Det här har jag fått höra när jag postat/bloggat om familjens olika tågluffar (Venedig, Salzburg, Lyon, Paris & Berlin) och våra tre båtluffar i Cykladerna.
De (alltid män faktiskt) som kommit med dessa upprop har ju rätt måste jag erkänna. För vi har ju inte luffat. Inte som det var förr…
När vi fem åkt tåg genom Europa och tagit båt i Grekland har vi bokat alla resor och boenden i förväg så det har varit ytterst välplanerade resor.
Vid 20-something var absolut inget bokat. Då luffade vi runt på riktigt: kom till en hamn, kollade vilken båt som gick, hoppade på och hoppades på boende vid nästa ö. Det hände att jag sov på golvet i en snäll familjs vardagsrum och blev väckt av söt grekisk fyraåring. Funkar mindre bra som 50+ och med tre egna barn nu om man så säger…
Om du tar, säg tåg till Köpenhamn med byte i Malmö så säger du inte att du luffar. Men om du tar tåg till annan Europeisk storstad blir det ändå lätt att man säger luffa. Fast du tar ju tåget som om du flög. Du flygluffar inte, och inte heller billuffar. Du reser till London, Paris, Barcelona oavsett färdmedel.
Vi har tagit tåg med interrailkort (med förbokade resor) och med det känts som tågluff. Ska jag säga att jag ”interrailat”? På engelska heter båtluff islandshopping – öhoppat låter inget bra… Här kommer jag inte vidare. Förslag?
Jag kanske inte är en luffare i rätta bemärkelsen längre men vill absolut vara en rundresare. Det är mitt bästa sätt att resa. Nya miljöer, nya upplevelser hela tiden som förlänger våra resor. Förra sommaren blev det 7 europeiska länder med bilen. Fler minnen, mer av allt. Passar inte alla men absolut mig.
Nu är vi på rundresa i Sverige, akt två på semestern blir från östkust till västkust. Den slimmade kappsäcken och sova på extrasängar ger känsla av luff. Den moderna elbilen gör det inte…
Bild från vår första båtluff som familj 2017.
Och nu 2024.
På tågluff 2019. Så många minnen och upplevelser vi fått. Ovärderliga allihop. Oavsett vad man kallar resandet 😅
