Ja men då var det ju vår bröllopsdag i lördags. Inte mycket vettigt fotograferat från kvällen kanske för att göra ett snyggt blogginlägg men med några bilder jag tog till mitt Instagram har jag lagt över även här. Att minnas för minnesvärd blev vår dag minsann. Minnesvärd på det där sättet att det blev en väldigt ovanlig kväll men väldigt trevlig och överraskande.
Vi funderade på hur man gör nu för tiden med att gå ut. Restaurangerna blir överlyckliga om det kommer gäster samtidigt som man som gäst måste göra mycket rätt. Och snabbt ska det gå för kl 20.00 är det Askungens droska som kommer och portarna stängs. Bil till stan, in på restaurang Wedholms fisk som fått godkänt på sin coronahantering och sedan bil hem. Det är nästan som när man bodde hemma hos föräldrarna och skulle vara hemma vissa klockslag. Nu är det dock inte föräldrarna som sätter regler utan FHM. Jag lyssnar och lär, både då och nu!
Hur som helst; smink och högklackat blev det i alla fall. Här står jag i tvättstugan innan avfärd och barnvakten var på ingång.
Vi landade mjukt hos Wedholms fisk och blev fint mottagna av chefen – Nisse Molinder. Vid ett vackert bord blev vi kungligt omhändertagna. Jösses vad härligt det är att gå på restaurang. Glömt bort hur lyxigt, härligt och gott det är. Och välkomstdrinken var handsprit i handen.
Alla de bestick (verktyg) en fiskrestaurang har att uppbringa. Verkar lovande!
Jag älskar den här avskalade men ändå ombonade stilen. Som franskt-svenskt på något vis. Jag har redan anammat låg-mässingsljusstake-i-stormglas här hemma. Så sjukt snyggt i all sin enkelhet.
Och så kom då det som är det bästa jag vet: skaldjurstallrik! Efter en sommar på västkusten har jag verkligen blivit helt galen i skaldjur. Och dessa var inte vilka som helst utan de här ostronen tex är hanterade som om det var guld. Dykare plockar en viss sorts vilda ostron på västkusten, lägger dem i burar i strömt friskt vatten och så får de växa där och med det få den allra godaste och renaste smaken. Hanterade för hand under lång tid. Sånt jag inte visste fanns.
Jag och maken ger inte varandra presenter utan ett riktigt härligt restaurangbesök brukar vara gåvan vi ger oss själva. Den bästa gåvan om jag får säga.
Nästan som om hela restaurangen var chambre separee för mig och maken.
Det som slog mig genom hela måltiden var hur avskalad maten var och det är en stolthet och trygghet i råvarorna. När rödingen är av bästa kvalitet behöver den inte gömmas bakom krångliga tillbehör, vattenkrasse, crossover eller piff. Här är det äkta och ärlig mat. Värd att vara ”naken” så att säga.
Som här är det äppelkaka med hasselnötter samt flamberade äpplen med macadamianglass.
Jag hade dagen till ära min morgongåva från maken på mig. Jag har inte mycket smycken, jag har ju inte ens hål i öronen, och detta halsband är egentligen allt jag behöver för det betyder mest.
Jag fick halskedja med tre stenar dagen efter bröllopet; en sten för mig, en för maken och den tredje för vår lille son. Efter bara 9 månader (!) kom det en till sten för dottern. Och ytterligare tre år senare en tredje sten för lillkillen. Som sagt, det finaste jag har!
Sedan var det dags att säga hej då och god natt. Fast god natt sa vi inte för klockan var ju bara 20.00. Men så är det.
Innan vi tog bilen hem gick vi förbi Konstnärshuset där vi hade vår bröllopsfest efter vigseln på Berns, som ligger runt kvarteret. Då det var nästan lika mycket snö som den dagen för 11 år sedan var det många fina minnen som enkelt kom till liv.
Väldigt glada och lyckliga for vi hem i bil genom stan. En tom stad. Hem till tre busiga troll som bara börjat sin kväll. Väl hemma blev det raggsockemys. Omväxling förnöjer.
