattorget högst upp i varuhuset Parco som är ett lite lyxigare varuhus med många kända varumärken.

Via en iPad som var kopplad till just vårt bord beställer vi det vi önskar och vips kommer det leverans till vårt bord med små fat av nyfixade sushi. Som magi.

Ja jösses vad bortskämd man blir av kvaliteten på maten här i Japan. Och om man jämför med priserna där hemma är det som natt och dag. Här är det bara bråkdelen av vad du köper på din lilla på-hörnet-sushi.

Top of the world. Ja man mår som en prinsessa här.

Ett områden maken ville se var Golden Gai som är ett område av trånga små och korta gränder fullproppade med barer. När vi var där var de stängda men vi kunde se hur det här kvällstid är värsta partygatorna. Inget för en barnfamilj ha ha.

Varje bar hade väl plats för max 8 gäster så jag gissar att man tar ett glas och sedan trillar vidare. En annan resa får vi prova det…

Vidare promenad så kom vi till de stora höga husen och nöjespalatsen som den stora biografen. Och ser du vem som tittar fram där uppe…

”You are just in time, at 6 o’clock Godzilla will roar, shoot fire and light up!” sa en man när jag fotograferade. Vi kom fram typ kvart I så vi stannade och väntade på full effekt. Okej, kanske inte att det var fullt spektakel med eldkastare eller så men ja, det kom rök ur munnen ihop med strålkastare inne i munnen. Men kul att dela stunden med alla där på torget.

Som många stora städer har även Tokyo områden som är lite mer lokala som ett eget Korea Town. Det ville vi int missa och maken letade upp en restaurang. Ett tips är att göra det på sidan Tabelog som gör det enkelt och smidigt för besökare.

Om det är lätt att boka är det svårare att hitta. Som så ofta ligger restauranger inte i gatuplan som vi är varan vid utan kan vara flera trappor upp eller i en källare och dela lokal och hus med andra restauranger. Vi snurrade runt Hanna Haza i säkert 10 minuter utan att hitta fast vi var exakt där vi skulle.

Men väl på plats satt vi länge och väl och njöt helt fantastisk mat. Koreansk råbiff är bland det godaste som finns tex.

I en försommarvarm natt gick vi hem. Vi bor nära Tokyos stadshus som känns igen på de två tornen som blir blå när mörkret faller. Bra fyr att ta sikte på i denna gigantiska stad.