Efter 20 dagar på resa är vi hemma igen. Det är verkligen speciellt att komma hem efter så lång tid och med det ta in alla dofter som man inte känner när man är i det. Alla ljuden man inte hör i vardagen men som nu blir tydliga. Dofter och ljud av hemma.
Och det vi nog hade längtat efter allra mest var våra älskade katter. De hade tagits om hand under hela tiden av hus- och kattvakt så vi visste att de mådde bra och fått rapporter längs vägen men att få krama och gosa igen var efterlängtat.
Vår långa resa må vara över men varken semestern eller sommaren är ju det så våra långa frukostar får fortsätta.
Och radion i högtalarna och öppna dörrar. Det är så mycket sommar det.
Något jag verkligen längtat efter var att få ta min vanliga morgonpromenad också.
Det var med väldigt spretiga steg jag tog min vända. Huvudet började komma igång och jag kände här, för första gången på hela semestern, tänka på jobb och faktiskt längta efter att sätta fart med allt. Det tog jag som ett bra tecken och sedan lät jag tankarna glida åt sidan. Fortfarande semester ju!
Fint att återse mina trakter efter den långa resan.
Och medan jag var borta så hade jag fått meddelanden från vänner om att jag dykt upp i deras tidningar. I Hus & Hem är jag nominerad till Årets Inredningsinspiratör (läs och rösta gärna HÄR) och i Allt om mat är det ett reportage om mig och några av mina tips till kräftskivorna. Så ärofullt och kul.
Några ärenden på stan ropade på mig och jag tog med mig killarna.
Att skippa smink och släppa allt vad styling heter är semester och jag tänker att så får det vara även om man ”gör city”.
Hälften av mina ärenden klara och då var det lunchdags. Vi tog K25 som har blivit barnens favoritställe.
Då det är en foodcourt finns det något för alla. Jag har Wang by Wang som favorit när det gäller ramen men nu valde jag…
Nu.
Roligt med nya smaker och saker.
Vidare ut på stan och varva mina ärenden med skoj för killarna.
Som att kolla på kartan över Stockholm som finns vid Sergelstorg.
Där till vänster om sonens högerfot bodde vi förut. Därifrån flyttade vi för 10 år sedan och sonen var 4 år. Som en evighet sedan.
Sergels torg är inget ställe man liksom har på sin lista över ställen att hänga på en ledig dag men jag tycker Stockholms stad gjort ett bra jobb och fyllt det med diverse aktiviteter.
Värt en omgång med labyrintspelet innan vi åkte hem.
Sedan middag på vår nyrenoverade terrass som jag måste visa slutresultatet på.
Skönt att vara hemma men för att ladda om. Vi ska vidare till Gotland faktiskt för vår sista semestervecka. Men först fira mammas födelsedag!
Då var det dags att utforska Nimis (efter utställningen igår) och utmana sig. Det är väl sällan ett konstverk gett så mycket fysisk rörelse, ha ha. Om du som läser inte varit vid Nimis så är det alltså ett byggt konstverk av Lars Vilks på stranden ute på Kullahalvön. Detta konstverk är inte godkänt med bygglov och då inte accepterat av de ledande i kommunen/regionen vilket ger att konstverket inte är utmärkt på kartan. Det är alltså lite ut i ”spenaten” som gäller för att besöka det.
Nu är detta konstverk ju världskänt så det är egentligen inte svårt att hitta dit, bara det att det inte finns med på några kartor eller med guidande skyltar dit. Det gäller att ha lite koll så att säga.
Oavsett om man är intresserad av konst eller ej så är detta en mycket vacker vandring.
Och så är det runt hela Kullen. För den vandringssugne så finns det mängder av vackert att uppleva och upptäcka. Som bland annat att gå längs med den nedlagda tågbanan.
”Hmmm… är det nu höger eller vänster här???” Som sagt, inga skyltar. Gå mot vattnet är ledorden.
Utöver vandringen, promenaden, de vackra vyerna och allt för alla sinnen finns det också det lilla att se på. Som söta små baggar. Och de finns i massor. Lillebror skulle rädda alla från gångvägen. Det tog sin lilla tid…
När man närmar sig är det de gula N.en man ska följa. Och här börjar det bli brant. Riktigt brant.
