Igår fredag hade jag och Maria/Husligheter årets första kulturfredag och detta var ju tredje gången vi hade vår kulturfredag så då kan vi väl säga att vi på riktigt skapat en tradition? Tidigare besök på Millesgården och i Carl Eldhs ateljé.
Dagens besök skulle bli vårsalongen på Liljevalchs. Så spänd på detta då jag inte ens kan minnas vilket år jag senast kom till vårsalongen. Ett gäng barn verkar ha kommit emellan, så att säga…
Tog tunnelbanan till T-centralen – inte Stockholms vackraste plats men blomhavet utanför Åhlens piggar upp även den gråaste miljön.
Höll mig från att köpa på mig några ögonvitaminer för nu skulle jag ju insupa kultur.
Promenerade Hamngatan ner för att möta Maria utanför Dramaten. En iskall första mars men så vacker.
Och vacker det är just precis vad Dramaten är. En gång åkte jag förbi i en buss med en vän och en 5-årig varpå killen sa: Där bodde nog gud förut. Så fint sagt. Undrar bara vad han menar att gud skulle bo nu…
Tog en promenad längs med Strandvägen till Djurgården. Och att ta ett möte medan man promenerar är väldigt bra. Walk and talk heter det inom finansvärlden.
Väl framme och i kön kunde vi konstatera att vi sänkte medelåldern med flera tiotal år. Pensionerade passionerade kulturtanter i rader och så vi frilansare.
Liljevalchs genomgår nu en renovering och utbyggnad. Ska bli spännande att se de nya delarna senare.
Det första konstverk som fick mig att tappa hakan var denna borderade (JA, den är helt broderad) tavla med talet pi. Ja, du vet 3,14 osv. Alltså wow – vilket jobb!!!
Och nu var det ett tag sedan jag var på en vårutställning men det som slog mig var att hantverket verkligen fick ta plats. Intarsia, brodyr, skulptur och så många olika målartekniker.
Det verk som flest samlades runt var denna helt fantastiska Zorninspirerade tavla. En mullig gubbe i grönskan.
Det går ju inte att bara älska denna??? Undrar vad damerna ska göra med sina bilder…?
Denna pjäs föll jag för. En Billybokhylla där alla böckerna ställts i bokstavsordning men vänts bakfram. Varför jag gillar den är för att jag skrattar lite inombords. I inredningsreportage och säljannonser har bokhyllor just sett ut så här för att göra bilderna lugnare, mer tilltalande. Helt omöjligt att ha verkliga livet men på bild är det ju snyggt.
17 000 små träbitar. Lika många asylsökande ensamkommande som ska utvisas till Afghanistan, tillbaka till kriget. Så mäktigt och smärtsamt konstverk.
Vid första ögonkastet ser det ut som kinesiska vaser men titta närmare på motiven.
Denna blev jag helt överlycklig i när jag såg den. Den är liksom sydd i luften – svårt att förstå hur. Flertalet tavlor i en serie brodyrer med de samiska kläderna och kulturen i fokus. Vackert så jag smäller av.
Taverna Brillo har fått sätta upp ett pop-up café i stora salen.
Brillo kan sina bakverk.
Och sin vegetariska sallad. Denna var så himla god. MEN! Varför ha plastglas och bestick??? Blir alltid så nedstämd när jag ser plast på medvetna krogar och caféer. Ja, det är en pop-up men ändå. Stora plastpåsar runt om i den vackra salen fylls med massa plastglas och bestick. Känns inte bra.
Något som dock kändes mer än bra var den stora dos av inspiration och intryck jag fick med mig.
Tillbaka hem och tog fel t-bana så jag blev stående i solen på perrongen. Sämre stund kan man ha det. Kanske fick med mig en fräken i alla fall.
Nu har jag inte råd att köpa något av verken på utställningen men två kort av favoriterna är precis vad jag ville ha. Dessa ska jag faktiskt rama in i små ramar och vips så har jag ju fått två små konstverk. Det är ju toppen.
