Äntligen Folegandros! Ja så kändes det när vi närmade oss land. (Resan dit skrev jag om HÄR) En ö jag nu besöker för tredje gången men har ofta i mitt huvud som en plats jag mår 100% bra på. Du har säkert också sådana platser, där liksom allt faller på plats. 

Första gången jag var här var på en båtluff med min man (då pojkvän sedan ett år) 2000 och andra gången 2018 med alla barnen. Det var stor skillnad på staden med 18 år mellan så klart så jag var nyfiken på utvecklingen nu, 6 år senare. Då, för 24 år sedan, var detta en helt orörd liten by med tre restauranger och en ouzeria.

Vi blev hämtade i hamnen med bil av det hotell vi bokat, Polikandia. Hamnstaden är liten, knappt en stad, för det är uppe på ön som huvudorten ligger. Och den är vanskligt men vackert placerad precis på bergskanten. Som sin granne på Santorini. 

Vi tog oss till rummen för att snabbt packa upp, ett snabbt dopp i den mycket efterlängtade poolen och gå ner på stan. Eller alltså, gå runt knuten från hotellet. Maken behövde jobba så vi 4 tog på oss uppdraget att fixa balkongsnacks. Detta är en mycket viktig del i vårt resande: efter dagen och innan kvällen sitta på en balkong/terass och njuta av något gott, lyssna på spellista vi alla 5 gjort för resan och spela spel. Helig stund. 

Nu var vår balkong otroligt liten men finns det hjärterum…

20:43 går solen ned. Det är tydligen inte som hemma i Sverige att tiden ändras mycket dag för dag utan denna solnedgångstid är given. Så den förhåller vi oss till. Den ger när vi går ut på stan för middag.

Stan ligger högt upp på klippan, på kanten till den mest fantastiska solnedgången men till skillnad från kändis-ön Santorini så vetter inte hus och gator mot havet här. Tvärt om, staden är en stor fasad mot havet som skydd från vinden. Men vid torget där staden börjar finns en låg mur med öppen vy. Där har det byggts som en teatertrappa att sitta och njuta av skådespelet när himlen skiftar färg och solen försvinner bakom grannön. 

Av trygghet, nostalgi eller för att det var skoj vet jag inte men vi gick till den restaurang vi hade starkast minnen från från förra gången. 

Men det var stor konkurrens för oh my vad stan har växt. Vi fick reda på att det nu fanns 24 restauranger. Förra gången 12 och vid vårt första besök hit år 2000 var det 4 st. Växtvärk? Kanske men de har ändå lyckats behålla den unika känslan så jag tar tacksamt emot utbudet.

Vår lille kille är inte pigg på grönsaker. Det vägrar han nästan att äta men är inte alls rädd för rätter man kanske skulle tro var lite utmanande. Han slukar en bläckfisk på två röda till exempel.

Det är ungefär samma känsla som på Antiparos med gränder, torg, bukter och restauranger men mycket mer… äkta. Ja jag vet inte vad jag ska kalla det men här är det inte lika flirtigt turistigt utan mer genuint och litet. Fast för 24 år sedan var det så klart än mindre.

Tack för fint mottagande Folegandros. Vi kommer trivas ihop.

En hel resdag mellan tre öar. Så blir det när man båtluffar, att det liksom blir en paus på sol, bad och läsa bok i skuggan när man ska transportera sig mellan öarna. Det får man lägga in i sin resplan om man ska ge sig ut på luff.

Vi lämnade vårt fina hus med den otroliga utsikten och solnedgångarna och gick mot färjan.

Den söta lilla hamnen var nu full av riktigt liv med fiskegubbarna, ja de var riktigt sköna gubbar, sålde fisk i det lilla ståndet. Jag frågade om jag fick ta bilder och de skojade att det kostade. Jag frågade om de tog kort och då skrattade vi alla. Jag fick mer än gärna kliva in i deras gäng. Jag skämtade om att jag kan be Tom Hanks betala. Alla vet om den store stjärnan som slagit sig ned på ön.