Väl framme vid Nimis öppnar sig en entré och man ger sig in på egen risk. Och här är då det som märks tydligt att ingen från kommun eller liknande tar på sig ansvaret. Trasiga plankor, grenar, vassa spikar och väldigt vilt.
Maken med sina 1.98 hade det inte lätt. Och jag minns skräcken jag hade förra gången vi var här med en då två-åring och en 8-månaders i bärsele. Som småbarnsförälder är EXAKT ALLT i livet en fara så detta var ju dödsfällan de lux ha ha. Tänk vad man såg annorlunda på allt då. Nu var det som om jag var som barn på nytt och hittat världens härligaste träkoja!
Äldste sonen med sina 1.92 kämpar han med. Men det finns luckor/dörrar att smita ut om man inte pallar – men det gjorde han.
Det är enastående detta Nimis. Vilket jobb Lars Vilks gjort. 1000 promenader varje sommar gjorde han under de år han byggde. Vi tog en och var helt slutkörda.
Vad händer med detta vackra nu när Vilks inte finns längre? Jag hoppas innerligt det får leva kvar och någon tar hammaren vidare,
Peppig son!
Vidare ut på stranden finns ännu ett konstverk men ett murat sådant. Mer som en liten mur/borg.
Skönt att få vädra sig efter strapatsen. Kan erkänna att min kondition inte är vad den borde och att svetten rann längs med ryggen. Dags för paus.
Vilken pangpicknick va??!!
Och helt plötsligt fick vi sällskap. Först trodde vi det var illrar men det var två små söta minkar som var nyfikna på vår picknick.
Sötaste lille nosen.
Och en ensam liten trut ville också vara med.
Mackorna uppätna av oss och diverse djur och batterierna laddade för att göra den dramatiska klättringen uppåt. För så är det – ner kommer man men uppåt är en större övning.
”Men mamma, det är ju som en vägg här!” ropar dottern några meter framför mig. ”Ta ett steg i taget bara så går det bra!” ropar jag tillbaka och hoppas innerligt att jag har rätt.
Då det regnat dagen innan var det rätt slirigt. Men skillnaden på att gå uppåt och nedåt är:
• Neråt måste du använda hela foten och varje steg måste säkras innan du går vidare men kräver inte så mycket jobb
• Uppåt kan du bara använda främre trampdynan och enklare hitta ställen att få fäste men det tar på krafterna och benen blir lite mjölksyreskakiga.
Det var skönt att komma tillbaka till horisontalläge igen och gå stadigt rakt framåt.
Nu var vi, mer än någonsin, värda en glass och åkte längre ut på Kullen till Mölle. Som jag skrivit om HÄR.
Jag ska erkänna att jag inte förstått Mölles storhet. Jo det är enastående vackert och har massa historia men senaste gångerna vi varit där så har det varit så… ja ointressant. Inget öppet och inget liv.
Så det var med enorm glädje jag nu möttes av massa liv, rörelse, folk, butiker, caféer och restauranger. Och så allt det enormt vackra.
Snurra igång en virvel.
Ge oss glass! Nu!!!
Här är den! En gång per år äter jag världens godaste glass: Storstrut från Engelholmsglass. Finns ingen som klår den i gräddighet. Och det viktiga är att det bara är en varje sommar. Det är som att man inte kollar på ”Kalle och hans vänner” andra gånger än på julafton. Något att längta till. Och nu var det dags!
Fortfarande varma ville vi bada och for till Ransvik. Under alla år jag fått hänga med maken och hans familj här i Skåne har jag aldrig varit i Ransvik som ju ska vara så fint.
Synd att vi tajmade in en stängd dag på caféet men glassen låg ju fint i magen.
Så konstigt, när jag kände på vattnet så försvann hela min kroppsvärme, ha ha. Jag tappade hela badsuget. Maken däremot var snabbt i.
Vackert som bara den och med Mölle där borta. Sedan var det hem igen och packa för morgondagen. Då åker vi HEM!
Sommarsoppa som har drag av minestronesoppa. Det serverade vi när vi kom hem från vår Europaresa till Skåne igen. Som jag visade HÄR.
Maken improviserade fram soppan och jag tankade fram receptet ur honom. För denna vill jag göra om. Som en varm (och blöt) sommarsallad!
