Den ofrivilliga trädgårdsälskaren – sånna måste också finnas

Att bo i hus har som oftast den fina bonusen att det tillkommer en trädgård. En bit tomt att ta hand om. Jag älskar hur vi vid denna tid får en större levnadsyta, hur vi kan röra oss i det fria utan ansträngning, äta måltider på kökstrappan eller på långborde med gräs under fötternat, slappa i hängmattan, sparka boll och bara vara.

Men sedan tillkommer även den där biten att en trädgård inte är något som sköter sig själv. Det är ett konstant fixande och kräver sin skötsel. Gärna av det där lite kunniga slaget som att man ska veta vilken sekatör man ska ha, vad man ska odla, hur man sköter en häck osv. Inget man helt givet kan tänker jag.

Jag kan inte se hur jag lever utan denna trädgård, den betyder massor för mig och oss men jag är inte den som njuter av att fixa i den. Vi har nu bott 10 år i huset och de första 6-7 åren kämpade jag för att bemästra vår lilla tomt. Ta hand om det som levde där och försökte även sätta nytt liv med odlingar av olika slag. Men det resulterade bara i ett dåligt samvete. För jag hade inte hjärtat där. Och inte heller tiden. Jag är helt klart den som hellre slänger ut en filt och lägger mig raklång på ryggen och kollar molnens olika formationer än rensar i rabatter.

Så många tusenlappar som bokstavligen ätits upp av rådjur, torkat och dött i mina försök att vara den där som kan ta hand om en trädgård. Blommor har köpts och dött, pengar har slängts i sjön. Det är inte lönt att göra detta. Och sedan så reser vi bort så mycket under sommaren så det är heller inte vettigt att först odla upp och fram grödor, grönsaker och blommor för att sedan låta det hela dö för att jag inte är här. Jag satsar på krasse och humle samt köksträdgård. De där sakerna som det ska mycket till för att misslyckas med.

Otroligt lång text för att nu komma fram till det positiva – jag älskar vår trädgård och vill mer än gärna se till att den är en oas för oss. ATT VARA I! Inte jobba i. Så nu är jag i fasen av att ta fram den mysigaste lilla trädgård för sköna försommarstunder, syrenbersåfikor och långa grillmiddagar, för det är där jag landat. Att ha en härlig plats att möta vänner i, bjuda in till och bara vara i.

Jag har fått frågor om vår trädgård. Hur vi planerar för den, vad jag ska odla, hur jag tar hand om den men jag bara skäms. För jag har inga bra svar. Inga lärdomar att dela med mig av. Men, kanske just detta är något att dela med mig av? Att vara den personen som pratar om trädgården som ett uterum för sociala stunder ihop med andra än att vara en plats för hobbyodling? Missförstå mig inte nu – jag avundas de som kan detta med odling och imponeras av dem, men det är inte jag som är den personen. Precis som någon sa att de blir stressade av mig när jag julpysslade och fixade i december så gissar jag att den personen nu kanske är i sitt esse och odlar för fullt? Men det blir jag inte längre stressad av för jag har förstått att man inte måste göra allt vad alla andra gör på Instagram. Vi har alla våra stunder på året, våra favoritsysslor.

I helgen rensade jag rabatten. Så här långt hade jag hunnit på en timma. Inte n timma jag tyckte var speciellt rolig. Jag svor högt till maken som var inne i köket. “Jag är inte gjord för det här!” Jag är den ofrivilliga trädgårdsälskaren. Jag ser verkligen fram emot ett år tillsammans i det gröna med lugn i hängmattan och massa skratt runt bordet allt omringat av ett härligt grillos. Där emellan blir det lite gräsklippning men inte så mycket mer än så. Inte detta året heller.