Jag räknar veckorna, dagarna och snart kommer jag säkert även räkna timmarna. Denna väntan på bebben i magen börjar bli rätt utdragen och tråkig. Och framför allt ensam.
Detta är min tredje graviditet och de som sagt ingen graviditet är den andra lik har helt rätt. Med de andra två hade jag högt blodtryck och mådde ganska dåligt av det. Svullnade upp och mådde överlag pyton. På slutet var det in och ut på Danderyd för mina värden var på gränsen hela tiden. Inlagd eller inte? Men behövde aldrig läggas in som tur var. Och allt gick ju bra till slut. Och de där månaderna glömdes relativt snabbt bort. Lyckan av en liten bäbis i famnen får alla mörka minnen att försvinna.
Trodde nog att det skulle bli likadant denna gång. Men icke. Mina värden ser jättebra ut och bebben verkar må alldeles utmärkt. Bara att jag inte mår så bra. Många säger att jag har en “sådan liten och fin boll till mage” Nu är den jättefin, det är alla magar, men att säga att den är liten är fel. Den ligger på översta kurvan och bebben är stor. Inga konstigheter, så har det varit för tusen kvinnor före mig, men det tar inte bort känslan av ömhet, smärta, andfåddhet och trötthet. Att jag längtar efter vår lille bebbe är ingen underdrift. Dels för att jag är så vansinnigt nyfiken och galet längtansfull efter bäbisen men också för att kunna få andas igen. Och kunna sitta upprätt i längre än 20 minuter.
Har sponsrat en kiropraktor med oförskämt mycket pengar för att få bort ryggsmärtorna men det gick inte. Kan säga att den smärta när kiropraktorn bla försökte separera mina revben (som tydligen har låsts) var nånstans i hur jag minns förlossningssmärtorna. Ska tillägga att hon var jätteduktig och vi kunde konstatera att det inte går att göra något. Det är bebben som trycker på.
Hade tänkt att dessa dagar innan förlossning skulle vara vilsamma och rofyllda. Kanske gå på matiné och ta långsamma promenader i den friska luften. Men då jag inte kan sitta utan att få kramp i ryggen går ju bio bort. Och promenader verkar inte bebben gilla för då dras hela magen ihop till en tung medicinboll.
När usch vad jag klagar. Förlåt. Jag har lyxen att nu få vara hemma och liggandes titta på Games Of Thrones (som alla sett utom jag), pyssla, baka (med vilopauser) och ta hand om mig. Bara att jag är usel på det. Alltså ta det lugnt. Vill att det ska hända saker men nu är det nån annan som bestämmer. En mycket bestämd liten bebbe. Undrar hur det då ska gå när bebben väl är här?
Hur som helst, så här ser magen ut nu. Framifrån syns den nästan inte. Och så ser ni mig på nära håll med hallampan läskigt hängandes över mig och med knasigt avstympad arm och trasig iPhone. Inte de snyggaste bilderna men i alla fall de ärligaste. Verkligen läckert 😉