En minestronesoppa tycker jag ska innehålla spaghetti, fläsk och vitkål men det är verkligen fritt fram och här var det det vi hittade i butiken för dagen. En improviserad minestrone alltså.
Minestronesoppa. En somrig soppa för regniga dagar
Ingredienser:
2 morötter
3 stjälkar bladselleri 2 st gul lök 1 spetskål, litet huvud
2 klyftor vitlök
1 pkt bacon
300 g fläskkarré 300 g varmrökt fläsk/bog
2 dl torrt vitt vin
3 liter vatten
2 st tärningar kycklingbuljong 2 st tärningar grönsaksbuljong 1 tsk timjan 1 tsk oregano Capellini, Tunn pasta, sk änglahår
1 knippe grön sparris
150 g vaxbönor
1 förp canellinibönor
1 förp borlottibönor
2 dl edamamebönor
Gör så här: Skär och hacka kött, morot (men spara en 1/2 som skärs i tunna stavar), lök, selleri i tärningar. Strimla spetskål och lägg 1/3 åt sidan till senare. Skär sparris i bitar och lägg topparna åt sidan.
Stek kött, morot, lök, selleri, pressad vitlök och spetskål i stor kastrull med olivolja tills köttet är genomstekt och grönsakerna mjuknat något.
Häll i vin och sjud några minuter och krydda med timjan och oregano.
Höll på vatten och smula i buljongtärningar. Koka upp och låt sjuda några minuter.
Skär kryss över en tomat och lägg i kokande vatten, ta upp och skålla, skär i klyftor. Finhacka persilja, riv parmesan och öppna ärtskidor – lägg åt sidan till servering.
Häll av och skölj bönorna.
Häll i pastan i soppan och låt koka med så länge som det står på pastaförpackningen och samtidigt lägg i alla bönor, vaxbönor, spetskål, strimlad morot, sparris. Smaka av med salt och peppar.
Lägg och häll upp soppa i djupa tallrikar. Toppa med persilja, parmesan, tomatklyftor och ärtskida.
Det ska erkännas att jag undrade var jag var när jag vaknade. Efter att ha rest länge, besökt flera länder och hört så många olika språk så blev jag för en stund förvirrad. Och kanske att jag sov i 10 (!) timmar kan ha adderat på min förvirring. Så blir det väl efter så många intryck.
Vi hade slaviskt kollat väderapparna och hoppats på sol och med det en riktigt härlig baddag när vi skulle återvända till Skåne men icke. Det var regn och 17 grader så schemat för dagen var Höganäs och Blå hallen. Inte fy skam det inte!
Det var en utställning om Lars Vilks i Blå hallen
Vi har ett minne kopplat till Lars Vilks som nu kom till liv: När vår lillkille var 8-9 månader satte han i halsen så illa att det blev stopp under ett besök vid en stor loppis på en fotbollsplan utanför Höganäs. Det var 30 grader varmt, fullt av folk och allt blev kaos och helt plötsligt står en man bredvid oss livrädda föräldrar och viskar: akutlarm är utlöst och hjälp är på väg. Jag, i min chock, ser att denne man har öronsnäcka av den där sort poliser har och att han måste ha via den larmat. ”Vilken ambitiös loppis som har civilpoliser mot ficktjuvar” hinner jag tänka. Ambulans och brandkår kommer och vår son får ut den öljett (från vagnens solskydd) han hade svalt. Senare fick jag höra att det var Lars Vilks livvakter som kontaktat 112. Jag kan inte låta bli att tänka på om det var samma män, livvakter som omkom i bilolyckan där Vilks dog.
Det var en mycket fin utställning, spännande och inspirerande. Vilket gav att vi ville besöka Nimis. Morgondagens utflykt var bokat.
Vidare i Blå hallen är det olika försäljningsställen, gallerier och montrar.
Vi fann inget men efter en lunch i Salthallarna tog vi en loppistur ut i omgivningarna.
Sådana här vackra virkade grytlappar finns det i mängder – kan man inte göra något med en tänker jag och får en idé. Får se om det blir bra…
Det var min och makens matdag så vi åkte hemåt och handlade på vägen. Då vädret var lite kyligt så bestämde vi att det skulle vara varm mat och soppa dök upp. En somrig soppa är minestronesoppa.
