Då var dagen här då vi skulle gå på Tivoli. Jag skojar inte nu när jag säger att barnen, främst äldste sonen, har pratat, planerat och drömt om detta besök i månader. Ju närmare dagen vi kommit har det eskalerat till att nästan bli till en besatthet. Jag bävade inför hur det skulle sluta i antiklimax om nu inte drömmarna skulle uppfyllas. Men man kan lita på Tivoli – det är vinst varje gång.
Vi har varit här för längesedan på sommaren med det var innan mina blogg-dagar så det finns bara vinterbesök här i mitt arkiv och i mitt hjärnkontor så det var kul att återse detta magiska ställe i sommarskrud.
Då som sagt barnen har planerat, googlat och undersökt besöket noga så var det inget snack om att det bästa är att skaffa åkband. Om man bara tar enstaka biljetter går man redan back vid tredje åket.
Nu är det inte bara åkattraktionerna som lockar mig utan miljön. Tycker Tivoli är den mysigaste parken jag varit i och njuter bara av att få gå runt och se på allt fint och inspireras så av detaljerna.
Men ingen väntan här, se finheter får jag se sen – nu ska det åkas berg-och-dalbana!
Jag är inte så mycket för de där grejerna som testar ens gränser vad det gäller hastighet och höjd. Ju äldre jag blir desto mindre pallar jag. Men berg-och-dalbanor bara älskar jag. Speciellt denna! En riktig klassiker och alldeles lagom hög.
Okej, vi sa att vi skulle vara vid Tivoli vid 13 – vi ligger före schemat för nu redan är vi startklara vid banan. Nu kör vi!
Denna bjuder jag på… Visst ser jag överlycklig ut???
Prisar mig själv med nypoppade popcorn i gullig burk.
Sen har vi ju alla spel, lotterier och utmaningar. Det blev det inte så många av denna gång – måste ta en femkamp nästa resa. Men Galoppen är ju ett måste. Sjukt dålig var jag dock.
Nu får jag njuta av det fina lite. Så vackra detaljer överallt och färgerna inspirerar.
Karamellernas Rolls-Royce: bolcher. Goda och så vackra, som små ädelstenar.
När man går på nöjespark med ett ålderspann på 7-51 får man verkligen jobba på att alla ska få sin bit av kakan. Alla vill eller får inte åka snabbt, högt och läskigt. Då får man ge varandra lite tid och stödåka med några. Men när man har hela dagen på sig så blir det ingen uppoffring att åka småflyg med småkusin.
Radiobilarna är också ett måste. Det är så fint att se alla som åker när man står i kön för exakt alla har ett gigantiskt leende från öra till öra. Går icke att vara sur här.
Jag jobbade på Gröna Lund under gymnasiet och det var verkligen ett drömjobb. 99,5% glada gäster varje dag. Och jag fick massa fina minnen där. Nu stod jag i lotteri- och snurrhjulstånd så det var inte ett så krävande eller avancerat jobb men det lärde mig verkligen att vara serviceminded. Alla ska mötas av ett leende. Och som sagt; lätt gjort när gästerna är så glada de med.
Given lunch!
Sagoresan i koffertar är så fin. Alla HC Andersens sagor ambitiöst presenterade under en åktur. Men oj vad komprimerat det blir – svårt att hänga med vilken saga som börjar och vilken som slutar. Men det kan man skita i, utan bara njuta av allt det fina och istället gissa sig till vilken saga de olika figurerna hör till; Prinsessan på ärten, Kejsarens nya kläder, Fula ankungen, Isdrottningen, Lilla sjöjungfrun osv.
Han har en skön slapp stil min lille son…
Och där var det slut på det lugna. Nu skulle det åkas högt, snabbt och runt. Jag tog ett varv i Monsunen (som flygande mattan) och det satte stopp för vidare äventyr för mig. Jisses vad åksjuk jag blir numer alltså. Men övriga körde på högt upp i Fatamorgna och…
Det här helvetespåhittet.
Och för att inte tala om Tik-Tak. Upp, ner, runt och helt galet snabbt. Nej tack.
Kände mig helt plötsligt mer lockad av att ta en liten tur i denna, ha ha.
Middag på Grøften
Jag har bara ett krav på mina Tivolibesök och det är att middagen sak intas på Grøften (Gruvan) av den enkla anledningen att det är den bästa restaurangen här enligt mig.
Och sen så är det så himla fint med sina lyktor, flaggor och stora fönster både mot parken och i taket.
Finaste lilla porslinet. När man beställer, som vi alltid gör, smörrebrödsmenyn får man två tallrikar för maten kommer på platåfat i två omgångar.
Och en anledning till: detta är ett familjeställe och barnen får alltid första och största fokus. Egna menyer, pennor och ritpapper.
Första serveringen: panerad rödspätta med remoulad, räkor och currysill.
Och så gör man sina egna mackor på råg- eller vitt bröd.
Servering två: Kycklingröra med bacon, gravad lax med sås, frikadeller med inlagd gurka, brie med picklade grönsaker och så då kvällens viktigaste: fläskstek med rödkål. Ja, den som jag visade recept på HÄR om dagen.
Mätta och lyckliga som få trillade vi ut från restaurangen för nu skulle det åkas ännu mer.
Solen var på väg ner, himlen hade blivit molnfri, vinden hade mojnat och tempen lite varmare. En fantastisk kväll stod framför oss.
Upp i Bergbanan igen på en gång.
Så där ja! Så ska det se ut!
Det är när mörkret sänker sig som Tivoli är som alla bästa. Det märks tydligt att jag inte varit där på sommaren på länge för jag är ju van vid vintern där det är mörkt redan på eftermiddagen. Nu gällde det att njuta innan parken stänger. Allt vi ville åka, göra och åka om ska hinnas.
Vackert överallt!
Just det, efterrätt hade vi inte tagit. Yngste Lyth valde sockervadd, eller himmelsky som jag såg att det hette också. Fint namn.
Så vackert så jag smäller av. Himlens magiska blå färg – helt perfekt!
Den här lilla sjön med sina båtar och Rådhustornet över är en så vacker vy. Runt om mig stänger allt, nästan bara jag i denna del och nöjesparken har nu en helt annan skepnad.
Här tog vi våra sista åk. Jag och sönerna åkte varv på varv. Jag lärde mig att hålla blicken helt still på en gunga framför mig och med det blev jag inte åksjuk alls. Wow! Plötsligt händer det. Synd bara att jag lärde mig detta 21.55 och allt nu var stängt. Måste tillbaka alltså.
Nimb, vackra vackra Nimb. Här hade vi en helt fantastisk avslutning på ett av våra vinterbesök. Storebror minns den varma chokladen framför stora brasan. Jag minns mest hur två av tre mycket lyckliga barn somnande där i soffan på övervåningen, vid brasan, med barpianistens sköna klink. Mysigaste stunden här, det håller jag med om. Åh, nu fick jag (förlåt) lite vinterlängt…
Tack Tivoli för en helt perfekt dag. Du gjorde mig inte besviken, tvärtom överlycklig. Och tack kära familj för underbart humör hela vägen. Imponerad av oss alla.