När vi skulle börja vår resa och ta oss till Antiparos från Paros, som är vår start och mål-plats, blåste det så kraftigt så den vanliga färjan var inställd. Nu var havet lugnt igen och den lilla färjan fick bli vårt färdmedel.

Klockan var tidig så den paus som blev mellan färjorna nyttjades väl med frukost i Paros stora hamnstad Parakia.

En reseoutfit – byxdress med vidd så det är luftigt och enkelt.

Här i hamnen var det fullt liv, men på ett annat sätt än med fiskegubbar som skrattade utan avgasig, högtrafik med färjor som kom och gick i ett med följden att massa bilar ska av och på. Flera trafikpoliser med höga visselpipor styrde i det trafikkaos som blir.

Och kaos kan det kännas som även för oss. Med små handskrivna skyltar på vänthallarna hänvisas man i fållor till sin båt. Vissa båtar som går samtidigt kan ha samma destination så det gäller att ha koll men samtidigt är det ett kontrollerat kaos. Allt flyter och alla resenärer hjälps åt.

Plötsligt öppnas grinden till den fålla man står i och vi visas till den del av hamnen, kajen vi ska vänta vid. Bilar och fotgängare samtidigt. Allt går fort. Båten som kommer har fällt ner sina landgångar innan den kommer nära land. Så fort den lagt till åker bilar av, människor promenerar med allt sitt bagage och innan sista ekipaget gått av får vi kliva ombord.

Där inne lämnar man bagage på bildäck på hyllor, ofta med skyltar dit man ska. Följer strömmen till incheckning, biljettkoll och sedan upp på båten.

Varmt så svetten rinner på bildäck men så fort man kliver in i båtens passagerardel är AC’n stark så man nästan fryser.

Hej då Paros, vi ses om ett tag för de sista dagarna på vårt äventyr.

Är det Speedboat, Fastrunner så sitter man på en plats, som på ett tåg. Med stora färjor som Blue Star är det hela havet stormar kan man säga. Sitt var du vill.

Vår resa var med mellanstopp, byte av båt, på Santorini. Den mest kända ön i ögruppen Cykladerna.

Nu är hamnstaden inget bevis på skönheten som finns i huvudorten Thira, som ligger på kanten likt ett örnnäste i den kaldera som Santorini är.

Nu var det skönt molnigt så vi såg inte mycket av staden men vi siktade ju mot vårt örnnäste på Folgandros…

Färjan kom och proceduren med avstigning/påstigning upprepades. Detta är första luffen med digitala biljetter. Allt i telefonen. Tidigare har jag fått gå till biljettkontoren i hamnarna för att hämta ut mina bokningar. Och innan det hoppas på att det fanns biljetter och köpa dem på plats.

Sista färjan till mitt älskade Folegandros. Fortsättning följer.

Och där var vi inne i lunken. Du vet kanske känslan när semestern tagit tag i en på riktigt, när ett mycket inrutat mönster brutits och klockan tappat betydelse. Nu infann sig den känslan här på vår grekiska ö-luff.

Ingen tid att passa, bara en dag att njuta av. Och för att verkligen maxa den känslan och minimera aktivitetskontot bestämde vi för att ta den strand som ligger precis vid vårt hus. De tidigare dagarna har det ju blåst så mycket och vågorna gått höga mot denna vik så ingen har badat där. Men nu, nu är det (nästan för) lugnt och perfekt. 

Efter vår frukost på takterrassen hasade vi till närmsta trädskugga i sanden och parkerade oss för dagen. 

Axlarna ned, lungan stor i sköna andetag och huvudet lite mindre surrande. 

Killarna snorklade längs med klipporna i viken och kom upp med både vackra fynd och tusen saker att berätta.

Våra barn, 15, snart 14 och snart 11, är nu inga man måste passa eller konstant vaka över. Jo, så klart har vi koll på dem i vattnet men du fattar vad jag menar. Det gör att dessa strandtimmar kan faktiskt ge lugn och vila, läsa en bok länge utan att bli avbruten. Det är ju inte längesedan som strand och bad betydde 100% aktivitet, total örnkoll och att ens sitta ner var omöjligt. Måste påminna mig om detta och med det njuta extra mycket och ge mig själv en klapp på axeln. We did it! Vi är ute ur småbarnsåren och skördar frukten med dessa tre alldeles ljuvliga individer!