Som en varm sommarsallad i soppformat.
Och om det var något vi fick med oss från Frankrike så var det ostar. Massa ostar.
Det jag gillar mer och mer är att servera ost (och även chark) med mycket frukt. Alla möjliga frukt och bär.
Och något fransmännen gör så bra är att servera brie med jordgubbar. Det är faktiskt en riktigt bra kombo.
Tumbrottning. Igen.
Så klart får man leka med maten.
Jag är inte på långa vägar klar med sommar och semester men det ska erkännas att sådana här kvällar får mig att ändå se fram emot den årstid som väntar runt hörnet. Men som sagt; först mer sommar.
Vädret verkade vara tillräckligt bra nästa dag för att vara utomhus så det blir Nimis. Sist vi var där hade jag den då 8-månader gamla lilla dottern i babybjörn och var livrädd för vandringen dit är brant. Hur blir de nu…? Är det så brant som jag minns det?
Är det så?! Är det verkligen sista dagen på vår långa bilresa? Känns lite konstigt då det är som nyss vi bilade söderut och vår vecka i Bretagne känns fortfarande nära i minnet samtidigt som allt känns väldigt långt bort. Har vi rest i fem dagar eller trettiofem?
Hursomhelst – vi kan konstatera att alla hotell vi bott på i Tyskland har gett oss de mest fantastisk frukostarna och denna i Möln var inget undantag.
Alla batterier, både de mänskliga och bilens, laddades till max.
Nu var bilens GPS inställd på Danmark, Helsingör och färjan över till Sverige, Skåne.
Men det var inte det enklaste. För första gången på hela vår resa fastnade vi i långdragna köer. Vädret och högtryck på semesterfirare skapade kaos. Det var inte få tyska bilar som vi åkta jämte som hade bilen fullastad för att åka norrut. Några hade till och med svenska flaggor på sina bilar – är det inte roligt; vi åker söderöver för att se något nytt som långa stränder i Bretagne tex och andra vill till Smålands vackra skogar. När till allt för alla i Europa.
Och där – där var vi äntligen i Danmark. Nu är det bara sista biten kvar och här kan jag erkänna att det var rätt tradigt. Först nu blev jag mätt på att bila. Men det är väl så, när man bara vill hem och fram.
Men vackert var det över Stora Bält.
Och vad hade jag gjort då? Jo jag hade bokat Helsingborg – Helsingör. Alltså fel riktning, ha ha. Att de två städerna ska ha så lika namn, ha ha. Säg att det inte bara är jag som gjort detta misstag!!!
Skåne. Kvällsljus som hänger sig kvar och vackra himlar.
Bara några kilometer kvar tills vi kommer till farmors hus.
Och vi var tillbaka som om de två veckorna vi varit borta gått på två timmar.
Nypotatis, lax på tre sätt, kokt purjolök, inlagd gurka, hollandaisesås och pepparrotssås. Det är vad jag kallar en härlig tallrik att komma hem till Sverige med.
Vi satt ute länge länge och vi alla pratade om dagarna som gått och upplevelser vi haft.
Nu fortsätter sommaren och semestern. Det är viktigt att påminna sig själv om att bara för att en resa är över så är inte sommaren det! Lätt att man skapar för stora avslut, i alla fall brukar jag göra så.
Vaknar upp i ett lite grått Mordor, nej förlåt – Gondor, och får liv i resten av familjen. Nu är det härlig frukost på hotellet (hade spanat in matsalen kvällen innan och den gav bra vibbar) för att sedan åka norrut och det sista stoppet på vår bilresa.
Jajamensan, här var det en helt underbar frukost och den ensamme servitören tillika hotellägaren gjorde så fint. Se bara hur rart med vinbladen under grönsakerna och ostarna.
Detta väldigt tyska hotell ägs och drivs av en söt italiensk familj och gästerna var mestadels engelsmän så här var det verkligen en europeisk smältdegel. Underbart!
En gammal spis var brödstation, en picknickkorg fylld med syltburkar och ett symaskinsbord var äggstation. Älskar detaljerna!
Alla restauranger med rödvita dukar är per automatik bäst.
