Jag älskar hur allt skiftar, att jag kan få vara barnslig och leka med barnen samtidigt var ytterst vuxen på jobbmöten, hur jag älskar att vara i naturen, bli skitig om händerna och sen svida om för att sitta snyggt sminkad, högklackat och sippa på en drink i en chic bar. Kontraster precis som den bästa blandningen i godispåsen.
Det här var en kväll kontrasterna var så tydliga och jag bara älskar det. Och så tacksam att jag har ett sådant sinne som vill uppleva allt, att jag bor i en stad som erbjuder just detta också.
När min väninna ska uppträda med sin hårdrockskör på Pub Anchor vill jag så klart vara där och lyssna. Och blir fnissig av minnena från detta ställe. En riktigt legendarisk pub där jag på väldigt valpiga ben tog mina första kliv in i Stockholms vuxna värld. Att ”gå på krogen, hänga i en bar” var väldigt främmande och stort och då på tidigt 90-tal var Anchor ett av de få vattenhålen som gällde. Minns hur det enda jag tyckte var lockande i alkoholväg var cider, strongbow. Jisses vad det känns som en helt annan tidsålder, vilket det iofs ju är.
Hur som helst, lång utläggning om detta men dit skulle jag och vår gemensamma väninna. Fast först äta middag och då bokade jag bord på Brasserie Balzac. Ännu en Parisisk liten pärla i Stockholm jag ätit på senaste tiden. Tidigare ”Parisresor” HÄR, HÄR och HÄR.
Om jag ska lägga golv nån gång i mosaik känner jag starkt att jag vill skriva in mitt namn i det!
Jag älskar hur man färdas till Paris genom att gå på restauranger och hur inredarna jobbat fram den äkta känslan. Men! Det är också lite knas när man vet att det just är framjobbad inredning. Minns du Cartier Bouillon jag besökt HÄR och HÄR – där inredningen är i original. Jag blir lite tudelad över att skapa en inredning som ska se gammal ut men är ny. Ja du fattar nog vad jag är ute efter.
Oavsett ny eller gammal – maten är underbar.
Och spegeln är patinerat fläckig! Så det är alltså inte jag som spillt en massa på mig, ha ha.
En tre-i-ett med espressomartini: drink och kaffe på maten samt dessert.
Sedan var det då promenad ner för Odengatan och bort på Sveavägen till Pub Anchor för att lyssna på…
… vår kära väninna och Hårdrockskören.
Jag är ingen hårdrockare, det ska absolut erkännas men jag går igång på entusiasmen och den enorma kärleken till musiken. Allt med körsång är ju så underbart. Jag kan inte sjunga fast ”alla kan ju sjunga” som det heter och i kör skulle det vara kul Att liksom gömma sig bland alla röster och låta de positiva energierna släppas lös.
Ytterst icke-rock’n’roll så cyklade jag hem strax efter 21 och landade hemma med familjen i villaförorten. Återigen kontraster!