Utsvävning, förlåt. Men så blir det när tankarna får fritt spelrum.

Hungriga! Packade ihop våra badkadssar och gick in i stan. Till vårt favvisställe vad det gäller gyros. 

Han är klurig den lille: tre gånger fläkt!

Plockade med grekisk iskaffe; frappe och ett gäng bakverk tillbaka till stranden. 

Mer bokläsning, mer snorkling och faktiskt snarkning för jag till och med somnade där i skuggan i sanden. 

Solnedgång på vår terass med Yatzy och starka vindar som torkar allt från stranden.

Kvällens outfit. En klänning jag älskar och älskat länge, som jag känner mig lite som en grekisk gudinna i.

Och underbar dotter lyser starkt hon med.

Mycket populärt att se solnedgången här. Och jag vågar hävda: är du mätt på solnedgångar är du mätt på livet.

Nå, kan du ditt grekiska alfabet???

Jag tyckte det var ovanligt många katter med skadade öron. Och efter att ha sett ett antal så var det allltid det vänstra örat… Med lite efterforskningar så fick jag reda på att de katter med kapat vänster öra är kastrerade. Så var det med det. Det snippas och snoppas lite var stans på de små gosingarna alltså.

Fotbolls-EM. Ständigt detta EM!

Det är sjätte gången jag är på Antiparos och jag har varje gång älskat det. En stad med så mycket att ge med sina gränder och torg.  Mycket har ändrats på så sätt att det verkar ha gått bra för öborna. Allt är lite snyggare, uppfräschat, menyerna mer avancerade och butikernas utbud lyxigare. Ja faktiskt asdyrt men kanske det är svenska kronan mot euron??? Tur då att jag inte behöver nåt… Det är många fler amerikaner på denna resa än vad jag upplevt tidigare. Är det Tom Hanks-effekten? (Han har köpt ett hus på ön)

Hur som helst. En restaurang jag gärna återkommit till varje gång blev kvällens mål, Klemata. Och det blev precis så där genuint, mysigt, glatt, gott och fyllt med saker jag lägger i min minneslåda och kommer vårda ömt.

Årets första ouzo.

kokta rödbetor och mangold med citron samt en helt underbar potatissallad.

Inte kastrerad…

Get långkokt med morot och selleri. Helt otroligt gott.

Att gå på restaurang, har du som följt mig nog märkt, är något jag älskar. Maten så klart men även intrycken man får samt tiden tillsammans. Vi njuter av långa sittningar och här får samtalen ta plats. Och för att just sitta tillsammans länge har vi ofta med spel. Denna gång MIG i min telefon. Jag kom sist men det hör inte hit… vi satt och njöt ihop.

Tack för en dag som egentligen var tom men innehöll allt. 

Den här resan är min 50-års resa som jag ger min familj. Ja så gör vi det – den som fyller år ger till sig själv det man vill ha helt enkelt…

Att båtluffa är bästa sättet att resa bland annat för att när man besöker nya härliga ställen gör att energin på resan hela tiden fylls på. För varje ny ö blir det som en nystart, resan börjar på nytt med nya väderstreck, stränder, solnedgångar, butiker, restauranger, vinklar, katter och stråk. Ja både stort och smått.

Hur som helst – något jag ville ha på denna resa som ändå då var lite av en firar-resa var en lyxig stranddag. Här på Antiparos är det inte lyx som är grejen (fast sedan nyheten om att Tom Hanks köpt hus här så är det lite mer fokus på denna lilla ö) utan det är det enkla livet. Men så klart finns det ställen som tagit stafettpinnen för det lite lyxigare och stranden Soros Beach är ett sådant ställe.

Dit skulle vi denna dag! Men först den första frukosten i vårt nya hem, för några dagar i alla fall.

Vaknade till denna ”tavla”.

Ett mycket litet kök men precis så ska det vara när vi luffar.