Inredaren här har verkligen tagit lite vad som helst. Vattenpipa, gammal symaskin och världens minsta koffert. Anything goes!
Innan vi tråcklade in oss alla i bilen igen tog vi en längre promenad längs söta staden Kobern-Gondor och vackra Mosel. Och jag funderar fortfarande på vad symboliken i stadens vapen betyder? Ett brinnande fort med en läskig kråka med yxor kommer? Detta tåls att undersökas närmare…
Har du inte varit längs Mosel måste du ha det på din bucketlist. Vi var i staden Traben-Trarbach (ja det är ett roligt ortsnamn) förra gången och hade gärna åkt dit nu med men där var alla rum fullbokade. Stora varma rekommendationer om att också åka dit för det är en sådan helt underbar stad vid Mosel.
Alltså det är så vackert så man smäller av.
Vi gick och gick, tog in allt det vackra för att sedan tvinga oss att vända. Hade ju samma väg tillbaka. Just det – det är väldigt många som cyklar längs Mosel och bor i olika städer längs den. Kanske något för oss framöver?
Sista vykortet taget innan vi satte oss i bilen igen.
Hej autobahn. Rakt, långt och snabbt.
Och sedan kom ett helt galet regn. Det liksom nästan såg bilen av vägen. Resan blev förlängd då hastigheterna på vägen blev lite lägre.
Vårt stopp för natten blev den lilla staden Möln.
Återigen var det ödet som gav oss vårt boende och kanske inte Möln åker upp på listan över städer vi vill tillbaka till men vi fick många roliga skratt och minnen. Som att vi tydligen reste till Grekland för en stund.
Den enda restaurangen staden kunde bjuda på var en grekisk sådan och då vi rest otaliga gånger dit samt båtluffat (det gör vi för övrigt nästa år igen) var vi ju mer än lyckliga. Och det var familjen som drev restaurangen också. I en folktom stad och med få gäster blev vi behandlade som kungar. Och med denna bild lyckades ägaren fånga (delar av) oss.
Att vi är en familje som älskar att resa märktes för med ens började vi planera nästa sommar och vilka öar vi ska luffa till. Grekland 2024 – då ses vi!
Under middagen hade det regnat rejält men nu var kvällen ljus och varm. Tillbaka till hotellet och sätta klockan på tidigt. Nu är det sista biten kvar – till Skåne!!!
Då var det dags. Den ofrånkomligt sista stunden med Frankrike för denna gång. Dagen då vi lämnar baguetternas och grodlårens land var kommen.
Alla inlägg från vår resa i Bretagne finns HÄR och sedan alla med vår bilresa genom Europa finns HÄR.
Jag gjorde mitt bästa av resegarderoben och plockade fram mitt mesta franska jag innan vi gick ner till frukosten på hotellet.
En hotellfrukost som inte gjorde mitt frankofila jag besviken. Bara en sådan sak som att det fanns madeleinekakor på bufféen. Ok, må vara inplastade men ändå!
Det alla förhäxades av var den helt underbara juicemaskinen. Söt och rumstempererad juice av den sort som är av högsta klass. Så otroligt god men ett glas räcker – det är liksom essensen av apelsin och man blir ”mätt” på c-vitamin.
In med alla ben och armar samt väskor och sedan for bilen norrut. Målet var ju Skåne och vägen dit hade vi funderat på. Skulle vi till Danmark och NordJylland för att se de fantastiska vita stränderna där, Moseldalen som vi för 13 år sedan besökt och blivit helt kära i eller få lite storstad i Hamburg?
Då vädret inte riktigt verkade ge oss bad och sol gick Jylland bort och storstad lockade inte så mycket. Det som dock lockade var att ”plocka” ett land till så vi ville åka genom Luxemburg och sedan bo över någonstans längs Mosel.
Så fick rutten bli.
Men först de franska vackra gyllene landskapen. Att man gör bröd i Frankrike förstår man med tanke på de enorma fälten av olika sädeslag.
Ladda bör man, annars dör man. Eller bilen i detta fall.
Och återigen så är det så spännande att hamna på alla dessa laddplatser som är utplacerade på alla möjliga platser. Här hamnade vi bakom ett hotell och privathus varav ett hade hönsgård. Till vår yngste sons enorma glädje. Hans högsta dröm är att ha egna höns. Han fullkomligt älskar höns. Om jag kunde skulle uppfylla den men vår lilla villatomt är inte riktigt den rätta platsen tror jag.
Att åka förbi ett solrosfält – det gör under för ens mående. Det går inte att tänka en enda arg tanke när man ser detta vackra.
Från stora vida fält blev det gröna, skogigare och framför allt backigare.
Och se där – då bytte vi land till Luxemburg. Det land som när jag var liten var förknippat med enorm lyx. Det kändes som om när man pratade om rikedomar och ”fint folk” så sa man Luxemburg. Nu ska jag se om detta stämde.
Så klart var det som vilken europisk stad som helst. Vi hamnade i en park för lunch.
Inget som tillhör vanligheten: en bild på oss alla fem. Eller en bild från Luxemburg heller från den delen.
Ja det var inte så mycket att säga om Luxemburg mer än att det var söta skolklasser som var på utflykt där vi var för lunch för vi lämnade rätt snabbt för vi skulle vidare till…
Tyskland igen. Som sagt var vi sugna på att återse vackra Moseldalen så vi hade bokat hotellrum i Gondor så dit skulle vi.
Om du inte varit i dessa trakter: Mosel är en vacker flod som rinner genom flera länder i norra Europa och vid floden är det en djup dal där det odlas vindruvor som blir till moselvin.
Det jag minns mest från när vi var här för 13 år sedan var allt det gröna. Först och främst all skog för det är bördigt så det förslår sedan alla vinodlingar och så klart floden som reflekterar allt det gröna. En klorofyllinjektion en mass alltså!
Från motorvägens grundnivå ner i dalen till vårt hem för natten: Gondor. Och så klart döpte vi om staden både till Gandalf och Mordor – för sånna är vi, ha ha.
Återigen hade vi träffat mitt i prick och hamnat i en supersöt stad. Vårt hotell grundades 1620. Det är ju galet längesedan och i ärlighetens namn under jag hur mycket som var kvar från den tiden. Vår dusch var väldigt mycket 80-tal…
Vi står och tittar på menyn till restaurangen mitt på torget och en ung pappa med barnvagn kommer fram och viskar: det där är en trevlig restaurang men lite längre bort ligger en ännu bättre. Jag tittade på honom och hela hans trötta nybliven-pappa-look och förstod att detta var allvar. Han ville inte att turisterna han hade framför sig skulle få en dålig schnitzel-upplevelse. Jag valde att tro på honom och vi gick vidare.
Moseldalen hade sina glansdagar på 60-telet tror jag. Många har berättat hur detta föräldrar eller mor- och farföräldrar rest till Moseldalen. Och när vi gick här i kvarteren så ser man spår av glansdagar där nästan varje hus hade skyltar med weinhaus. Det gjordes vin i varenda kåk och källare känns det som.
Och vi var nu hänvisade till ett av dem. Det fullkomligt osade av ”vi har passerat våra bästa dagar” om detta ställe. Servitören/hovmästern/allt-i-allon var nästan chockad över att det kom hela fem gäster på en och samma gång.
Och detta gjorde mig så ledsen för fler borde uppleva denna helt underbar del av Europa. Moseldalen är så vacker och har så mycket att erbjuda. Längs med Mosel ligger helt enastående städer så en roadtrip här är på min bucketlist. Och om man är intresserad av vin är det en självklarhet att ta en tripp.
Vår lilla restaurang hade så klart sitt egna vin och det var helt enastående. Vi beställde falskor av den nyvakne servitören för att ta med oss hem.
Jag beställde något som på menyn beskrev som en holländsk nationalrätt: kibbeling. Enkelt förklarat så är det en lite mer arbetad fish n chips. Bara dt att det var helt galet gott. var det extra panering? Eller bara extra saftig fisk? Ser inte jättelyxig ut men det var fulländat!
Som sagt; varje hus var förr ett vinhus.
Tumbrottning är sommaren 2023’s stora sport. Glöm inte var det var du hörde det först.
Innan sängdags var vi tvungna att se lite av Mosel.
Det blev en snabb kik för vi hade lång dags resa framför oss så tidig kväll fick det bli.