Inga lyxigheter men med en helt underbar utsikt mot det blåaste av hav är det höjden av lyx.

Vi promenerade till busstationen och tog lokalbussen. Vinden var fortfarande rejält kraftig så att vänta på bussen i solen var inga problem. Hade det varit vindstilla hade vi trängts inne i busskuren för att få skugga. Farligt det där med lurig vind ändå…

Matchade med en blå outfit… Hade ju helst haft min fina hatt men den hade vinden tagit tag i innan jag ens hunnit ner för trappan från vårt hus.

Vi var på Soros Beach förra gången vi var här och jag har ända sedan dess velat åka tillbaka. Då fick vi sista parasollet så jag bokade faktiskt nu i förväg både solbäddar, parasoll och bord för lunch. Det var tur det för det var helt fullt hörde jag av gäster som kom efter oss, och de fick inte plats för varken solstol eller lunch.

Ingen jättestrand men alldeles underbar och helt perfekta solbäddar med tjocka madrasser. Här skulle vi få en fantastisk dag och jag kunde få känna att det var utöver det vanliga. Att det ingick i mitt 50-årsfirande så att säga.

Njöt av lata timmar med sol och bad. Så till den milda grad att vi glömde bort tiden helt. Lunchbordet var bokat till 14.00 och det var faktiskt först när larmet i telefonen jag förstod vad klockan var. Bästa betyget för en semester – att tappa bort dag och tid.

Hmmm…. undrar om de säljer Gula Änkan…???

En underbar lunch med fantastisk utsikt över det stora blå med fantastisk musik i hötalarna som en dj i ett hörn spelade. Vilket sweet jobb – stå på dagtid och spela skön musik vid Medelhavet.

Har du sett serien White Lotus så kan jag säga att säsong tre utspelade sig framför våra ögon! Jag tänkte på den vackra unga amerikanska kvinnan med den ståtlige maken i raden av parasoll framför oss då hennes förlovningsring var gigantisk. Aldrig tidigare sett en sådan stor diamant och när jag ser henne skälla ut personalen vid lunchen blir jag nyfiken. Vad kan ha hänt som gjort henne så upprörd? Sedan eskalerar allt och hon häller sitt vin över sin make med orden ”f**k this” och stormar ut från serveringen. Hennes make sitter kvar i lugn och ro, beställer stora king prawns (bland det dyraste på menyn) och drinkar och får stöd av personalen. ”She is just in a terrible mood” säger han till servitören. Vi bara gapar och undrar vad som vad som skett. Allt fortsätter sedan i raden framför oss på stranden. ”I won’t take this sh*t any more” säger han varpå hon kastar hans pass och plånbok på honom. Hon stormar återigen i väg och han drar också. Personalen städer deras plats som nu var tom men hon kommer tillbaka med en egen flaska champagne, han kommer med en flaska han med. Vi lämnade dem till sitt öde och jag hoppas de skippar alkoholen och pratar med en terapeut… Men jag kan inte låta bli att känna att jag hamnade i en tv-serie irl.

Tillbaka till vår verklighet…

Som till exempel vad jag njöt av till lunchen. Okej, helt fel land men väldigt mycket semester med dessa droppar. Och har vi nu slutat tänka på pandemin när vi ser denna flaska????

Mycket nöjd, glad och tacksam 50-åring.

Till reatuarnagen finns en lounge eller vad man ska kalla det. I taket svajar helt underbara bast-buketter. Helt fantastiskt ljus och mjukhet det gav. Och skön skugga.

Fortsatte sedan det lata beteendet på stranden tills larmet i telefonen gick igen. Dags att ta bussen tillbaka till hamnen.

Vet inte om det blir mer grekiskt vykort än så här. Om du vill uppleva dessa grekiska vyerna med vita hus, blåa dörrar och fönster och rosa bouganvilla är Antiparos epicentret för det.

Efter en riktigt maffig lunch så var vi inte alls i behov av stor middag. Det blev gott blandat snacks på vår underbara takterass

En vända ner på stan avslutade denna underbara dag. Känns redan som vi varit borta i evigheter fast äventyret har ju bara börjat.