Imorgon är det vidare genom Tyskland men i huvudet är jag fortfarande i Frankrike. Kanske att jag kommer vara kvar där i själen länge än. Men min kroppen – den ska till Skåne…
Vår hemresa bokade vi under vår vecka i Bretagne så det var inga duktigt planerade resplaner i förväg utan vi lät ödet bestämma. Och med den upplevelse den lilla medeltidsstaden Troyes (uttalas som siffran tre på franska, dvs troi [tro-a]) bjöd på så hade vi en lycklig stjärna som lös på vår resväg.
Tycker de här illustrerade skyltarna som hälsar en välkommen till olika städer är så trevliga. Då vi inte kände till något om Troyes fick vi reda på tre saker via de tre skyltarna vi såg: Det är en modestad, kulturstad och stad med judisk historia.
Incheckade på vårt hotell och efter ett snabbt ombyte var vi på väg ut igen.
Magarna kurrade högt. Då vi hade sådan otur i Brygge tog vi det säkra före det osäkra och bokade bord på det ställe våra googlingar gav bäst resultat för.
Vi hann inte så långt innan vi var tvungna att stanna. En liten park med ett träd jag aldrig sett. Vad i hela fridens namn är det här för frukt?
Det finns tydligen ett blom/träd/frukt-filter i Snapchat men då barnen inte har datatrafik utanför wifi så fick vi vänta med att ta reda på det.
Nu vidare och jag blev alldeles tokig i detta vackra hus med franska balkonger (så klart) och det lilla jämte som har en solblekt fasad där det tidigare stått restaurant.
Vi svängde runt hörnet och jag bara gapade. Vilka fantastiska hus!
Och runt nästa hörn var det ännu fler. Jag kunde inte sluta fotografer för detta var det sötaste finaste jag sett. Och det bara fortsatte. Jag slutade plåta för det var ju så många fina gränder, hus och torg vilket inte går att fota alla.
Vad är det för underbar liten stad vi hamnat i? Vilket fantastiskt lyckokast att det blev just Troyes vi valde av alla städer på vägen hem.
Vi passerade flera torg med massa restauranger så här var det motsatt än i Brygge. Men vi höll fast vid vår bokning och letade upp vår restaurang.
Nu måste vi på riktigt lära oss denna söta lilla stad.
Det är en medeltida stad med mycket handel i historien. Det har väl varit en knytpunkt då staden ligger så ”mitt i smeten” i Europa. I dag finns det en gigantisk outlet som är en stor attraktion. Kända varumärken har utförsäljning på ett stort område utanför staden och tydligen är det känt att Parisare tar tåget hit (med bil lite mindre än 2 timmar) och shoppar loss. När jag kollade upp detta närmare hade jag ju mer än gärna tagit en vända men varken tiden eller semesterplånboken skulle tillåta det.
Troyes har även en lång judisk historia med synagoga och museum samt att staden ligger på gränsen till Champagne så vi såg många reklamskyltar för vinresor och -avsmakningar. Vi hade alltså hamnat i en liten stad med mängder av historia, nutid och kultur. Vi insåg snabbt att här hade vi kunnat stannat några dagar och lätt fyllt dem.
Jag beställde sniglar och champinjoner i ostsås. Det ser inte mycket ut för världen men var helt himmelskt gott. Det har varit alldeles för lite sniglar på denna resa så tur då att sista måltiden i Frankrike kunde råda bot på det.
I väntan på nästa rätt kollade jag upp what’s not to miss i Troyes och en av sevärdheterna var den så kallade kattgränden, Ruelle des Chats. Den låg bara 2 meter från vår restaurang så jag gick dit. Man kan tro att man ska få en gränd fylld av katter men det är en gränd så smal så att katter skulle kunna hoppa över hustaken över den.
Och små pojkar kan sträcka sig mellan väggarna…
Andra gången jag beställer dourade denna resa. Dvs guldbrax. Så god fisk.
Som vanligt ville vi ta efterrätt på annat ställe för att se mer av staden. Och strosa i de vackra gränderna. Återigen – vilken stad!
Varför har jag aldrig hört talas om Troyes tidigare? Den sötaste staden med allt franskt man kan drömma om. Och en stor tågstation mitt i så hit kan vi ta tåget på nästa tågluff ju.
Här blir det efterrätt.
Någon är nöjd!
Den franska flaggan har aldrig varit vackrare.
Sen var det med lite motvilliga steg vi gick tillbaka till hotellet. Resan vidare hemåt skulle starta tidigt nästa morgon. Mot Tyskland men via Luxemburg. Vidare och framåt!
Och just det – trädet med den knasiga gröna frukten var ett citrusmullbär. Då har man sett en sådan också.
En sista vända inne i huset för att se att inget lämnats kvar och sedan bära ut all packning till bilen. Nu lämnar vi Concarneau och Bretagne för att vända hemåt igen. Vår vecka i Bretagne är slut men vår bilresa genom Europa fortsätter ju med hemresan också.
Säger hej då till detta underbara och lite knasiga hus. Ett otroligt vackert hus med exakt alla stilar samlade i ett och samma hem. Åh vad vi har mått bra här.
Kanske den fulaste bilden jag tagit men kanske de godaste picknickmackorna man kan tänka sig. Det blir en lång bildag och vi tar inga matstopp på vägen utan njuter de sista baguetterna från vårt fina härliga bageri i bilen.
Att katter har ett sjätte sinne tror jag stenhårt på. När vi öppnar dörren sitter vår grannkatt Simba där för att säga hej då. Han som välkomnade oss så fint men sedan liksom gömt sig.
När kommer jag få bo med en palm utanför dörren nästa gång?
Eller ha vindruvor på min tomt?
Jag brukar ofta få hemlängtan så där lagom tills jag ska åka hem men inte denna gång. Hela jag vill stanna kvar.
Simba verkade hålla med mig. Han vakade över oss och vårt packande hela vägen tills vi åkte.
Hej då Concarneau och det blå huset. Tack för dessa underbara dagar.
Det kändes både bekant och ovant att sätta sig i bilen igen och åka långt, som den tur vi hade ner till Bretagne. Färden började med vackra gröna vägar.
För att sedan gå över till stora vida fält i lejongult.
Och så var det det där med biltullar.
Sedan blev naturen mer böljande och med långa backar och dalar. Vårt mål var till Troyes där vi bokat stopp på vägen för en natt. Det var när vi satt och kollade laddstationer, motorvägar och lediga hotell det liksom ”fick bli” Troyes. Aldrig hört talas om men det såg ut att vara en söt fransk stad på vägen mot Tyskland. Spännande med nya äventyr…
Allt har ett slut och även vår vecka i Concarneau. Förra gången vi var i Bretagne var vi här i tre veckor och innan vi kom hit nu så tänkte jag ”hur sjutton fyllde vi hela tre veckor?” men det hade inte varit några som helst problem att stanna längre för det är så mycket vi inte gjort som vi hade önskat. Som att åka båt ut till alla de små öarna som ligger här utanför, besökt fler städer, handlat på olika marknader, haft fler stranddagar, vandrat i de stora skogarna och ätit så mycket god mat vi ännu inte hunnit testa. Konstigt att lämna något man inte alls är klar med så att säga.
Ja ja, Bretagne ligger kvar och vi får längta till nästa gång helt enkelt. Men en sista kväll har vi. Och den bjöd på ljumma vindar och skön sol.
Med all packning packad i huset, maten i kylen uppäten och reskläder framlagda så tog vi oss mot den lilla färjan över till gamla stan.
Sådana här små boklådor har jag sett lite överallt. Små bibliotek, så trevligt.
Biljetter kirrade och båten på ingång.
Som vi upplevde vår första kväll var mycket i stan stängt men nu hade vi kommit in lunken så det var bara skönt att strosa i lugna gränder. Men nej, här var det inte alls lugnt för det var ju gratiskonsert innanför murarna.
Ett energirikt fransk reggaeband körde hårt. Nu sitter publiken men efter ett tag stod exakt 100% upp och röjde loss.
Vi hade dock ett annat mål för turen: glass.
Ja, jag valde romrussin. Yttersta beviset på att man är vuxen har jag hört ha ha.
Och när vi ska lämna och ta färjan tillbaka till vårt hus hade himlen blivit grå men allt var så stilla. Där kom en båt fylld med folk lugnt och fint tillbaka från havet. En av de där båtturerna vi hade så gärna tagit. Som sagt; nästa gång…
